Gott Nytt År!

Dukat för två!



Ett nytt år väntar
och solen ger förhoppning
om en fredlig tid.

Festlig fasad

Hand i hand sista dagen, ögonen sänder små gnistor.  Festen väntar och marschallerna flammar i snön. Kramar delas. Glada tillrop som ger hopp om det nya. Glättiga samtal bakom skaldjurskompott och hummerklor, rummet som en hinna av glas, ropet som vill ut men kvävs, pladder igen och i samma diagonala resa över bordet där positionerna är givna av tradition eller vana. Utsagor avrättas, någon tystnar, blickar undrar och ett äkta par som har slutat tala, går sin gilla gång innanför en fullriggad husfasad där fogmassan har stelnat.

En stund av jul i tiden

Vad bryr sig julstämning om trist väder? Familjen är samlad, en grannfamilj inbjuden i sista minuten, brasan flämtar, ljusen tindrar och julmaten väntar på att plockas fram. Kalle Anka är omodern och teveapparaterna har fått ledigt. Skratten utmärker sig från början och barnen iakttar undrande vad som lockat de muntra utbrotten - rycks med trots det obegripliga. Femtonåringen sitter snällt i soffan, lyssnar och ser ut att trivas. Det är första gången han frivilligt varit med i glammet hela kvällen. Tidigare om åren har han plikskyldigt suttit med en kort stund och när tillfälle funnits smugit iväg till sitt rum. Datorspelet drog i honom då. Något har hänt, vuxenheten eller tillväxten eller mognaden har dumpit ned och vi som åldrats ser förändringen. Han samtalar och ibland verkar han konverserande.  Trots alla år av dataspel. Men, allt har som sagt, sin tid. Killen är ordentligt utvuxen, längst i familjen. Minstingen står på tröskeln till tonåring är sprallig och omedelbar, svag för tjejer. Dagen före julafton  blev det slut med den senaste. Alla killar i klassen svärmar för samma tjej och en liten stund mitt i larmet sitter minstingen nersjunken i en läderfåtölj. Den alltid sprallige och glada har ett dystert drag över ansiktet samtidigt som han koncentrerat stirrar på mobilen. Han hasar längre och längre ner, börjar skriva något. Med oss andra, är han inte på en lång stund. Men så småningom slätas ledsamheten ut, kroppen kommer upprätt och blicken söker sig ut i rummet. Deltagandet kommer igång. Mat! Julens självklarheter dukas fram. Värmen eldas på. Starka drycker lättar än mer på tungbanden, hämmande ridåer dras ifrån och det är som det brukar i familjen, hög stämning. Inga påtvungna måsten eller etiketter. Och den extra familjen rycks med, finner sig snart hemmastadda.  Granen är riktig och väldigt tät, påklädd  glitter och smällkarameller.

När siste tuggan är på väg, kliver julens  huvudperson in från altanen. En till åldern kommen tomte, böjd och stöttad på en krycka. Han sluddrar något och är torr i halsen. Whiskyn får igång honom och det verkar som om de halvstora barnen vill att han ska vara äkta. Paketen delas ut med hjälp av mormor som på sitt sätt är i gasen. Det syns att hon älskar paket, dessutom tokar hon sig ideligen och kommer av sig, pratar och skojar. Gång på gång. Minstingen som sitter käpprak i en stol tar till orda.
    - Men, mormor, nu får du skärpa dig!
Högt och bestämt kom uppmaningen. Mormor fick fart en stund men återföll strax i sin talrika roll.
Minstingen ruskade på huvudet, sa inget eftersom ett stort paket upptog hans intresse.
    Allt har ett slut och ävenså decenniets sista julafton, men kvällen har etsat sig fast för framtidens minnesalbum.

Julstök eller Gran Canaria

En vecka återstår, vädret är usch och fy, regnigt mest varje dag. Grått och trist är kommentarerna runt omkring mig. Det är väl sant eftersom så många tycker så. Till Gran Canaria flyr en del familjer för att få sol. Där finns det svenska julbordet och dans kring plastgranen. Dansa små grodorna och uppleva julstämning. Jag inbillar mig att traditionen förstärks där borta under solen. Att snapsarna blir fler och julminnen starkare. Barnen vill ha sina paket om de än är få, men paket hör julen till om man är barn. Tomten har det nog svettigt under masken.
    Nej, det får vara hur illa som helst med vädret, men sol och bad passar inte ihop med julen för mig. Just nu sjunger Jan Malmsjö stilla natt, vi dricker kaffe och mumsar på saffransbröd. Adventsstakens tre ljus lyser upp kaffebordet och ute hänger ljus i tujan. Julklapparna får omslagspapper och i ugnen gräddar Janssons frestelse. Julgranen som hämtades från skogen igår, står på plats och ljusen är testade. Granen är mager men proportionerlig och det är med knapphet ljusen håller sig kvar. Regndropparna smattrar på fönsterblecket och nyheterna berättat att miljökonferensen i Madrid blev misslyckad. Julstök och bekymmer om klapparna passar, hör till julen. Allt beror ju på hur mycket jag vill och orkar göra- en prioritering för var och en. Jag mår bra av att stöka lite och jag mår bra av att vara hemmavid- det är jul för mig. Julafton går fort därför vill jag börja pö om pö och efteråt fundera över vilket som var mest givande, före jul eller självaste julafton.
   

Bäckens porlande

när  tredje ljustet brinner

budar om mystik.

Lucia

.

Ur mörkret kom hon,
gav oss glädje hopp och tro
 på en upplyst väg. 

 

Snöslask utanför

när andra ljuset brinner

för ett hemlöst folk.

En berättelse som med varsam humor skildrar ett hårt uppbrott.

Den första advent
firar Oscar högtidsdag

i kyla och snö.

Sigtunastiftelsen i november!

Vem har ansvar för den biologiska mångfalden? Ett tankeväckande seminarium den åttonde november 2019 i Sigtuna.

Fars Dag!

Minnet av pappa finns väl bevarat trots alla år som gått. Ett minne som varit vägledande sedan barndomen. Egentligen gjorde han inte så mycket väsen av sig och ändå har han satt djupgående spår i mitt liv. Bara av att vara och att finnas till. Sättet han kammade håret med sina händer och lade huvudet på sned, hur han log när jag snurrade runt i min nysydda klänning på väg till skoldansen och hur han fattade glaset med mjölk. De gånger han visade missnöje sa han "fy tusan"och kunde spänna ögonen i en. Det räckte för att jag skulle förstå allvaret och att protestera kom inte för mig.        Vädret kunde han förutse genom att blicka mot himlen och till jul hade han sett ut en gran som alltid skulle hämtas julaftons morgon. Cyklade gjorde han i alla väder, satte potatis, grönsaker och bär, krävde aldrig att jag och min bror skulle hjälpa till.
    Inget tjat men kroppsspråket talade och vi förstod. Pappas största bedrift var hans sätt att berätta, om han nu var på det humöret eftersom han nogsamt synade de som ville lyssna. Ibland satt han tyst och fåordig och mamma svassade runt i all välmening för att få igång honom. Om inte kemin hos lyssnarskaran passade, kom inte många meningar ur honom. Fanns passformen formades orden i bjärta färger och lyssnarskaran satt som förtrollade. Detsamma gällde varje kväll när han satt på sängkanten och berättade om sina resor eller sagor om troll och småknytt.
    Den mesta tiden när ledigheten kom stod han vid sågbocken, staplade ved eller pysslade i grönsakslanden. Det finns egentligen bara fina minnen av min pappa. En pappa som stupade på vedbacken och lämnade ett stort tomrum efter sig. Men minnet bleknar inte och han dyker ofta upp i min vardag som en förebild att vara stolt över.
     

Rundgång

Gnäll och stön över november. Smällar, skadegörelse och dystra röster om att Sverige monteras ner. Mord, slagsmål och en försäkringskassa som kör över de som behöver hjälp. Imamer får utvisningsbeslut som inte kan verkställas och solen har strålat i tre dagar.
   Rönnbären dignar i lysande rött, färgsätter grådaskiga dagar och mig veterligen har jag aldrig sett sådana mängder av de röda bären. Om det stämmer som de gamla en gång sa blir det en kärv och kall vinter. Kanske en vargavinter vilket inte skrämmer mig, då jag gillar snö och kyla. Vad kan vara vackrare när solen skiner och snön blixtrar i kristaller, rimfrosten tynger ner granarna, luften är frisk och det går lätt att andas. Inte en mygga.
    November är inte så illa i min smak. Kura inne, tända ljus och låta sinnet vila, läsa böcker och äta god mat. Ett utmärkt tillfälle att komma till ro och vila inför det som väntar.
    Det mörka och ljusa byter av varandra i naturen som i samhället. Allt upprepas gång på gång och stiltje tycks det aldrig bli. Detta sedan tidernas begynnelse och varför skulle Sverige vara ett undantag?
    Vårt land brakar ihop förr eller senare om vi inte drar i handbromsen. Problemet är att enigheten spretar åt olika håll. Och vad som är rätt och fel är en ständig diskussion. Rätt för mig är fel för dig och vise versa. Den dag det brakar och knakar när grenen brister, den dagen vaknar vi upp och inser vad vi har förlorat och vi får börja om från början i en karusell som aldrig slutar snurra.

I all enkelhet!

Mina föräldras grav smyckad med granris och rönnbär inför Alla helgons dag.

Efter herrarnas behag

För kännedom !
Klicka på länken nedan där hemsidan för Västmanlands författarsällskap presenterar sig!

http://v-fs.se/

Inte mitt kulturarv

Igår meddelade kungen att fem av hans barnbarn blir av med apanaget och titeln ers kungliga högheter. Det vi vet är att en utredning pågår om monarkins kostnader och dessutom har en motion om att avskaffa garnityret lämnats in till riksdagen. Och kungen förekom utredningen. Varför? Är han rädd för en granskning? Dessutom växer republikanska föreningen och denna förening trycker på och vill avskaffa en förlegad och priviligierad kvarleva. Men det går långsamt vilket är en gåta för mig.
    En historiker uttryckte för några dagar sedan att monarkin är ett kulturarv som påverkat oss alla. Och där i detta påstående protesterar jag. Den kultur som monarkin företräder gäller inte mig och mina förfäder (och många i vårt land). Monarkin företräder de besuttna och deras traditioner. Min kultur och tradition har varken hissat flaggan när kungen och drottningen fyller år, inte stått vid dikeskanten och viftat när Eriksgata genomförts. Till middagen drack vi mjölk ur duralexglas, stoppade kniven i mun om det behövdes, doppade limpsmörgåsen i vattenchokladen när vi kom hem efter avslutad skoldag. Vin, sprit och skål kära du är okända begrepp från min uppväxt. På intet sett kan jag erinra mig att min by och mina släktingar påverkats av monarkin. Vi hade inte litterär salong men vi läste böcker från en filial. Vid köksbordet diskuterades politik och religion, pratade i mun på varandra och sa DU. Titulatur och fjäsk var ett okänt begrepp. Det fina var när grannar och familj tog hand om varandra. Skvaller, tjyvnyp och rackarspel förekom och i skolan försökte läraren pådyvla oss om hur duktiga och viktiga kungarna var. För mig passerade allt. Det var som en sagoberättelse och ingenting kunde jag känna igen från min sfär.
   Ett annat dilemma är när avskaffandet av monarkin kommer på tal. Alltid samma svar, de betyder sååå mycket för vårt land och gör PR. Samma personer är oerhört måna om ett jämlikt och rättvist samhälle. En monarki är allt annat än jämlik och dessutom oerhört bidragsberoende. Redan rika får av våra skattepengar och jag ska niga och säga ers kunglig höghet. Hel barockt. Dessutom har kungen åtalsimmunitet, han kan med andra ord göra precis som han vill utan att ens ifrågasättas.
   Vi har rest i många länder med ryggsäck och tagit oss fram med  tåg, buss, lastbil och dromedarer. Ingen har haft en aning om vilka som finns i kungafamiljen. Björn Borg, Stenmark och andra superstjärnor från vårt land är däremot välkända,
    Nåväl, jag kan inte inlemmas i en kunglig kulturkrets och jag skulle gärna vilja veta vad som menas att monarkin är vårt kulturarv? För mig är det helt glasklart. Jag ingår inte i detta arv.

Hösten kom igen!

Vilan och eftertanken börjar efter några hektiska dagar i skördetid med bearbetning av jorden som nu är beredd för nästa födelse.

Ole, dole, doff...

Jag är sämst i klassen och går i tredje klass, får sitta långt fram
så att fröken har koll på att jag hör och ser, ändå slår orden hon säger
volter i mitt huvud, handen lyder inte, ligger overksam
på bänken och fröken pratar och frågar, skriver på tavlan
och säger att Karin är bra, bäst hörs det på tonen varje gång
hon svarar är det rätt, jag törs inte svara ifall det blir fel och
då är jag ännu sämre än sämst och därför räcker jag
inte upp handen utifall och tar ingen risk, tiger och stirrar
i bänken, hör hur alla kan, väntar på att klockan ringer till rast.

Jag är sämst i klassen, men på rasten tar jag Adam i försvar
när han blir mobbad, ställer mig mellan mobben och Adam,
då säger fröken att jag är social när mina föräldrar är på kvartssamtal,
jag tar de svaga i försvar, är snäll mot dom som är utsatta och ändå
får jag vara ifred, men det är väl för att jag är bra i fotboll, springer
fortast och kan göra volter i luften, gå på händer, men det räknas inte,
eftersom bokstäverna hoppar och far när jag ska läsa går det långsamt,
då säger talfröken att jag har ”dysklexi”och behöver öva efter skolan,
att mamma och pappa ska träna mig, öva mig och träna igen om igen.

Jag är sämst i klassen och får läsa varje dag efter att skolan är slut,
lördag, söndag, alla lov och nu kan jag läsa, förstår vad jag läser
men det går sakta säger nationella proven och jag når inte målen
det säger fröken, och pappa frågar om jag vill börja om i första klass
när jag vill vara ledig ibland, då blir det bråk och hot om att jag ska gå om och
då kan jag inte somna när kvällen kommer, allting är rörigt och jag undrar
vad allt är till för, varför man aldrig får vara ifred, vara ledig,
fast julen är kul bara jag slipper få böcker och önskar mig allt utom böcker
i paketen skriver jag på önskelistan med stora feta bokstäver.

Jag är sämst i klassen, och gör som andra vill, går till studion och
får vara i en liten grupp men målen når jag inte och undrar vad som händer
när jag når målen om det nu händer någon gång så vet jag att skolan
inte är till för alla, passar inte alla, bara dom som är bäst det tänker jag
innan natten tar över och drömmarna blir i en enda smet av bilder som går
i varandra utan sammanhang och ibland drömmer jag att någon jagar mig
en dröm som kommer ofta och då vaknar jag och ropar på mamma som
sitter hos mig, drar med handen över håret och säger att jag ska räkna får,
tyst för mig själv, det gör jag, blundar och minns att jag kom till femtio.

Jag är sämst i klassen, spelar fotboll och hockey där jag hör och förstår
vad tränarna säger och där slår inte orden volter i mitt huvud och allt
flyter lätt som en porlande bäck när jag glider fram på isen och sätter
pucken i nätet för tredje gången och hör hur morfar ropar på läktaren
och laget dunkar mig i ryggen, fast efteråt ska jag läsa och det vill jag
helst inte men jag måste och det är ett måste för framtiden säger pappa
som har beställt en resa till fjällen och det är kul om jag bara slapp att
läsa men det går inte säger pappa för läsa måste jag och jag tiger,
håller tungan i styr och börjar spela på mobilen, glömmer och blir lugn.

Jag är sämst i klassen, hatar skolan men jag går dit varje dag eftersom
jag måste, för vem ska hjälpa Adam om jag är hemma och jag vet att han
väntar på mig vid grinden som står öppen in till skolgården där står han
varje morgon och han blir glad när han ser mig, därför måste jag gå varje
morgon och på något vis går dagarna som visarna på klockan tickar det på
tills födelsedagen kommer och jag får det jag har önskat och alla jag tycker
om gratulerar, mamma och pappa säger att läsningen går bättre men jag
vet att det inte är sant för jag ser på fröken att hon är bekymrad, det ser jag
men det tror hon att jag inte ser, hon tror att jag är dum, men hon har fel.

Jag är sämst i klassen men jag är smart har pappa sagt och allt utom skolan
är fattningsbart men i skolan passar jag inte och är ett ekonomiskt besvär i en klass som förväntas uppnå målen för att skolan ska bli attraktiv och jag sänker nivån fastän jag är smart och det går inte ihop hur jag än funderar på varför
alla som inte passar in måste gå i skolan eftersom den inte är till för alla och det tänker jag när soporna ska sorteras i olika kärl för att miljön inte ska förgiftas
och då undrar jag i vilken behållare jag hamnar och vad det blir av alla sopor i ett
bidragssystem där miljön omvandlas efter marknadens behag i ett system som vill
lycksamhet och kontinuitet utan att det gnisslar i det folkliga  systemet.

Jag är sämst in klassen och undrar över allt som händer och sker i världen
eftersom jag är en bokstavskombination har pappa sagt och det betyder att systemet
har svårt att tillgodose bokstäver som inte kan kombineras i läsprocessen
som fröknarna har fått lära sig och därför är det som det är när jag gör allt jag kan
 i en miljö där jag aldrig når målen, en miljö som försöker och försöker och där det
normala har en gräns som inte är töjbar utifrån var och en i sina försök att göra
vad den kan och alla behövs i en tid av skiljetecken där bokstavskombinationer 
är ett värderingssystem som sorterar det sekunda i en hög för sig utan att förstå 
att jag är smart och har en hel del att ge som ingen vill ha.

Västerås i augusti 2019

Välkommen som medlem i Västmanlands Författarsällskap.

Hur blir jag medlem? http://v-fs.se/

Om du är intresserad av att vara medlem i sällskapet (det hoppas vi att du är) ber vi dig meddela oss på mejl magnthore@gmail.com.  Du behöver bara svara att du är intresserad att delta. Ange ditt namn och mejladress, helst också adress och telefon.

Vi svarar på ditt mejl och skickar dig mer detaljerade uppgifter om sällskapet tillsammans med en anmodan att betala medlemsavgiften om 300 kronor som gäller för resten av 2019 och hela 2020.

Bakgrund

”Västmanlands Författarsällskap är en förening för författare, översättare, dramatiker och kulturskribenter med anknytning till Västmanland. Föreningen ska vara en plattform för umgänge och erfarenhetsutbyte samt genom olika möten med allmänheten främja det litterära Västmanland som ett sätt att bidra till den kulturella utvecklingen.

Västmanlands Författarsällskap vill slå vakt om jämställdhet, människors lika värde, yttrandefrihet och tillämpa samhällets demokratiska värdegrund i val och beslut.

Västmanlands Författarsällskap är en fristående ideell förening som är politiskt, religiöst och etniskt neutral.” (föreningens syfte, som det framgår av stadgarna)

Vad ska vi göra?

I vår planering inför hösten och näs ta år har vi kommit en bit på väg. Vår hemsida är ännu inte färdig, men du kommer att få information om det så snart den är klar.

Vi kommer att ordna uppläsningskvällar av både kända och okända författare och författarkvällar räknar vi med ska bli ett stående inslag i sällskapets verksamhet. De senare räknar vi i nuläget med att anordna en gång per höst och en gång per vår.

Vi räknar också med att ha aktiv del i boksläpp av böcker som skrivits av författare som har anknytning till Västmanland.

Årsmötet 2020 kommer att hållas den 22 mars. Vi återkommer med lokal, men kan redan nu berätta att vi kommer att få besök av Claes-Bertil Ytterberg, som är en rolig och medryckande berättare.

2020 års stora projekt är utgivningen av en antologi med arbetsnamnet Liv i Västmanland. Alla medlemmar i sällskapet som känner att de vill medverka är välkomna att skicka in sina skrivna bidrag, som sedan kommer att gås igenom av en redaktionskommitté. Du kan skicka ditt bidrag, som inte bör vara längre än två A4-sidor, som e-post till verbatus@gmail.com eller till sällskapets sekreterare per post, Håkan Klang, Lustigkullagatan 3 B, 724 64 Västerås.

Magnus Thore                                                                                        Håkan Klang

Ordförande                                                                      Sekreterare

e-post: magnthore@gmail.com                                          e-post: verbatus@gmail.com

Telefon: 070-174 95 07                                                         Telefon: 070-4912204

Bysskalle hedras i kyrkan och på gammelgården i Älvkarleby

Skottlossning en vardag idag!

Den humanistiska inställning vårt samhälle står för tycks inte ge den effekt som avses på en stor grupp ungdomar och vuxna.        Skotten viner i vår stad, bilar bränns var och varannan dag och narkotikan flödar. Tonåringar fajtas och skär varandra med kniv och lärarna får inte bli ordentligt arga eftersom verbala och hårda tillrättavisningar anmäls. Detta eftersom det alltid är lärarna som gör fel, aldrig föräldrar. Varför har föräldrar alltid rätt?
    Är alternativet ett auktoritärt förhållningssätt och en hårdare straffskala med dödsstraff som vissa delstater i USA fortfarande genomför, en lösning? Då, om så, är frågan om vi kan kalla oss ett demokratiskt land?Ska ullvantarna bytas mot hårdhandskar och ska förlåtelse bytas mot ett definitivt fördömande utan att jag få en andra chans?
    Allt, just nu, är ett surrande om vad som behöver göras och åsikter dryftas, utredningar och forskning pågår, nazisterna som slumrat sedan andra världskriget har vaknat med besked och propagandan pågår. Och många vuxna ser på, orkar inte engagera sig, rycker på axlarna eftersom det bara är negativa nyheter.    Deckare, Såpoperor och kungafamiljen ger lindring i eländet.
Hursomhelst vägrar jag att ge upp och tro på det goda hos människan och att tillit, vänlighet och solidaritet på sikt lönar sig om än offer skördas på vägen. 

När tillvaron börjar blekna

Visserligen blommar det ännu, men det känns att sommaren så smått lämnar över sin fägring till en ny tid.
Vemodet kommer smygande när blåklinten tovar ihop sig, den blå färgen bleknar och potatisblasten minner om vad jorden kan ge. Gässen har samlat sig för vidare färd och en anhörig eroderar och blir snart ett minne.
Gardinen fladdrar och en sorgmantel landar på fönsterbrädan.
Den vackraste fjäril jag vet sitter länge med utslagna vingar och verkar rådvill, vill in men ångrar sig.
Jag blir både glad och ledsen över att den flög sin väg.
För mig en symbol och för glädje och sorg som livet igenom går hand i hand.

Odon presenteras i COW;s ordmuseum

Vallby friluftsmuseum 27 juli 2019!
En liten skara vågade sig ut när termometern visade 38 grader.

En sommardag att minnas i Älvkarleby!

Brostugan från 1820

Turisthotellet

Karl X111:s bro.

Havet där Dalälven mynnar ut.

Bokpresentation på Kungsådran, Laxön.