smitta

ett virus flyger eldfängt i folkvald dräkt
från den ena till den andra i väntans ordningssal
tar omoralen plats
vill ingen bot från det som var 
en övertygad lögn en slagdängas ekande röst                 
i kameleontens blinkande sken
som leker svälta räv med vilsna själar
när avsändarens löften raderar punkt för punkt
och slår med segerhand sitt bröst inför snuvad makt och pakt

ragnarök

igen

en förlovad man gör allt han kan
när kulor viner från ett heligt land

över folket utan rätt av svält blir mätt
för sin gärning går han fri
sin egen plåga har han glömt
med Guds försyn drar han korset ner i dyn
från lagens långa arm kan väldet fly

oliven skrumpnar på sin gren
av hunger notan blir betald

och freden fäktar för sitt liv
när utvalt folk tar ut sin rätt
en käftsmäll folket får
förtvivlan himlen sällan når

Jan

Du finns inte mer vid min sida, söker inte min hand i mörkret. Du behöver mig inte mer och brickan med te, rostat bröd och skinka står där den alltid har stått. Käppen som var ditt stöd i en vinglig tillvaro hänger livlös under hatthyllan. Du förde en kamp för livet och min tillvaro, men ville helst av allt somna in, få slippa den trötthet du kämpade emot och du försökte på alla sätt vara en hoppfull förebild, men under ytan anades en undran om vart vägen bär? Du var inte rädd sa du och oroades över min framtid. Alltid omtänksam, lade din hand på den som behövde bli sedd. Särskilt på den som hamnat på livets bakgård. Dina behov kom för det mest i andra hand. Ibland grumsade vi om det som idag är bagateller. Du var en kvarleva av en tid att lappa och laga, köpa nytt när det som fanns var nött och obrukbart. Där knorrade jag och ruskade på huvudet. Igår omodern, idag är din inställning högsta mode. Du var trogen dina värderingar. Du pratade återkommande och med beundran om originalen Usträngsbo som du i perioder besökte. Historierna från den tiden var många. Kopior hade inte samma dragningskraft i din värdegrund. Varje dag i flera år ringde du dina döttrar. Oroades när någon inte svarade. Du gjorde ingen skillnad och var nogsam med fördelningen dem emellan. Med humor och skratt värmde du de dina och andra i din tillvaro. Dina gåvor var många och många är de recitationer du läste utantill för mig. Du hade ett lager att ösa ur. Våra samtal i litteratur och poesi var inspirerande. Ibland gjorde sig glömskan påmind och då letade vi i kunskapsbanken som hade svar. Lärande stunder i gemenskap Trots dina kunskaper försökte du aldrig att imponera eller glänsa. Din ödmjukhet och förlåtande inställning imponerade. Mohammad som vi tog till våra hjärtan blev den son du inte fick. Vem ska jag nu med kritisk blick läsa mina texter, påpeka hur jag rattar bilen, visa tacksamhet för mina sysslor, se om mina blemmor och lugnt övertyga att det inte är farligt? Vem ska jag nu återkalla alla resor och äventyr med? För länge sedan träffades vi vid en brevlåda och våra gemensamma nämnare visade sig vara många. Nu går du vidare utan mig. Kostymen och dina dansskor har du på dig ifall någon skulle bjuda upp till dans. Men, vi har dansat tillsammans i livet. För det mesta i takt. Jag måste leva vidare utan dig men genom mina minnen ser och upplever jag dig. Tack för att jag fick ett liv med dig! RoseMarie

Försök

I flykten från att vara vek,

flyr jag in i tomma rum
där närheten viskar försök
och ändå fräter vår vänskap
sönder år av enkelriktad dialog 
där min oskuld nickade
i beundran för idolskapets höghet
tills min värdighet sållade bort
en drömlik dyrkan för dig
när diffusa skuggor dansar
under ett stjärnfyllt valv
som lättar för en grälsjuk stormvind
att sortera smyckade samtal
i en laddad kontakt utan
vördnad till aktade fraser.

En hemlig bultar på dörren
tystnaden svälja frågor
i andlös väntan
i ovisshetens foajé
flaxar fåglar utan förmåga
till flykt från sina unkna mantlar.

Dig glömmer jag aldrig

                         

Du kom till mig, som en påminnelse eller vad undrar jag? Idag sådär femtio år sedan sist. Dessemellan har jag vid något tillfälle nämnt dig och det intryck du gjorde på mig. Vi var en grupp seminarister som läste psykologi. Teori skulle visas i verkligheten och det blev du som var föremålet för studien. Du skulle vara något utöver det vanliga i psykologiskt sammanhang. Innan vi släpptes in blev vi ombedda att hålla oss utmed väggarna i den gymnastiksal du skulle förevisas.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag förställa mig vem du var eller hur du var. Innan jag visste, var du en blank människa i min fantasi en vem som helst. httSom ett vilt djur smög du omkring. Lång och gänglig, färglöst klädd med tunt cendréfärgat stripigt hår. Okammad. Dina kängor gapade och plösen slängde som en kotunga på jakt efter mat. Kängorna, illa medfarna och slitna, saknade skosnören eftersom dessa utgjorde en fara för vad du kunde ta dig till och som sagt att vända ryggen mot dig skulle vara livsfarligt. Och jag undrade hur detta kunde vara möjligt?
Vad var det egentligen studien ville visa oss undrar jag än idag? Något jag glömt, men det var väl hur våra sinnen överraskar och fungerar. Inga ögon i hålorna, dem hade du av egen kraft plockat ut. Du var dövstum och blind. Att du märkte vår närvaro syntes, men hur var en gåta. Vibrationer och känsel kanske fungerade. Under hela vår beskådan var du lugn och din skötare hela tiden i din närhet. Det pratades om dig när du förevisades och över ditt huvud vilket fick mig att rysa. Visserligen var du döv men ändå? Mina känslor svängde från obehag till ömkan och medkänsla. Hur kunde du bli sådan och varför? Du var skrämmande och ändå sa mitt förnuft att du inte hade del i denna groteska tillvaro du befann dig i.

Nästa steg var att visa dina kunskaper. Skötaren plockade fram en nyckelknippa med ett tjugotal (eller fler) nycklar. Vi ombads att följa dig och skötaren till hissen. Där tryckte du på rätt kapp. Väl uppe några våningar står vi utanför en dörr, skötaren lämnar över nyckelknippan till dig varefter du efter några minuter får fatt i rätt nyckel och låser upp dörren. Vi befinner oss i ett kök med många låsta skåpdörrar. Knippan finns i din hand och du går fram till ett skåp, letade en stund och fick tag i en nyckel. Vi står i spänd förväntan, kan han verkligen ha hittat rätt? Naturligtvis och i skåpet fanns kaffekoppar. Detta som om du visste att vi skulle bjudas på kaffe. Du forsätter att leta efter rätt nyckel till rätt skåp och inte en gång under vår närvaro missade du. Hur var detta möjligt? Hade du ett sjätte sinne? 
Du fanns länge i mitt medvetande, det gick inte riktigt att bli av med dig. Vilka var dina föräldrar och visste de om dig? Var du en arvssynd? Om i så fall var det ett hårt straff som drabbade dig. Eller var det din arvsmassa som skadats av miljön som vi förgiftat? Och vem var du som var så livsfarlig för oss vanliga och hur blev du behandlad? Var blev du av? Hur som helst får jag inga svar på mina malande frågor, men du ska veta att du gjorde ett starkt och oförglömligt intryck som finns som en påminnelse om våra olikheter och våra livsvillkor och om varför just du drabbades och inte jag?
Hemkommen står jag och ser mina söner leka och skratta, slåss och kivas. Deras livfullhet som ibland var påfrestande blir en stilla tacksamhet över att de har liv, kan se och höra och säga att maten inte är god. Jag njuter över mina avkommor och tänker att du lika gärna hade kunnat var min son. Du blev en viktig bekantskap för mina värderingar och det att du på något sätt utvecklat en förmåga som för mig var/är obegriplig. Detta trots dina handikapp och någonstans därinne i din kärna fanns ett du som jag aldrig någonsin får vetskap om. Och om du förnimmer mig där ute någonstans vill jag att du ska veta att du är en gåta för mig.

 

Försök

 I flykten från att vara vek,
 flyr jag in i tomma rum
 där närheten viskar försök
 och ändå fräter vår vänskap
 sönder år av enkelriktad dialog
 där min oskuld nickade
 i beundran för idolskapets höghet
 tills min värdighet sållade bort
 en drömlik dyrkan för dig
 när diffusa skuggor dansar
 under ett stjärnfyllt valv
 som lättar för en grälsjuk stormvind
 att sortera smyckade samtal
 i en laddad kontakt utan
 vördnad till aktade fraser.

 En hemlig bultar på dörren
 tystnaden svälja frågor
 i andlös väntan
 i ovisshetens foajé
 flaxar fåglar utan förmåga
 till flykt från sina unkna mantlar.

Begränsad

 

Visan vibrerar i byn där älvor dansar 

över döda manifest och tiden 

tågar tyngd av de förflutnas arvedel 

där klassresan blev inställd 

i undran över vem som har bestämt 

hur min resa blir, bidar jag tiden 

i väntan på en reformerad värderingstabell. 

I mig finns inga kungliga lakejer 

som fräter på andras liv, 

men du har alltid funnits 

och ditt minne är väl förseglat 

i en hemlig labyrint där irrgångarna 

letar efter utgången till min befrielse