da capo   

ett svart flor smetar ansiktet
när gallan rusar ådrorna

huden tänder svavelstickan   
som göder en tidlös repris

                           maktens arvedel

Ett lands framtid börjar i barnkammaren.

Sorgfloret täcker mig sedan attentatet i Paris, fredagen den trettonde november.
En ny tid har kommit och ändå inte eftersom historien upprepar sig. IS fortplantas och vill skapa ett nytt Kalifat. Islams företrädare påstår att IS inte har med Islam att göra. Det märkliga är att få anhängare av Islam inte starkare går samman och med kraft tar avstånd från IS. En och annan framträder och markerar att IS inte har med Islam att göra, men det räcker inte.
    Våld föder våld och idag hördes en kvinna i P1 ta upp hur vi uppfostrar våra barn. Hon nämnde en libanesisk familj där barnen dagligen agades av sin far. Detta trots att de inget gjort.
    Finns det ett samband mellan krig/terrorism och fostran av barnen? Är det så att ett lands framtid börjar i barnkammaren? Jag tror detta. Agade barn fortsätter att aga och hata.
    Vad jag förstår har inte några demokratiska stater förklarat krig mot varandra och detta borde väcka en djupare diskussion om vilka värden länder runt om i världen företräder. Våga diskutera vilka familjestrukturer som slår och agar sina barn i tron att de ska respektera oss vuxna. Inte så länge vissa kulturer företräder våld på barn kan vi få en fred som motverkar vi och dom.

New York, en stad som gör intryck

Det blir alltid ett slut och för oss bara några timmar kvar innan vi är åter i hemlandet.
Vi har sett det mesta som man ska se, tror jag. Stort, allt är stort. Vi har gått och gått, åkt kors och tvärs med buss från norr till söder på Manhatten. Ben och fötter har verkligen gjort rätt för sig.
    Här finns allt och frågan är då vad som imponerat mest. Från första dagen började jag spana in atmosfären med alla mina sinnen. Staden är verkligen härlig och pulserande bullrig.
    Var vi än kommer möts vi av afroamerikaner. Inom serviceyrken, i affärer, på museer, på bussar, tåg, på hotellet där vi bor och inom polisen mm. Alltid vänliga och vägledande med humor och ett leende.
    Gatulivet är en upplevelse, En cowboy i badbyxor spelar gitarr, en trummis som spelar utmärkt på några plasthinkar, en kille går på händer och en annan sjunger salvelsefullt i ett gathörn. Listan på gratis underhållning kan göras lång. Och dessa utryckningsfordon som tjuter och går i skytteltrafik dygnet runt.
    Nåväl, vad är det som gör atmosfären? För mig och efter sju dagar är det afroamerikanerna som står för det positiva intryck jag fått av staden. Det osynliga folket har blivit synligt på ett imponerande sätt. Vardagens hjältar som troligen slavar för låga löner har gjort min förta vistelse i denna storskaliga stad till en angenäm upplevelse. För mig är New York detsamma som afroamerikaner.

På väg till New York

Dan före dan. Mer vår än höst utanför och det är november. Vi kommer till en stad som välkomnar med sommarvärme.
    Ingen jag talat med har något negativt att säga om staden som jag för första gången ska resa till.
    Vi reste igenom denna metropol för två år sedan på väg till Canada. Det räknas inte som ett besök, men nu är vi peppade. Och min förväntan är stor efter alla positiva utrop.
    Redan som barn fick jag berättelser från ett exotiskt New York. Bilderna har bleknat men pappas berättarkonst klingar ännu som en vacker melodi. Pappa var där på 1920-talet på egen hand. Jag tänker på honom och vad han fick uppleva. Och han kommer att gå vid min sida och påminna om en svunnen tid. Precis som när vi reste i hans fotspår i Canada.
   Alla resor vi genomfört på egen hand har lärt oss att packa klokt och jag har en reseveteran vid min sida som nästan är i klass med min pappa. Bara  nästan. Visserligen har vi upplevt många äventyr men inte i närheten av min pappas. Det jag minns från min barndom när han berättade om New York, var skimret som kom över hans ansikte och tonläget.
  Om någon dag får alla förväntningar jag har sitt svar. Nu väntar resväskan.