För tre veckor sedan åkte vi ut i världen och då fanns knappt ett fall av coronaviruset i Sverige. Dessa veckor har vi rest i tre länder, kryssat med båt, gått iland och fått nya intryck. Tre tusen personer på en båt varav tusen var personal. Restriktionerna var skarpa och hela tiden när vi skulle äta eller dricka fick vi sprita händerna. Världen fanns på båten, sextio nationer och vi de enda svenskarna. Visst hostades och snorades det och min undran var hur man skiljer corona från vanlig förkylning? Argentina, Uruguay och Chile var som vi förstod inte särskilt drabbade av det anfallande viruset. Och när en vecka återstod av vår lyxiga tillvaro kom beskedet om pandemi. Skulle vi komma hem, vad händer om vi insjuknar...? Oroliga frågor dök ideligen upp. På båten fanns läkare med personal vilken kändes bra. Ett besök hos doktorn kostade 1500 kr och det gällde att ha fylld reskassa utifall olyckan infann sig. Övervägande äldre personer fanns på båten och flera med ett handikapp.
Hemresan tog många timmar och i Paris blev väntan fem timmar. De flesta butiker på flygplatsen var stängda. Tv:n meddelade att upplopp pågick i Chile. Folket är missnöjda med löner och annat, något vi fick klart för oss via guiderna som tog oss till olika sevärdheter. Komma hem eller inte fanns hela tiden, men Paris var nästan som hemma. Några vi pratade med hade fått fly hem från Spanien eftersom gränsen skulle stängas.
I bilen hem lovprisade vi vårt land och vår hemvist, längtade efter hårt bråd och riktigt kaffe samt känslan att få vara i sitt eget bo. Frysen är fylld men visst måste inköpas och ICA butiken var helt öde. Jag undrade varför? Coronaviruset blev svaret. Mjöl, pasta toapapper och konserver var helt slut. På vägen glest med bilar.
Idag blev en dag som ingen annan jag upplevt. Bilsurret från E18 är helt borta och det har varit spökligt tyst, som lugnet före stormen. Denna tystnad har jag aldrig upplevt i en stad, bara djupt inne i skogen. Och så kom beskedet om att alla över sjuttio år rekommenderas hålla sig hemma. Nåväl vi är i alla fall hemma och kan komma ut på egen täppa. Vad som händer vet ingen, men efter allt som sker kommer vi alla att få en tankeställare. Just nu härskar ovissheten.
Hemresan tog många timmar och i Paris blev väntan fem timmar. De flesta butiker på flygplatsen var stängda. Tv:n meddelade att upplopp pågick i Chile. Folket är missnöjda med löner och annat, något vi fick klart för oss via guiderna som tog oss till olika sevärdheter. Komma hem eller inte fanns hela tiden, men Paris var nästan som hemma. Några vi pratade med hade fått fly hem från Spanien eftersom gränsen skulle stängas.
I bilen hem lovprisade vi vårt land och vår hemvist, längtade efter hårt bråd och riktigt kaffe samt känslan att få vara i sitt eget bo. Frysen är fylld men visst måste inköpas och ICA butiken var helt öde. Jag undrade varför? Coronaviruset blev svaret. Mjöl, pasta toapapper och konserver var helt slut. På vägen glest med bilar.
Idag blev en dag som ingen annan jag upplevt. Bilsurret från E18 är helt borta och det har varit spökligt tyst, som lugnet före stormen. Denna tystnad har jag aldrig upplevt i en stad, bara djupt inne i skogen. Och så kom beskedet om att alla över sjuttio år rekommenderas hålla sig hemma. Nåväl vi är i alla fall hemma och kan komma ut på egen täppa. Vad som händer vet ingen, men efter allt som sker kommer vi alla att få en tankeställare. Just nu härskar ovissheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar