Varför skriva en bok om hur det var förr? Och varför
skildra ett folk som inte var framgångsrikt ? Kan det vara något att läsa
eftersom tiderna förändrats? Dessa frågor fanns hos mig när jag började
intressera mig för ett folk som bespottades och inte ansågs betyda mer en
fluglort. Mina och mångas förfäder tänkte jag och drivkraften att forska och
gräva fram hur en familj ur den lägsta klassen hade det blev ett måste.
”Jag är äntligen på väg för
att söka efter dig. Allt har varit gåtfullt och ovisst när det gäller din
person. Varför jag till varje pris vill veta vem du är, vet jag inte riktigt. Du
har av någon anledning blivit mitt huvudintresse. Ibland känns det som om du
går vid min sida. Petar på mig, driver på i en bestämd riktning. Så känner jag.
Och det blir värre med åren. Du lämnar mig inte ifred. Det har gått så långt
att jag pratar med dig. Frågar dig om råd. Och jag får svar. Vi inleder ett
samtal. Tror jag i alla fall.
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
– Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig. Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta. Din tystnad betyder något. Men vad? ”
Till en början visste jag inte ditt namn. Det var något hemligt över dig, något som inte skulle komma fram. Du skulle inte finnas över huvud taget, var den känsla jag hade.
– Gå till arkiven, sa du.
Du sa det bestämt och jag tog mig i kragen, rattade bilen till Uppsala och landsarkivet en dag i november. Vädret var perfekt. Ingen sol men grådisigt. Som gjort för att kura inomhus och i ett arkiv. Jag ser mig vilset omkring, tar mod till mig och frågar mig fram. Vid läsapparaterna sitter forskare som är helt inne i sina världar. Ingen tar notis om mig. Det är tyst och nästan andaktsfullt.
Det är inte lätt att få tag på dig eftersom du byter namn av någon anledning. När jag äntligen får se ditt namn börjar de formade strecken skapa dig. Du blir någon. Men vem?
Du sitter bredvid mig och är tyst, låter mig leta. Din tystnad betyder något. Men vad? ”
Det började med Clara, äldsta dotter till August och
Matilda. Men det var Clara som manade på mig och varje ny uppgift jag fick om
familjen blev så småningom en historia som jag ville berätta och sprida. Det
har tagit några år och i den sökande processen levde jag bokstavligen med
familjen. Bitvis var jag installerad i 1800- talets atmosfär. Att skriva blev
ett måste och jag kunde i den nutida politiska debatten ana en stor okunnighet
om hur majoriteten av det svenska folket har överlevt. Jag förundrades över hur
detta folk orkade. Och min beundran växte. De blev mina hjältar och om dem
ville jag skriva. Om ett storartat folk som aldrig fick uppleva sig värdefulla
och respekterade. Min beundran för detta folk är stor och jag vet inte om någon
kommer att läsa min historia. Clara fick mig att föra hennes och familjens
talan i ”Efter herrarnas behag” som
är en historisk roman om det osynliga folket utan röst.
