Skördetid

Sedan i april har vi pendlat mellan stan och torpet. Det fasta boendet just nu är torpet, eftersom huset från 1700-talet är betydligt svalare än det moderna hus vi har i stan. Dessutom har vi naturen runt om oss och i skogen massor av blåbär. En gång i veckan åker vi till stan och vattnar, fyller matkassarna och köper lite vin. Det händer att vi åker till Willys, köper glass och sätter oss på en bänk och tittar på folk. 
    Framför allt har vi fullt upp med att skörda våra land. Gurkor ska läggas in, vinbär syltas, rödbetor läggas in och just nu mognar våra äpplen. Vitlök och gul lök, dill, persilja, tomater och sallad att inte förglömma.
    Snart mognar vindruvorna. Och det är fortfarande givande att odla och att skörda. Ett rikt liv och vi märker inte av någon pandemi. Karantän befinner vi oss alltid i eftersom vi bor förhållandevis ensamt. Två året runt familjer finns här men avståndet till dem är acceptabelt. Sjön sådär hundra meter bort, men vi har slutat att bada. Dagarna är mättade och räcker knappt till. Visserligen saknar vi fågelsången som är intensivast i maj. Nu håller en rödhake och en koltrast oss sällskap varje morgon när vi dricker vårt kaffe i hammocken. 
    Isolerade har vi inte varit, då besöken varit många och har genomförts utomhus. Inget coronavirus har hälsat på och vi är glada åt den strategi Sverige genomför. Eget ansvar och inte polisiära insatser med böter så fort man går ut. 
    Vi är priviligierade och kan inte tänka oss att resa utomlands eftersom vårt paradis finns i ett litet torp i skogen där vi har allt och där vi mår bra.