Det gamla befrias av det nya!

Slutet kommer närmare och återblicken har börjat. Vad har året gett mig och har Sveas djupa rynka mellan ögonen slätats ut allteftersom den senaste antirynkkrämen smetats på?
   Det goda under mitt år är att ha fått finnas i min familjs närvaro. Och att få hjälpa en afghansk ung man tillrätta i vår kultur. Detta har nu pågått i tre år och att se honom utvecklas värmer.
   Resandet till främmande länder är för många en höjdpunkt och så har det varit för min del också. Men detta år har ledan infunnit sig och jag har helt enkelt tröttnat på att sitta på flygplatser och på att flyga. Allt är finare och bekvämare hemmavid. Mitt paradis finns bakom hörnet  även om snöslask och dimma anfaller. Jag njuter av att få promenera, handla på ICA och att se rapport varje kväll. Allt resande till olika länder har resulterat i en stark kärlek till landet och orten jag bor i.
    Svea har haft det svettigt och tufft. Tragedin på Drottninggatan i Stockholm, skandalen i Akademien, och den röriga regeringsbildningen (som ännu inte är löst) har åsamkat Svea många sömnlösa nätter. Nej, bekymren finns fortfarande. Svea har inte fått någon lugn julhelg och nyårsafton blir nog utan hummer och champagne.
    Mitt läsande är just nu intensivt och givande. Dante läser jag för fjärde gången och lär mig något nytt hela tiden. Och med tanke på vad som hänt i landet efter avslöjandet om korruptionen inom Akademien läser jag Strindbergs Svarta fanor. Han kritiserade denna slutna institution med skärpa 1904. De flesta myndigheter hamnar under hans vassa penna. Bokens innehåll, gestaltning och språk är mästerligt. Han vågade ge samhället som det då fungerade en riktig snyting.
    I skrivandets stund ligger mörkret utanför, julgranen och tomten med lykta lyser trivsamt och nyårsraketerna smäller för fullt trots att två dagar återstår. Vad som kommer vet bara framtiden. Ett vet jag och det att de frysta kräftorna tinar i kylen, champagneflaskan är på kylning och blåsan tvättad och struken. Nyårsafton kommer och är förväntansfull.
 
    

Dagen efter

.

Julafton blev intensiv och magisk. Snön gnistrade i sex minus, solen kämpade några timmar och de som kunde slappna av tog en promenad. Upp och ned i ett tättbebyggt villaområde där de flesta har mälarutsikt. Julbordet blev som det brukar. Janssons frestelse, köttbullar, revbensspjäll, grönkål (rostad) sill, ägghalvor och lax. Och som det brukligt är en snaps till sillen för dem som önskade. För egen del avstod jag även detta år. Snaps är något jag aldrig tilltalats av och därför kan jag inte hänga med när snapsvisorna ska sjungas. Jag känner mig utanför, tråkig och förpassad i ett hörn. Jag har inte traditionen i kroppen eftersom vi hemmavid drack mjölk och vatten.   
   Jul är förväntningar och inte alltid blir det som man tänkt. Tomten är inte den man trodde, Mamma och pappa grälade. Paketen som skulle glädja blev en besvikelse. Julen slocknade på julafton och blev en huvudkudde. Jag vet och jag har varit med. Motgångar löser av förhoppningarna i våra liv men glädjen blir minnen som etsar sig fast när motgången drabbar oss. Att den kommer kan vi inte tänka oss när julefriden infinner sig, men den kommer alltid in i våra liv. Och ändå minns vi oftast de stunder som gav oss glädje.
   Min egen värld i en tid av jul och gemenskap är (och har varit) just nu i en fas av lycka och familjegemenskap. Det är familjen som ger mig kraft att driva mitt liv vidare. Att få se skörden. Att få se de mina utvecklas. Till vad vet bara framtiden. Och den vill jag vara med om, men inser ålderns begränsning. Hur som haver, än är jag med och blir varm när jag får se de mina samlade. Detta när två tomtar var nära att skrämma slag på några av barnen trots att avsikten var en annan. Två välmenande tomtar som stärkt sig med något starkt.

     Julafton började välordnat, allt på  plats i en bestämd ordning och gästerna placerades så småningom.  Ordningen blev en kort visit. De högklackade skorna sparkades av, slipsar lättades och lättjan tog över. Pojkarna bråklekte på den dyra mattan. Pappa hade tagit ledigt från sitt fostrande uppdrag och sönerna kände en stor frigörelse.  Röran och friden infann sig sida vid sida. Paketen var många men det största fick jag där innehållet var i kretsen av de mina. 

God Jul!

Julen kommer närmare och mina ambitioner vad gäller stök avtar med åren. Nu räcker en veckostädning och två sorters kakor. Jittebuggare och chokladrutor. Lutfisk på lucia och adventsstjärna i fönstret. Då, förr och länge sen när barnen bodde hemma pågick stöket långt in på nätterna. Kanhända har barnen sina positiva minnen av alla förberedelser. Kakorna, sådär sju sorter uppskattades. När julafton kom var allt reducerat till hälften. Det slog aldrig fel, trots att mina gömställen var omöjliga att finna, så lyckades uppdraget i deras letande. Bara en gång lyckades jag lura dem ordentligt. Julafton kom och med den, frågan "var har du gömt kakorna i år"? På tomten hade vi en kanot upplagd på två ställningar. Under denna fick kakorna vara i fred.
    Mina tankar inför julen går ofta tillbaka i min egen barndom. Snön låg alltid i drivor och huset mer eller mindre vändes ut och in. Lådor och garderober vädrades och torkades ur, väggarna i köket skurades med såpa. Golven knäskurades med rotborste och nedanför bron ett tjockt lager med granris. Kärve åt fåglarna. I pannmuren kokades lakanen som sköljdes i en stor balja. Mellan några störar på baksidan av huset hängdes lakanen upp för torkning. Flera minusgrader gjorde lakanen hårda och ohanterliga när de så småningom togs in. Huset var litet och lakanen hängdes över dörrarna för att torka. Fönstren immade.
    Julafton kom och min bror och pappa gick till skogs för att hämta granen de valt ut under hösten. Det var aldrig tal om att ta in granen före julafton. Nåväl, hela förmiddagen gick åt att klä och pynta granen. På radion spelades julsånger och i köket kokade skinkan. Ute gnistrade snön och träplogen dragen av Perssons häst gjorde vägen farbar för brevbäraren som kom cyklande.
    När allt var klart började en lååång väntan på huvudpersonen. Min bror o jag satt i varsin fåtölj, den röda adventsstjärnan spred ett trivsamt sken och granen ståtade i sin finaste kostym. I köket slammer och från källaren kom pappa med svagdricka och pilsner. Något starkare serverades inte. Mamma kokade risgrynsgröt. En portion till tomten och resten blev ris ala malta.
    Pappa satt på ottomanen och läste SE, min bror och jag i spänd förväntan i fåtöljerna. Mamma vid spisen. Så plötsligt stamp på bron som följdes av en hård knackning. Jag drog in andan och hela kroppen stelnade. Pappa la ifrån sig tidningen, såg på oss och log. Den öppna spisen knastrade och sprätte gnistor som slocknade innan de hamnade på golvet. Den efterlängtade frågade om det fanns några snälla barn i huset. Tankarna virvlade i mitt huvud. Hade jag varit tillräckligt snäll? Ofta sa mamma när jag var olydig att julklapparna kunde utebli. Min bror var aldrig olydig. Hursomhelst, varken min bror eller jag svarade på tomtens fråga. Att tomten fanns på riktigt bevisades där i farstun, en liten skäggprydd och ganska gammal tomte. Samma röst och samma tomte i flera år. Jutesäcken var full och tömdes ut framför våra fötter. Dela ut några julklappar hade han inte tid med. Andra barn i byn väntade. Han sa god jul, stängde dörren och lämnade oss i en drömtillvaro. Vad som fanns i paketen har jag glömt. Men den känsla som tron på tomten framkallade finns konserverad i mig och den mystiken vill jag inte vara utan. 

När blir det inne med sanning och att få vara den man är?

Vad ska man tro på? En fråga jag vid flera tillfällen ställt mig den senaste tiden. Bakom kyrkans altare och i slutna sällskap pågår maktövergrepp och vänskapskorruption. Vänner premieras och pedofiler härjar med Guds välsignelse. En äkta man med gott renommé visar sig vara en hulk när mörkret faller och den påklistrade moraldekalen luckras upp. Väloljade käkpartier serverar pålästa och för de flesta helt obegripliga teser om hur den goda och smakfulla kulturen ska fungera och vilka som ska få glittra i strålkastarljuset

Min misstänksam riktas även mot de välputsade fasader där implantat, botoxfyllda kroppar och Margareta Ribbings etikettråd.  Opersonliga manér  där den jag verkligen är utraderas och förpassas till en reglad garderob.
Akademins  vackra  stilridå som med kungamaktens beskydd har varit omöjlig att glänta på, har nu fallit och ligger sönderfrasad på golvet. En drygt tvåhundraårig snillrik samling gör vad de kan för att återupprätta en mönstergill tradition som inte får ifrågasättas eller granskas. 
Kanske att det är på tiden att den allra vanligaste och enkla människan utan manér får träda fram och bilda en stilbildande skola. 

Utomlands och hemlös

November kryper framåt, diset dinglar och mörkret kommer tidigt. Vi for iväg till solen och blev där i en vecka. Jag längtade hem innan vi satt på planet. Väl på plats var allt välordnat och vädret det allra bästa. Utsikten magnifik. Vi bodde högt och ner till stranden tog det 20 minuter att gå. Återvägen tog gissningsvis två timmar (?). Vi gjorde ett försök men vände om och tog varsin vilstol vid poolen. Svenskar, norrmän och några finländare hade brynt sig i olja och ytan gick i mörkt brunt. De flesta var välgödda och en och annan jäste nästan över. Jag tänkte på valrossar, sälar och pingviner, men den liknelsen var illa vald eftersom dessa  håller till i vattnet. Barnen däremot nojsade, spelade boll och simmade i yster glädje. Någon säl vill jag inte bli och bestämde mig för att simma ett antal meter varje dag. Mina pass avslutades med en kvarts stilla flyt på rygg, öronen sprängde och kroppen var näst intill upplöst, så kändes det.
Lata och bekymmersfria dagar där allt var tillrättalagt. Den inhemska befolkningen stod bakom diskarna i ett modernt köpcentrum strax intill hotellet. Barer och restauranger låg tätt och allt var som hemmavid. Skillnaden var att de rågade drinkarna började beställas in förmiddagstid. Ingen tog snedsteg för det och ingen syntes vingla mer än vanligt. Pensionärerna var i majoritet. Och jag längtade hem hela tiden, vilket verkar korkat eftersom synen på november näst intill alltid är usch och fy i folkmun. Inte mig. Det får vara hur varmt och lyxigt som helst det vill men det är inte hemma och jag har konstaterat att jag är mätt på att resa (långt). Väl hemmavid gjorde jag en dagstur till Norberg i novembersol. Emilia Fogelklousällskapet hade möte och dagens tema var BILDNING. Den dagsresan var mödan värd.

Oförutsett

Tillvaron vänder upp och ner på händelser man inte räknat med.
Och hur ska man ta det oväntade som egentligen inte får ske?
Detta när någon i ens närhet mår dåligt på grund av val som inte visade sig vara det tänkta och som ger tvivel om inriktningen på en tänkt väg.
I botten finns grumliga känslor och upplevelser, något som inte fått komma ut och dunsta i ett utbrott utan lagras under ännu ett skal.
Detta summeras i ett pussel i en promenad mitt i livet där avgörandes skäl måste tas eller gå vidare på den stig som är upptrampad.
Vad har påverkat vad och vem eller vilka kan tänkas ligga bakom de val man gör som kanske är illavarslande för harmonin?

En vanlig dag

Dunkel, grå och oviss är tiden just nu. Regnet smäller på taket och på altanen, fönstren låter ett strilande vatten gå sin egen väg. En koltrast sitter på planket och väntar på äpplet som vanligtvis brukar kastas ut på gräsmattan. Idag blev det en försening i rutinen och trasten verkar orolig, flyger in i rutan som om den vill påminna oss om våra skyldigheter. Vi påminns och gör det vi av vana brukar göra för trastarna. Det är som om fåglarna minns och kommer åter, särskilt koltrastarna vi årligen har på besök. Vi inbillar oss att det är samma trastar år från år och de har samma beteende för att få igenom sin vilja. När äpplet väl finns på gräsmattan ockuperar de bytet, förser sig och försvinner några timmar för att återkomma och se till att inget lämnas åt slumpen.
Radion meddelar att talmannen än en gång misslyckats med att få till en regering. Vad som händer härnäst är bara att invänta, något annat går inte. Och regnet bara faller utan att fundera på vad som händer om ordningen skulle manipuleras, en ordning som inte alltid är självklar fastän vi gärna vill tro det. Förr eller senare händer det som inte ska hända och vänder upp och ner på tillvaron. Som tur är har vi i ögonblicket ingen aning om det som förestår och lever våra liv som om det som är inte kan ta slut.

Höst

Visst är vårt land i ett ovisst läge, men livet måste gå vidare och i all enkelhet blir det en utflykt till skogen. Det är i mitten av oktober och sommarvarmt. Vi släpper stadens myller och åker till torpet. Löven dansar bekymmersfritt och färgerna skiftar i ett sprakande skådespel som ger eftertanke. Och vi gör det enkelt för oss, tar kylväskan , lite mjölk och fil. Resten finns i torpet och vi överlever. Väl framme svidar vi om till stövlar, kniv och med blickarna inriktade på kantareller. Älgjakten pågår och det är en viss risk att ge sig ut, men vi litar på den allsmäktige.
     Det blir en del gulingar  och det blir en knådning av kroppen. Terrängen är snårig med många kliv över fällda träd, mossklädda stenar och en och annan stig.
     Överflödet blir ett dilemma som leder till eftertanke och filosofiska funderingar. Varför har vi fått det så bra? Vad tänker de som bodde före oss om hur vi har det (om de nu kan se eller vara med)?
      Enkelt är det och tanken är att vi ska sitta ute och se solen gå ner. Kantarellerna steks med soja och lök, persiljan från landet blir en dekoration och den lite kylslagna vinflaskan korkas upp. Så klart att vi ska fira en sommardag i mitten av oktober med kantareller. Vi ser solen dala bakom skogsbrynet och omedelbart avlöser den svala luften. Vi går in och stänger höstkylan ute.

Övergång

Hösten slukade sommaren i ett nafs och någon mjuk övergång blev det inte. Dahliorna slokade uppgivet och efter en akut insats vilar knölarna i papperspåsar och svalt mörker. Lappkastet i vädret satte fart på arbetet i trädgården och nu en stunds vila innan löven lämnar sina fästen.
Någon regering har vi inte fått eftersom båda blocken vägrar att stödja varandra. 143 mandat är fler än 144 och den matematiken förvirrar. Gång på gång påpekas denna summering och jag måste nog få en dagsfärsk kunskap om hur man adderar. Vad som kommer ut av detta blir spännande att se. Talmannen har en oviss tid framför sig och som det ser ut helt hopplös. Hursom helst håller han en lugn mask och jag undrar om han ligger sömnlös.
Radion meddelar att kulturprofilen får sin dom idag och utanför ligger morgonen i ett gråmulet töcken. Måndagen är i sin början och nya livgivande aktiviteter väntar på ett genomförande.

Något har hänt

Det är tvära kast i tillvaron Ena dagen ett dramatiskt val och några dagar senare bröllop i Undersåker. Och jag tänkte var ligger denna plats? Kartan visade på en liten ort utanför Åre där sjuhundra personer lever sina liv.  Många timmars resa och flera stopp för kaffe och bensträckare.
Ett kuperat landskap, sjöar och älvar. Skog oändligt mycket skog och stora ytor obebodd mark, nyrenoverade hus med sagolika lägen. Men också hus i stort behov av väl tilltagna investeringar.
   Sen eftermiddag kör vi genom Undersåker som är vackrare än jag föreställt mig. Kyrkan som till hälften är inslagen i plast (renoveras) ligger högt och det syns mig som om alla hus jag ser blickar ut över ett kuperat landskap där Indalsälven gör en mäktig genomfart. Hösten är kommen och luften sval, löven gör skiftande försök och bjuder på en tavla utan sorgsna inslag.
   Bröllopsgästerna droppar in på Trillervallens fjällhotell dagen före vigselakten och vi bekantar oss med varandra, äter middag och försöker hålla koll på vem som är släkt med vem

Den till hälften inplatsade kyrkan är välfylld på bägge sidor. Brudens släkt och vänner till vänster och brudgummens till höger. Bruden påminner om en snöängel. Ingen krona eller släp, diskret målad och minimalt med smycken. Ren som snö. Brudgummen ståtlig och uppsträckt med välansad mustasch. Båda strålar och ger varandra ömsinta blickar. Den kvinnliga prästen anger en lättsam ton från första början, en ton som håller i sig under hela vigselakten. Avspänd glädje och som avslutning när de tu lovat varandra trohet tills döden skiljer dem åt, vinkar prästen till sig brudparet och ger dem en kram. Hennes ögonvrår blänker till och vi som ser på får en känsla av äkta engagemang.
   Som avslutning spelas en rockig låt och brudparet dansar ut mot en ny och hoppfull framtid.
Även efterkommande fest blir uppsluppen och annorlunda. Och i mitt stilla sinne bävade jag för alla tal som jag upplevt långa och högtravande. Men, icke. Talen var korta och innehållsrika. Humor och allvar i en smakfull ordning.
   Om jag inte missminner mig så har det oftast varit män som talat på de bröllop jag bevistat. Men icke så denna kväll. Och jag förundrades över alla unga kvinnor. Vilken säkerhet, vilket framförande och vilket språk de levererade. Något har hänt. Och plötsligt föll allt på plats. Det är den svenska förskolan och skolan som fostrat flickor till säkra kvinnor som vågar ta för sig, vågar vara sig själva. Naturligtvis höll de unga männen lika utmärkta tal som grep tag i hjärtat, men det har varit för givet taget att män ska hålla tal. 
    Festens höjdpunkt blev upptäckten av att jämlikheten presenterade sig påtagligt denna kväll.

Dagen efter

Fel, jag hade fel och jag är glad över det, SD fick inte så många röster som förväntat. Men de gick framåt sedan förra valet. Tonläg etmot sossrna har varit hätskt, opinionen presenterade undergångssiffror och i det läget överraskade siffrorna igår. KD gick framåt och Ebba B Thor hyllas för sin insats. Hennes framtoning och attackstil passar inte min smak och stundvis undrar jag om hon har glömt det kristna budskapet. Hennes beteende och utfall är likt en örn som inte släpper sitt byte när klorna väl har fastnat. Björklund kanske ska fundera över sin ledarroll och över varför liberalerna står still. Kristersson måhända vara en av moderaternas mer sympatiska ledare men igår såg han blek ut. Hela alliansen verkar övertygade över att ta makten trots att sossarna är största partiet. SD flirtar med moderaterna och vill ingå i en regering.
    För egen del har jag mitt hjärta hos Löfven, han ger mig lugn med sitt tunga och stabila uttryck och han är, tror jag den första statsminister som inte är politisk broiler och framförallt är han vuxen ur det breda folklagret. Även om jag är kritisk till mycket sossarna genomför så är Löfven min favorit. Och jag tänkte när jag hörde honom tala efter valet att August Palm troligtvis skulle nicka gillande från sin himmel.
   Än är inte dramat om vilket block som ska bilda regering över och följetongen fortsätter på obestämd tid.

Dan, före dan, före dan!

Några dagar återstår innan vi vet. Sociala medier tävlar om röster, media informerar och i det tysta kommer till slut den beslutsröst som ska sammanräknas med andras. Osäkerheten inför vad som kommer att hända efter söndagen är stor. Just nu är jag trött på alla löften i syfte att få röster. Trött, men inte uppgiven. Oavsett hur det går ska min kamp för ett starkt folkhem fortgå. Jag vill ha ett samhälle där alla kan ha ett drägligt liv, få pengar över, kunna ta semester och få en trygg ålderdom. Som jag tror blir det ett lugnt samhälle där förändring och förbättring genomförs i samförstånd via samtal. Ett samhälle utan murar mellan människor.

Vad kan hända i vårt land?

Vart är vi på väg är en undran efter gårdagens uppdrag granskning av alternativhögern i Sverige. Daniel Friberg, en svensk civilekonom, utbildad på handelshögskolan i Göteborg och initiativtagare för ett stort nätverk som förespråkar nazistisk ideologi framförde sin syn på ett bättre samhälle. Ett nätverk som breder ut sig i Europa och USA. Daniel Friberg  har valt att bo i Ungern p.g.a. deras inställning till invandrare och censur i media. Dödsstraff, den rena rasen, asatron och väpnat motstånd mot oliktänkande och politiker som inte delar deras ideologi.
    Bilbränderna eskalerar och i Västerås verkar sunnimuslimer för
sina extrema värderingar. Visserligen i en moske och inte offentligt vilket i och för sig inte är helt ofarligt.
    Det jäser i folkhemmet och mitt i skogen någonstans i Bergslagen kryper rädsla och oro in mellan stockarna som är drygt tvåhundra år gamla. Soldater har kommit och gått genom dörren. De har blivit befriade från roten som gjorde allt för att knussla med tilldelningen. Efter åratal av lång och mödosam kamp slapp de buga och bocka. Det var dags att få säga sitt, lägga sin röst på ett bättre samhälle där jämlikhet, solidaritet och mänsklig värdighet skulle refomera samhället till deras förmån. Det blev näst intill som de önskade men det var vi som gjorde entré under andra världskriget som fick förmånen att smaka på den goda kakan.
     Står vi i en återvändsgränd och kan inte välja riktning där det goda samhället ska återupprättas? Vem är starkast?  Hur kan Daniel Fribergs inre kompass visa vägen mot ondskans anarki?
    Varför kämpar sunnimuslimerna för sina farliga och extrema intressen i Västerås? Har de inte fått nog av förtryck i sina respektive länder?
     Jag är riktigt orolig för framtiden och samtidigt kommer det över mig att många i vårt land har blivit drogade av den växande välfärd vi varit med om. Bristande historiekunskaper är måhända en av orsakerna till vår materiella hjärntvätt. Men å andra sidan tänker jag, "låt det ske". Låt onskans makt ta över! Sent ska det passiva vakna och allt får börja om.

Lite om mitt författarskap

Mitt liv började i Älvkarleby och jag är sedan många bosatt i Västerås. Sent i livet debuterade jag med boken "Man går inte ifrån man och barn". 

    Att berätta och formulera är ständigt närvarande i mitt liv, en lust som vaknade tidigt. Jag tror och är säker på att allt började när min pappa som varit trapper i Canada satt på sängkanten varje kväll och berättade om sina äventyr. Inget fick störa den stunden och jag målade inre bilder av hans berättelser. Min barndom präglades av hans ordval, rytm och spänning vilket gjorde att jag aldrig hade problem med att gå till sängs. Min högtidsstund började.
     Iakttagandet, att ställa mig vid sidan och se på vad som händer och sker människor emellan och tillvarons fenomen formulerades vid älvens brink där jag ofta fann ro men också i gropen intill gravkullarna där vårt lilla hus låg. Gropen som blev min tillflykt när tillvaron blev alltför svår att förstå. 
    Drivkraften att skriva på heltid har gått vid min sida och pockat på i många år och när yrkeslivet började fasa ut gick jag lite tidigare för att utveckla mitt uttryck. Jag började läsa litteraturvetenskap- kreativt skrivande och gick en skrivarkurs. Efter detta var jag mogen att ge ut min första roman som är självbiografisk likväl som den andra boken.
Poesin har varit mitt stora intresse och som jag ger uttryck för i ”Utan sol ingen skugga”.  Och i senaste romanen ”Efter herrarnas behag” lyfter jag fram det osynliga folket utan röst i 1850-talets Sverige. 

Äntligen

Mitten av augusti, regnet faller rogivande och välkommet. Vi har plockat fina svampar som Karl-Johan har drivit upp ur torkan. Fina nyföddaa exemplar utan mask. Efter den heta sommar som passerat hade vi inga som helst förväntningar på att få en enda svamp i korgen. Om ingen svamp så i alla fall skogsluft och motion. I ryggsäcken ostfralla och kaffe. Jag strosade (vi särar alltid på oss i skogen) och sökte förstrött med blicken. På stigen vattenfyllda pölar och luften var augustisval, solen sken från klar himmel och en duva flög med tunga vingslag mot den täta granskogen. Det ymniga regn som kom i förrgår har lämnat pärlor på gräset och mossan är tung att kliva fram i.
    Plötsligt står han framför mig, nyuppkommen och sammetsbrun. Den första som jag varsamt befriar från navelsträngen, skrapar bort rören och lägger honom varsamt i korgen. Och det var bara början. Korgen fylls till brädden och lyckan kryper i kroppen.  Det blir Karl-Johan som ockuperar skogen i år som förra årret.
    Igår kokade vi svampsoppa och trots ett strilande regn dukade vi upp under markisen, njöt av soppan och av dropparnas taktfasta dunsar ovanför oss. Dahliorna som mest varit ledsna denna sommar sträckte på sig och tog emot gåvan från ovan.

Profetia

En månad kvar innan vårt land tar ett lappkast och styr in på en väg med nya vägmärken.
De bruna skyltarna lockar fram dolda värderingar som sjudit och puttrat under lagrad anpassning.
Hur snart står vi vid vägkanten med mössan i hand, tiggande om frid och nåd för landet som gjorde ett försök att riva synliga och osynliga murar. Ett land som vuxit likt lotusblomman ur dyn. Hur snart kan inte kronbladen falla. Hur snart blir det som varit återigen varande och än bättre. En bön att stilla bedja om.
    Att det puttrar hörs och anas i välformulerade salonger, i skräniga samlingar, i vänners lag och mediamaktens korridor. Sluga rävar stryker omkring med yviga svansar och i buskagen tar pilfinkarna ställning för Åkes son och hans manifest..
    Svea räckte inte till, lyckades inte polera avigsidan från inbitna färgpigment trots den miljövänliga tvålen.


Profetior slår inte alltid in men...
   

En värmefarsot har drabbat oss och det blir bara värre. Trettiosju grader i skuggan fjorton och trettio. Vad är meningen och hur ska vi komma undan? Det går inte hur gärna vi än vill och duscha kallt hjälper en stund. Apatin tar vid, tanken grillas hårt, förmågorna säger pass.
    Visst har mina födelsedagar (fyller i morgon) varit soliga men solens hyllning inför morgondagen förstår jag inte. Som en boxningsmatch känns det och jag är slagen innan festan har börjat. All planering inför dagen har lagts åt sidan, de nya dukarna ligger på plats, blommor kantar altanen om än flämtande. Hettan har satt käppar i hjulet för min kommande fest och yngste sonen rycker in. Han bjuder på poolfest,  högt läge med vattenutsikt och fläktande vindar. Något annat än vår plankomgärdade tomt. Visserligen prunkande grön och med blomster, vildvin och björnbär. Vår oas utan utsikt, men vår skapelse som är en tillflykt från allt larm.

Oron sprider sig som de bränder vi just nu ser breda ut sig över landet.
Något liknande har jag inte upplevt under mitt långa liv. Snart tre månader av hetta och torka.
    Lyckan kom för en stund sedan när åskan mullrade i fjärran, luften svalnade och himlen mörknade. Det var som om jag återkom i ett normalt tillstånd. Huvudet klarnade, lusten, livet och  att göra kom tillbaka.  Några regndroppar gjorde tappra försök men dunstade och gav upp. Mullret avtog och åskan gjorde en tvär sväng åt vänster, stillnaden löste av en kortvarig och hetsig vind.
     Jag är ingen soldyrkare, har inget behov av en välstekt hy, sitter helst i skuggan. Allt har blivit för mycket och för några ögonblick flimrade snödrivorna och den höga luften från i vintras förbi. Och jag kände välbehag
    Grödor och blommor slokar och det är inte långt ifrån att de ger upp. All glädje och hoppfullhet jag kände i våras när sådd och plantor kommit på plats börjar överge mig.
     Det är väl som någon skrev, vårt eget fel och vårt omättliga behov av välfärdsutveckling som ger sig till känna.
     Och när ska vi börja vårt omtänk på allvar och vilka ska tänka om i denna karusell som konsumtionen hetsat oss att snurra runt i. Yrseln börjar kännas. 

Nog är inte nog  och vi har inte mandat att hindra det som pågår.

Nog, nu får det vara nog!

Vad är det som händer egentligen? Den geist jag känt sedan april börjar tyna. Och detta är inte likt mig. Med åren har odling blivit ett stort intresse. Bereda jorden gödsla och så. Vänta, plocka ogräs och vattna. Lyckan kommer när groddarna sticker upp, se hur det tar sig, pyssla om och luckra jorden. Få följa växandet, glädjen när en blomma slår ut, när persiljan kan skördas, gräslöken klippas och läggas på en hård macka. Det har prunkat till nu tack vare idogt vattnande.
    Varje år har nya projekt runt torpet utökat odlingen och drömmen är en blommande oas där gräset idag har tagit över. Inte någon perfekt park utan mera en vildvuxen ordning. Perenner såklart och dahlior, mina favoriter. Några meter varje år tänker jag och min dröm börjar ta sig. Växter som löser av sig från vår till höst. Ängsblommor och annat hade bråttom i år.Växte ikapp och gav upp andan alldeles för tidigt. Gräsmatta har fått fläcksjuka, syrenerna slokar och myggen tycks ha flyttat.
   Värmen fortsätter och det regn som utlovades igår dunstade.Det var igår jag kände apatin över värmen och vad den kan ställa till med. Vanligtvis brukar jag ta mig an ogräset men igår tittade jag med tom blick på ledsna ormbunkar och kämpande dahlior. Det är som om vattnet från bäcken inte hjälper. Blicken svepte över ledsamheten, jag gick in, stängde dörren och förblev sittande resten av kvällen med ett korsord.

Trevlig midsommar!

Flykten till långsamheten!

Maj! Du har slagit värmerekord och drar din sista suck.Gräsmattan är illa märkt här och där men grönskan i övrigt är frodig. Flugsnapparna sjunger starkt och i kvällningen tar koltrasten över. Lövsångaren gör försiktiga försök i bakgrunden. Himlen är klar och solen enväldig denna din näst sista dag. Inte en ilning och myggen trivs. En sädesärla har boat in sig under tegelpannorna, dimper ner på gräsmattan och trippar lätt och behändigt mot rabatten. Pionen har knopp, dahliorna gror och liljorna lyser intensivt gula. Du har lockat midsommarblomster och hundkex att blomma över långt innan midsommar och jag undrar vad du menar? Vad finns kvar när sommarens höjdpunkt kommer?
Jag vill inte klaga men värmen håller mig inomhus. Visst tänker du, hon är otacksam!
Men nätterna är ljuva och det går inte att sova. Månen har du lockat fram flera nätter. I natt hängde den mellan björkarna och såg mystisk ut. Ute är det svalt och daggen svävar lätt över marken. Det går inte att sova. Bäcken porlar utan uppehåll och jag undrar om vildsvinen vågar böka upp runt torpet än mer. Vid tretiden börjar koltrasten sin konsert. Mitt te kallnar. Du är fantastisk och jag hoppas att du återkommer nästa år, men med fukt i håret.

Konstutställning

Samtal mellan skulptör Marianne Hall och konstkritiker Kristina Mezei i Stenhuset Surahammar!
Samtalet gällde likheter och skillnader mellan Marianne Halls och målaren Berit Petterssons konst. Även om själva samtalet kom av sig upplevde jag utställningen och konsten som visades på ett annat sätt än alla utställningar jag varit på. Kristina Mezei uppehöll sig mest vid Berit Petterssons konst (vilket var förståerligt då konstnären är avliden) och då på ett grundligt sätt. Starkast upplevde jag Marianne Halls små skulpturer och hennes presentation och resa bortom ytan. Sällan har jag hört en konstnär presentera sin konst så poetiskt, starkt, trovärdigt och begripligt.
Som novis tror jag att denna form av utställning skulle sprida en större kunskap om konstens innehåll, konstnärens villkor och ge en djupare upplevelse av konstens uttryck.

Frösådd

Att våren pågår är inget att tvista om. Och göromålen är många i naturens under. Frivilligt såklart men för egen del kan jag inte låta bli ogräsen, gräva runt i rabatterna ansa kanter och så frön i olika valörer. Jag kan inte låta bli. Och det blir värre med åren. Att få få odla. Och att få se hur de ynkliga och torra frön jag satte börjar kränga sig upp och utvecklas.Ett under att stillsamt beskåda och stanna upp vid. Ett under. Hur är det möjligt och varifrån kommer kraften? I ett litet frö, oansenligt där det ligger i handen men i en förvandling när jorden omsluter. Inte vilken jordmån som helst men i den rätta. Som vi människor. Vi behöver komma i den jordmån som ger oss kraft att utvecklas och blomma, få pytsar av gödning som plantorna i landet. Några vissnar av någon anledning trots samma jordmån, några växer och stannar på halva vägen och en del når sin blomning utan några hinder.Men från början var alla ett frö som började gro villkorslöst.

VALBORGSMÄSSOAFTON

ÄNNU EN GÅNG FIRAR VI VALBORG OCH HÄLSAR VÅREN VÄLKOMMEN.

Minne

Med skopa och schampo och nyss vaknad, omsvept i morgonrock, går jag ner till bäcken. Det höga gräset bugar sig och en häger lyfter, flyr med tunga vingslag. Näckrosorna flyter stilla och en liten groda hoppar förskräckt iväg framför mina fötter. Tre hästar betar  i björkbacken, smörblommarna målar små solar i gräset. Jag blottar mig för bäcken, känner med foten hur vattnet kyler, tar skopan och häller vatten över håret, schamponerar och sköljer skopvis med bäckvattnet. Det är inte särskilt bekvämt och ändå känns tvättningen rätt, den får mina tankar att bli närvarande och att samtidigt gå tillbaka till den tid då trådlöst Internet, vattenklosett och mobila samtal var okända begrepp. Det känns som hemma, torplivet med bäcktvätt, hämta vatten och att gå på dass. Här blir närvaron stark och lugnet sluter sig om själen. Varje syssla ger en återblick om vad som är viktigt i tillvaron. Naturligtvis skulle Göte, som huserade här på riktigt, säga att det går an att njuta när bekvämligheterna finns permanent och över vintern.

Schampot flyter iväg och huvudet känns fräscht i dubbel bemärkelse. Jag sitter en stund och ser hur bäcken flödar förbi och hör hur hammarslagen ekar från övervåningen. Ett nytt golv växer fram, planka vid planka fogas ihop. Utspridda fingerborgsblommor gästar backen, en här en där låter de sina klockor förbli ljudlösa skönheter, markera sitt avstånd från varandra, nära men ack så långt ifrån varandra.

Resan hem från Marrakech och Marocko blev en prövning. Upp 00.1 och enligt resplanen skulle flyget gå 6.00. Icke så. Planet visade sig vara trasigt och ett nytt flögs in från Amsterdam. 13.00 kom vi iväg. Jan hade besvär med rygg och mage. Hemmavid insjuknade vi ordentligt båda två. Is tror vi är orsaken och vi får skylla oss själva.
     Efter en lärorik vecka med historiska förtecken och byte av hotell varje natt blev den andra veckan veckan vilsam i Marrakech. Vi bodde på ett hotell jag aldrig trodde fanns. Det var som ur tusen och en natt eller Sultanens sista palats. Skavsåren var flera men atmosfären fanns och framför allt en imponerande mosaik överallt. Som att bo i ett konstverk. Bra mat och mängder av aktiviteter.
     Marrakech omtalade marknad var enorm och jag kom av mig. Det fanns för mycket att välja på. Det positiva var att försäljarna lät oss titta, tänka och återkomma. Atmosfären ångade.
     De gamla hade det tufft. Ingen pension utan helt utlämnade åt de sina. Ingen familj inget levebröd och vi såg många erbarmliga exempel på de gamlas nöd.
En fin och lärorik resa som fick mig att omvärdera en hel del om Marocko som också påminde om tusen och en natt.

Rundresan i Marocko ger många reflexioner. Marknaden i Fez medina gjorde ett starkt intryck. Levande höns som värpte medan vi tittade på. Tupparna fjädrade sig och väntade på att bli sedda. Åter ett land som jag haft förutfattade meningar om. Här är ovanligt rent och städerna vi besökt välordnade. Landsbygden syns fattig och en hel del finns att göra vad gäller sociala förhållanden. De gamla som inte omhändertas av en familj har en tuff situation. De religiösa fraktioner som finns lever tydligen fridsamt med varandra. Kungen är mäktig och som jag förstått mer eller mindre enväldig.

En lättklädd kvinna

vinglar på höga klackar
vill vara vacker.

Upphängd och hånad,
dödad för godhetens skull,
blir en odödlig.

Våren gör försök

när Påskens liljor lyser
hoppingivande.

Intill husväggen vintergäck,
vid sidan bugar snödroppar.
Vi vänder våra ansikten mot solen,
snön kryper sakta och uppgivet över
altanen där det blottade
vill vara i ett annat tillstånd.

Åttonde mars!

Jag vill lyfta fram Matilda som en påminnelse om de kvinnor som kämpade för sin rätt utan att få medial uppmärksamhet. Matilda, statarhustrun som föddes 1845. Tio barn och alltid på hugget att påtala den orättvisa som hon och hennes systrar tvingades leva i. Hennes kamp gällde också männen.  Varnad av överheten för sitt agiterande. Misstänksamt bemött av sina egna och förtalad. Familjen flyttade varje år och vart Matilda än kom gjorde hon vad hon kunde för att upplysa om att tillsammans kan vi förändra. Hon kom i kontakt med August Palm när han höll sitt tal på Gärdet. Till Gärdet tog hon sig med möda, gående från en av Mälaröarna. Palm skulle bli hennes ledstjärna, senare även Kata Dahlström. Tidskriften Dagny gav Matilda än mer styrka. Matilda som tidigt blev änka med fyra minderåriga barn blev hushållerska åt en rättare som var allt annat än välvilligt inställd till Matildas kamp. Men, av någon anledning vågade han aldrig sätta sig upp emot henne. Matilda menade att det är rädslan som hindrar förändringen och att tillsammans blir vi starka. Den tolfte september 1921 tar Matilda på sig dräkten hon särskilt sytt för dagen som måhända var den största i hennes liv. Hon fick lägga sin röst flera gånger innan hon nöjd och belåten klev in i det okända. Hon hade frid i anletsdragen när hon avlutade sitt drygt nittioåriga liv.

Min årstid pågår. Vinter med mycket snö. Sol och försiktigt fallande snö. Fräscht, inga insekter och hög luft. Troligen går mina barndoms vintrar i norra Uppland igen. Ungar skulle vara ute och det var inget vi ifrågasatte. Av någon anledning blev vintrarna helt magiska för min del. Kallt, höga snödrivor och fantasin visste inga gränser. Från morgon till kväll. Avbrott för mat och byte av blöta kläder. Stå en stund framför brasan och värmas. Ut igen.
    Vissa dagar var dramatiska. Storm och igensnöad väg. Skolan ställdes in och mankraften gick man ur huse för att göra vägen framkomlig. Häst och träplog fick ta vid när den som jag uppfattade manshöga snön minskade. Det var spänning och oro. Kylan knäppte i de dåligt isolerade väggarna. Tidiga mornar kallt inne och jag låg i väntan under täcket tills pannan i källaren fick igång värmen.
    Återkommande tänker jag på den tiden och hur det kändes. Alla minnen vaknar när dagarna är som idag. Äventyrsarvet i mig spritter till. Läggas till ska alla berättelser pappa bjöd på från sin tid i Canada och som jag minns var det alltid vinter och strapatser.
    Nostalgin som överfaller mig beror troligen på att jag ligger helt försvarslös i influensa. Inget annat finns att göra än att se hur snön faller utanför fönstret. Resan till Indien om några dagar har avbokats och jag sörjer inte detta. Värmen är värre än kylan för min del. Och daglig temperatur på 35 grader känns inte lockande i det tillstånd jag befinner mig. Tack och lov får jag se på snön, dricka citronvatten och minnas alla vintrar med mycket snö.

.

                  

                

Jag irrar vilsen i en okänd tid,

vilar ut i mossan, något finns bredvid.  

Jag ser en glänta, solen strilar in

något anas, finns, ändå ingenting.

En slummer håller hårt i vanans makt,

tiden tickar, ekar, tick, tack, i takt.

En pantad nyckel dinglar på en tråd

från träd till träd en spindel gör en bård.

Jag vaknar upp ur mossig bädd, 

nyckeln vilar i min hand, jag är inte rädd.

Jag följer älven, simmar till ett hav,

evigheten väntar, ställer inga krav.