Blir tillvaron som förr eller går vi mot en ty tid
där all konsumtion vi ägnat oss åt omvärderas? Marknadens uppmaning att
konsumera mera för att ekonomin ska stimuleras blir till eftertanke. Blir spara,
laga, lappa och sy, värden som återuppstår? Att vårda och nöta ut,
sluta låna och köpa kontant. För miljöns skull! Vi kanske bara behöver en potatisskalare, semestra hemmavid
och återinföra söndagsmiddagen med familj och släkt. Låta förnöjsamhet och
eftertanke vidga vår inre horisont. Att samtala MED varandra och att LYSSNA i
en dialogvänlig atmosfär för att bli varse min och din betydelse i en gemenskap. Ställa upp för den som fått blåmärken.
Vi som kommit en bit på väg i
ålderstrappan har upplevt en marknadsrevolution utan dess like. Vi har upplevt
hur det småskaliga blivit till storskalighet. Byandan har urbaniserats,
tältsemestern har omvandlats till orientaliska resor.
Vi har vrakat och valt på ett
smörgåsbord som ingen av våra förfäder (åtminstone inte småfolket) aldrig var i
närheten av. Fetma och bantning är välfärdens ständiga dilemma likväl som
psykisk ohälsa.
Problemet med segregation skulle kanske kunna lösas genom att närma oss invandrare och få ta del av deras
berättelser i ett ömsesidigt lärande.
Importen av grisar från Danmark pågår
trots att våra skogar invaderats av vildsvin som skulle kunna bli en produkt
att räkna med. Flytta ut på landet och låta hönsen bli en möjlighet för den som
så önskar. Nåja, säger nån, nostalgi någon annan, trams en tredje. Varför inte
putsa och städa i det inre landskapet, byta ut förlegade värderingar och våga
gå på djupet utan att komma vilse.
Hela vår tillvaro och tid handlar om
förändring och vi är i ett skeende där en pandemi möblerat om i vårt
varande. Ett omtänk för miljön och vår levnad är nödvändig. Frågan är om vi vill göra uppoffringar? Eller ska vi trampa vidare som om ingenting har hänt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar