Samma förundran angriper mig varje år denna tid i naturens närhet. Hundkexen ramar in torpet utan vår inverkan, vildhallon tränger på utanför, vill in, kirskålen gör en framryckning och försöker muta in ett större område. Varje år har vi ojat oss över kirskålen, jagat detta ogräs, men i år är stategin en annan. Vi plockar samt äter ogräset, upptäcker att det är riktigt gott. Då våra köksland inte vill få grödan vi sått att växa, börjar jakten på det vilda vi har omkring oss. Åkerfräken, björkblad likväl som maskrosor torkas till te, pysslingkragen som breder ut sig i gräsmattan blir fin i dagens sallad. Rikedomen är stor i herrens hage och det gäller att skaffa sig kunskap om vad vi kan ta vara på ur detta enorma skafferi. Och mitt intresse är väckt. 
    Som sagt, det är full fart i herrens hage, om det nu finns någon herre? Någonting måste väl ändå finnas bakom denna magiska verklighet? Men vad? Vetskap får jag nog aldrig tänker jag när dagens ogräsrunda i rabatterna genomförs. Jag tar mig fram på mina knän och känner ett välbehag i jakten på revsmörblommorna. Tankarna klarnar och vördnaden blir än större för det under jag vistas i. 
     I skrivandets stund håller koltrasten konsert utanför fönstret, några korpar väsnas avlägset, torparn själv sover. En humla är orsaken till min tidiga verksamhet vid tangentbordet. Jag råkade nämligen trampa på denna min favorit som sa ifrån. Klådan efter stinget stör, därför dricker jag fräkente och formulerar denna text, vilket vilseleder mitt fokus från foten. Ljuset har motat bort skymningen och jag tror att min sömn behöver få någon timme till, även om det är svårt att slitas från en gryende morgon i solens uppgång.