en fläkt i tiden

en bil passerar
på väg utan mål
datorn värmer och susar
bäcken forsar
uppkopplad
en mygga anfaller
korpar väsnas i skogen
te och smörgås på sängen, en albyl
mulet väder baconlukt i gardin
till Lissabon för tvåtusenåttahundra, slå till
redan för sent någon hann före
trädgnagaren knaprar i taket
din andedräkt mot min handrygg
en katt smyger på vägen, strykrädd
den trojanska hästen hotar, men motas till reträtt
jösse namn, nu har den laddat i tjugo minuter
djäklar, nu är jag urkopplad
tele2 0772 252525 din plats i kön är nummer fyrtio
tio klockslag i köket
nu ger jag upp, det går för långsamt han tuggar och tuggar
bifoget på sjutusen megabyte, ta till papperskorgen
en sårskorpa pillras bort i hårbotten, toan drar

      markens minnen

sten vid sten en förtegen mur
en rostig vedspis vilar ut
röda liljor lyser strax intill
nässlor blommar i en sliten sko
vittrat tegel i en hög
mödans mossa ängens blommor
flyttat in gömmer skuggornas motiv
ordens fraser tankens melodi
aspen skälver solen glöder
ur en skreva föds en sälg
dungen drömmer om en dröm
vinden viskar vagt vi fanns en gång
jorden plöjdes barnen kom
bäcken kvillrar livet forsar mot en rand
hägern lyfter högt mot skyn och breda
vingslag tungsint faller i höstens blanka fåra

2015-05-29

         fenomen

tråcklad med långa stygn
i en tid som flyter

studsar jag från ö till ö
och själen skaver som en sten
 
mot klippan den vilar vid
när något syr fast mig i ett mönster

där fagra färger förför
tills nålen sticker till och påminner
               
om det under jag vandrar i
så länge fästet håller mig kvar

 

2015-05-28

            utsikt

genom rutan ser jag hur våren
tränger igenom utan hänsyn

väcker och blottar det dolda
föder utan bedövning

ett barn tar sina första steg
utan livlina i plöjd fåra

kravmärkt innan svalan tar avsked 

                      
                          ur Utan sol ingen skugga

                              

             ordning

jag är ute och går med mitt liv
när knopparna slår ut i syrenbersån
hastar myran på stigen intill
späda rabarber i yvig rosett

vallmon trängs i rabatten
och göken ropar i öst om tröst

stövlarna kippar skogen manar gå
gå mot solen som skär genom tallen

stillheten ångar ur mossan när
jag ömsar mitt fnasiga skinn
och blottar mig för en ordnad kalkyl
när jag är ute och går med mitt liv

 

                         ur Utan sol ingen skugga

 

Plättar och våfflor gör mig glad!

Det enkla är det storslagna

Bland blommor blir jag till och tålmodigt kryper jag runt med planteringsspaden och jagar ett för mig hatat ogräs. Inte maskrosen, den kan jag fördra, men revsmörblomman. Den är omöjlig. Och jag kämpar, gräver och river så fort den tittar upp. Efter en vecka är den på plats igen.
    Maj är i mitten och ett annat otyg börjar titta fram. Vinbärssnäckorna. Utan tvekan kommer min mordiska sida till användning.
    Det är att arbeta hårt och energiskt för att få till det som man vill i en trädgård. Med åren blir odlandet alltmer viktigt. Glädjen att få se ett obetydligt frö växa och att följa utvecklingen ger mig en inre harmoni. Och att ansa och vårda växandet, skydda från inkräktare som har dålig påverkan. Ett slags uppfostran där jag är delaktig i stimulansen. Först en liten punkt, sen en linje, bladens ytor och så småningom den tredimensionella blomman. Ett geometriskt underverk.
    När ryggen säger ifrån gör vi en paus. Kaffe i termos och ut i skogen. Stenmurklorna väntar. Vackra, farliga och goda. En exotisk upplevelse i smak och form. Vi kan inte låta dem vara. Trots alla varningar. Först torka utomhus och sedan i en papperspåse i två år. Till gäddpaté är murkelsås ett måste. Med fyllda påsar ska vi avsluta utflykten med att dricka vårt termoskaffe. Regnet hänger i luften och den perfekta platsen hinner vi inte uppsöka.  Och vi slår oss ner bredvid en myrstack nära bilen. En bättre utsikt har vi haft men kaffet smakade.

Farmor, vem var du?

Jag är äntligen på väg för att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Andra i min släkt är lika okända men det är du som är mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag. Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
    – Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig.  Det är tyst och nästan andaktsfullt. Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta.  Din tystnad betyder något. Men vad?