En kille värd att fira

 För fem år sedan kom Mohammad till Sverige. Vi kom i kontakt med honom på en flyktingförläggning. Han såg skrämd och misstänksam ut, strök utmed väggarna, glädjen hade på något sätt försvunnit. En vilsen kille som förlorade mamma och tre bröder på gränsen till Turkiet. Talibanerna hade tagit pappan och det var därför mamman flydde med sina söner. Mohammad var äldst och tretton år. En farlig och strapatsrik färd började för en tonåring som gått fyra år i en koranskola. Han kunde bara tala dari och visste ingenting om världen. Och efter två på flykt lyckades han komma till Sverige. En bragd som jag ser det. Han började i grundskolan som femtonåring och det tog inte lång tid så pratade han svenska riktigt bra. När vi kom i kontakt med honom kunde han göra sig förstådd. Vi förbarmade oss över honom och han ville bo hos oss vilket vi sa nej till eftersom vi var för gamla. Men han var välkommen så ofta han ville och han sov över hos oss många helger. Skolan klarar han galant och nu går han andra året på gymnasiet.
   Igår firade vi hans 20-årsdag ute i det fria. Från en skrämd tonåring är han nu en skärpt och säker kille på väg ut i det svenska samhället. I januari tog han sitt körkort vilket han betalade ur egen ficka. Hjälpa honom ekonomiskt har vi inte fått göra. Han vill klara sig själv. Däremot har vi ödslat tid och omtanke på honom, väglett honom i normer och värderingar samt i det demokratiska system han nu är en del av. Han är lättlärd och säger att Sverige är fantastiskt. Afghanistan varifrån han kommer vill han inte återse. Han är dessutom hazar och den folkgruppen bespottas och förföljs. 
    För oss känns han som vår son och så länge vi finns kommer vi att ställa upp för honom. Han är en kille att räkna med och han kommer att lyckas i vårt samhälle.
    Det pratas och debatteras på hög nivå om integration, det pratas och fördöms runt våra kaffebord och särskilt bland dem som aldrig varit i kontakt med invandrare. Min och vår erfarenhet är något att kopiera. Och tänk om alla som kommer till vårt land fick en kontaktfamilj som kunde vägleda och dela med sig av överflöd, omtanke och kunskap. Och detta i syfte att slussas in i en gemenskap med svenskar.