God Jul!

                             Tindrande ögon

Kallt och snö när jag är på väg till Konsum i Västanå för länge sen. Näsan klistrar igen och det biter i kinderna, snön gnistrar. Dockan har en hemstickad tröja med matchande mössa. Jag sätter henne i en åkpåse på sparken och medar iväg på den nyplogade landsvägen, håller mig på mitten. Enruskorna i dikeskanten vinglar hit och dit.

Slaktar Johan kommer gående med sitt gevär över axeln. Han lyfter på jägarhatten med fjäder i och jag knixar till med knäna i farten. Den enda jag möter en tidig lördagskväll när stjärnhimlen gnistrar. Skyltfönstret skapar förväntan.

Med stora ögon och en tumlande fantasi står jag länge framför fönstret. En tomte med lykta i vänster hand och den högra armen som han höjer och sänker, en släde med ved, gröt i ett fat och Olles skidfärd med ett uppslag på Kung Bore, glitter och vadd, en liten adventsgran med ljus, mekano och en stor docka med riktigt hår. Klädd i en rosa klänning med rosetter.

Jag tar upp min docka så att hon kan se bättre, pratar med henne och undrar vad hon önskar. Hon vill ha en chokladklubba och en halsduk. Hon huttrar och fryser och stoppas ner i åkpåsen. Vi sparkar hem till kakbak och stök. Mina bilder är förstorade och sprakar i färg. I köket står långan i ett hörn och ser oaptitlig ut, men den förvandlas när julafton äntligen kommer. Vit och smaklös med senapssås. 

Länge sen och långt borta är tiden, men den återkommer varje år när jag står i leksaksaffären och känner mig bortkommen. I år gäller det att hitta en robot. Efter flera försök finner jag den äntligen och kan andas ut. Den kommer också att få ögon att tindra.

                                                                                                   God Jul

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När fjärde ljuset tänds

Den tredje söndagen ligger under kudden
äggen med kaviar mättar och utanför
ligger ett genomskinligt täcke på marken.

Väntan finns bakom bestyr och stök
när vi hugger en gran i skogen och binder en krans
bakar kakor och lägger granris utanför vår dörr.

En frusen sol drar upp en dunkel gardin
som blottar ännu en väntan i en ljusklädd
gestalt med diffusa tecken om en tid hand i hand.

Lucia med tärnor

 

 

 

                                     Inte som man tror

 

 Det är roten som drar, det man vill åter till. Om det fungerar. Och i det här fallet kan ingenting rubba den ro och harmoni som infinner sig när nyckeln fortfarande passar till den egna lustgården. Där allt går sin gilla gång och tryggheten finns i den gången. Väskorna är dammiga och har en del repor efter alla ut och incheckningar. Rocken saknar två knappar och är skrynklig. Benen är lite stumma efter femton timmar i planet. Och han är lomhörd. Men gnisslet hörs när dörren öppnas. Osmorda gångjärn jämrar och gnyr. Som knorr. Det är något nytt. Men det går att åtgärda tänker han i förbifarten och ställer ner väskorna på gångmattan. Den äkta persiska mattan som aldrig avslöjar minsta sandkorn. Inte smuts heller för den delen. En tät skönhet som gömmer något på botten och är oåtkomlig.

– Hallå! Är det någon hemma?

Han hänger upp rocken och tar av sig skorna. Ser sig flyktigt i spegeln, lägger huvudet på sned och kammar håret med händerna. Glåmiga ögon och blek. Lite insjunken i kinderna. Kort oregelbunden skäggstubb som ger ett osnyggt intryck.

Ingen tycks vara hemma och han ropar igen. Inget svar. Går in i köket. Diskbänken är täckt av disk. Ovanligt tänker han och fortsätter in i sovrummet. En unken luft. Instängt. Sängen är bäddad.

Han går igenom alla rum och känner något som han aldrig känt vid en hemkomst. Vad som känns fel vet han inte. Hon brukar alltid vara hemma och ta emot. Och det är en annorlunda doft i huset. Surlukt. Som han inte känner igen. Ostädat?  Damm ser han inte.

Oron viftas bort och han slår mobilnumret till sin käresta. Sen tjugofem år. Inget svar. Nåja tänker han, något har kommit emellan. Lite besviken känner han sig. Ur slag!

    Resdammet behöver bort och han fyller badkaret med vatten och badskum. Kliver ur sina kläder där han står och det blir en hög. Vänder om för att hämta ett glas vin. Som alltid när han äntligen är hemma. Det firas med ett glas. Byxorna ligger ihopdragna som ett dragspel. Kalsonger och strumpor ut och in i byxbenen. Skjortan har hamnat framstupa mot badkaret. Han trycker igång bubbelreglaget.  Skummet reser sig och når över karkanten och ner på golvet. Vinglaset balanserar i högra handen.

Han måste ha somnat. Vattnet är svalt och skummet har lagt sig. Vinglaset är halvfullt. Ytterdörren smäller igen och det är av smällen han vaknar. Skakar om huvudet för att förstå var han befinner sig.

– Är du hemma?

Och hennes röst är annorlunda. Men trycket i öronen har ännu inte gått över tänker han och ruskar på huvudet. Hon kommer in i badrummet, kliver över klädhögen sätter sig på huk och tar hans ansikte mellan sina händer. Blundar och kysser honom. Överdrivet, innerligt. Det han varslats om när han kom över tröskeln återkommer. Och utan kommentar tar hon av sina kläder och låter dem falla till golvet. Kliver i badet. Och har bråttom. Inte en gång ser hon honom i ögonen. Verkar frånvarande men letar efter honom i det avslagna skummet. Något annat är det tänker han men säger inget. Hon kliver upp ur badet och hämtar vinflaskan och ett glas. Fyller glasen till brädden. Och än har hon inte sett honom i ögonen. Men hon är angelägen. Nästan pockande.

– Jag blev sittande i en trafikstockning mellan Tensta och Jakobsberg. En olycka. Har allt gått som det ska för dig? säger hon sträcker sig efter tvålen.

– Nuförtiden går mycket på rutin. Men flygturerna blir mer och mer tröttsamma. Jag blir hemma i tre veckor denna gång. Ska bli skönt. Härligt att vara hemma. Skål!

Hon höjer glaset och ser förbi honom och tar en stor klunk. Sjunker ner under vattnet, blundar, låter huvudet flyta. Håret lägger sig som en krans och ramar in ansiktet. Linjen i den vänstra mungipan drar sig svagt uppåt.

– Kan du hjälpa mig med datorn? Inloggningen krånglar och mejlen hänger sig.

– Har du överskridit ditt abonnemang? frågar han.

– Inte vad jag vet.

– Jag ska se vad som är fel så fort jag torkat. Vad äter vi i kväll?

– Det blir en överraskning, säger hon och duschar av sig skummet. Reser sig och tar ner ett badlakan från hyllan vid tvättstället. Torkar sig omsorgsfullt uppifrån och ner. Smörjer sig med lotion. Rullar in håret i en lila handduk.

Ingen dum syn och väl bibehållen, tänker han. Bättre än han kunnat föreställa sig efter alla år. Smidig och gracil. Ett rörelsemönster som måste vara nedärvt. Vältränad utan att göra någonting åt det. Orättvist är det. Han ser ner mot sin mage och lägger vänster hand på en begynnande kula. Jag får se upp, tänker han och släpper ut vattnet.

Konstigt! Hon sjunger. Det har han aldrig hört henne göra. Jag kan inte sjunga brukar hon ursäkta sig med. Och nu!

 Något knepigt är det med hennes dator. Virus eller… Han går till anslutning för att se om rätt abonnemang är markerat. Så inte och han klickar på Telia, går till anslut och datorn börjar leta.

– Kan jag logga in med din pinkod, ropar han.

– 5893, ropar hon tillbaka.

– Ok!

– Mejlinloggningen.

– Jag kommer, säger hon, och knappar in användarnamn och lösenord.

– Du hade inte rätt anslutning av någon anledning.

Hon återgår till matlagningen, verkar upplivad. Lite för mycket vin redan. Och hon sluddrar.

Inloggad. Flera mejl är olästa. Ett från Henrik Rabe och ett annat från Stefan Kant. Lite längre ner. Ett mejl från Mötesplatsen.se Nyfikenheten tar över.

    – Du, säger han, din mejl krånglar.

   – Mmmm. Kan du fixa det?

   – Jag ska försöka säger han. Men han går in på dejtsidan och läser: Välkommen till Mötesplatsen!

Hoppsan. Det börjar snurra. Bröstet knyter sig. Och han klickar vidare. På de två manliga mejlen.

”Jag är intresserad av din profil, kan du skicka ett foto.” Undertecknat av Henrik och en följande kod.

På avsändarmejlen står hennes namn men en annan mejladress, en Yahooadress. Konstigt tänker han och klickar vidare.

”Kan vi ses på Vetekatten.” Och undertecknat Stefan.

Det blir stillestånd en stund och uppror. Blicken fastnar i tangenterna, huden stramar.  I huvudet roterar en trasslig härva.  Hur ska jag tackla detta?

    – Hallå älskling, maten är klar!

Han samlar ihop sig men vet inte hur han ska hantera den information han just fått. Ta tjuren vid hornen eller vänta. Munnen är torr och huvudet börjar värka. Vänta dunkar det.

    – Berätta vad som hänt när jag varit borta!

    – Det gamla vanliga bara, mycket på jobbet den här tiden på året och chefen har varit bortrest.  

    Det blir tyst och han ser att hon är någon annanstans. Hon fyller på det röda vinet och lyfter glaset.

     – Skål, skönt att du är hemma, säger hon och först nu ser hon honom i ögonen.

    Måltiden blir inte som vanligt. Oxfilen har kallnat och potatisen är ljummen. Inga ovationer uttrycks. Långa tysta stunder och ett och annat hum. Han och hon försöker skapa stämning, men det vill sig inte.

    – Saker och ting är inte som man tror, ramlar det ur honom.

    Hon lägger ner besticken och tar ett grepp om vinglaset, höjer ögonbrynen.

    – Jag förstår inte!

    – En av mina kunder, Henrik Rabe, är misstänkt vara spindeln i en kopplingshärva. Flera kvinnor är inblandade. Jag har haft Henrik som kund i några år och han är den man minst av allt skulle misstänka för något dylikt. Hans fru är förkrossad.

    Det blir tyst och han ser hur hon vitnar och stirrar på honom.

    – Vad är det? Du är alldeles blek. För mycket vin kanske?

    Hon reser sig hastigt och utan ett ord går hon ut i hallen. Han går efter och förvånas över hur lätt han fick dit henne.

        

     

   

   

                                       Snuvad ägare

En hissnande resa utspelar sig någonstans i Bergslagen. Det är fem grader kallt och en polis har pejlat in ett Lodjur tvåhundra meter  från ett boningshus. Ett rådjur har blivit rivet av ett Lo och skall finnas i närheten. Skogsägarens fru vill inte ta reda på djuret.

    Vi får tillstånd att stycka och ta reda på djuret om vi hittar det. Jag tar sågen och Jan yxa och kniv. Vi pulsar iväg och finner slagplatsen, följer Lodjurets släpspår som visar sig vara trehundra meter in i skogen. Bakom två klippor ligger det rivna djuret, fortfarande varmt och i väntan på att serveras åt hungriga ungar. Vi är omsluta av snötyngda granar och stillnaden är optimal. Jan tar av sig jacka och handskar, släpar fram rådjuret, gör en översyn och konstaterar att ena skånken är riven, övriga delar är oskadda.    
    En sten intill blir slaktbord och jag står som paralyserad. Med beslutsamhet och koncentration börjar Jan att stycka djuret. Den rödrutiga skjortan gör sig mot snön och de gröna granarna. Han vet vad han gör och avslutar med att skära ut sadeln. De överblivna delarna återlämnas till den rätta ägaren och visst känns det lite kymigt att ha snuvat Lofamiljen på stora delar av deras kvällsmål.

    Allt känns plötsligt så jordnära och ursprungligt, som om jag for iväg långt tillbaka i tiden där jakten var en självklar företeelse i ett socialt sammanhang.

 

 

 

         tvekan


den kommer när solen skiner
och himlen är klar
den kommer när jag ser kraften
i en blå förgätmigej

den kommer när jag ser dig
undran över
vem du är bakom fraser
och manér och varför det blev du

                                    ur Utan sol ingen skugga