Sommaren tar avsked, hösten skolar in sig och pandemin fortgår om än i lugnare takt i vårt land.
Tillvaron har onekligen blivit något att fundera över i den nya tid vi just nu lever i. Munskydd eller inte diskuteras och amatörforskarna, skriver, debatterar och tror sig veta vad som är bäst. Forskningen har en annan åsikt och folkhälsomyndigheten säger att det är fritt fram för den som vill, att bära munskydd. För egen del håller jag avståndet, håller mig hemma vid minsta känning av snuva och hosta. Och jag är glad att inget förbud har utgått. Att förvalta det egna ansvaret känns förtroendeingivande och jag vill absolut inte bli bevakad och bestraffad för att ha glömt ta på mig munskydd som kan bli följden om ett obligatorium för munskydd införs.
Annat aktuellt är alla dödsskjutningar och nu senast domen mot somalier i Danmark. Snopna ledare fick hårda straff men kan inte utvisas då samtliga är födda i Sverige. Föräldrarna flydde kriget i Somalia,deras barn fortsätter kriget i Sverige. Obegripligt med tanke på alla insatser från socialtjänst, skola och polis. Det positiva, om man nu får säga så, är att de kriminella tar kål på varandra, än så länge ska tilläggas. Skräcken, osäkerheten och rädsla i de områden som drabbas tycks växa som kirskålen runt vårt torp. Vem/vilka ska kunna rensa upp i ett trassligt rotsystem? Värderingsogräset fortsätter tydligen i det oändliga att spridas precis som krig och konflikter. Det tar aldrig slut.
Pandemin är ny men inte våldet och behovet att ge igen, hata, tjäna ännu mer pengar, inneha mera makt och döda. Kan kanske ett osynligt virus få de onda krafterna att omvärdera sina handlingar? Något jag trodde, i min barnsliga tro på, att människan, trots allt är god och att denna osynliga varelse skulle göra en pudel av tillvaron.
Min tro på att det goda ska segra är ordentligt ifrågasatt och jag kan egentligen bara göra det bästa för alla som kommer i min närhet och hoppas på att de goda vibrationerna klingar och når till de som är mottagliga.
