Vemodet kommer smygande när dahliorna grävs upp i höstkylan.
Landen är rensade och grävda, men persiljan frodas.
Får vi uppleva ännu en vår och sommar?
gnager det undrande när jag kränger mig ur 
stövlarna som är alldeles för trånga.
Min undran kommer oftare och några svar lär
jag inte få, bara väntan och hoppet blir mina följeslagare.
Hoppet om att vara med i kretsen av de mina som
betyder mest av allt. De mina som jag inte träffar
särskilt ofta på grund av en osynlig fiende
ingen tycks kunna bekämpa och utrota - en ond
förstörare som bleker närheten till de mina.