Valborg i torpet

                                           När de flesta sover

Vi får vänja oss vid att springa ut och in mellan uppehåll och regn. Klimatförändring sa en expert. Nåja, det går ingen nöd på oss som inte odlar i stort. Sommaren tuffar på och jag har med viss svårighet kommit upp innan fåglarna börjat sjunga. Det kändes fel i kroppen, den vägrade i en kvart och sedan fick viljan ta över.

När matsäcken är nerpackad börjar koltrasten sjunga. Än är det stilla. Ekan väntar vid bryggan, skaver mot en stolpe i ett svagt jämrande. Över vattnet dansar daggen. Den drar sig in mot land, vänder och tar sig ut igen som om den var dirigerad. Årbladen skär genom vattenytan och dropparnas fall gör cirklar som i sin tur gör fler cirklar.

Strax befinner vi oss vid en omfångsrik bäverhydda, lägger upp årorna och glider sakta förbi. Ingen syns. En kraftig smäll bakom ekan. Strax plogar en bäver i väg mot andra stranden. Den vill ha bort oss. Vi ger oss inte. Nu kommer plasket från två håll och vi förstår budskapet. Vi tar till flykten, låter mästerbyggarna vara ifred.

Vid en holme mitt i sjön dricker vi kaffe och väntar. Och så händer det som vi väntat på. Tre och femtiofem . Ovanför grantopparna smyger solen sakta upp, ett rött fenomen som vi är beroende av. När den visar sin helhet börjar daggen dra bort mot land och skådespelet över sjön är över för den här gången.

Huset

Kullerstenarna under lidret är ojämnt nötta och i det vänstra hörnet hänger en rävsax på en rostig spik. Ett vint vagnshjul står lutat mot väggen framför djurfällan. Till höger en svart dörr med järnbeslag som börjar med gångjärn och avslutar i en smidd sväng mitt på dörren, två likadana. En stor smidd nyckel lockar som ingångsbiljett. Efter tre bultningar utan svar går jag in i huset. Det är tyst men ändå inte. En blå och vitrandig trasmatta ligger snett över det rektangulära köket. De blå ränderna har flutit över i de vita. Från vedspisen under den vita spiskåpan kommer en sur lukt. På ett snöre över spisen hänger några grådaskiga trasor som taktfast släpper små vattendroppar. Ljummen värme från spisen. Direkt till vänster från ingången på rummets kortsida ett fönster och en dörr som leder utåt. Inskjutet mot långsidan står ett träbord med maskhål och två stolar. Från köket och i en vinkel ett rum där jag stannar i dörröppningen. En skarp solstrimma faller in genom ett fönster. Gå inte in säger rummet och jag står kvar på tröskeln oförmögen att röra mig. Ingen finns i rummet och jag känner obehaget krypa utmed ryggraden, fryser. Står kvar, vänder på huvudet och ser ut genom köksfönstret. Där ligger en gammal tagelmadrass. Höga brännässlor har av egen kraft genomborrat madrassen och står i full blom. Jag vrider sakta tillbaka huvudet och ser in i det lilla rummet. Trots solstrålen är det kyla som slår emot mig. Intill väggen och indragen i ett hörn en brun hopdragen barnsäng med ett virkat vitt överkast. Under sängen står en porslinspotta med röda rosor. Golvet har breda plankor som innanför dörren är nerslitna och formad av fotsteg ut och in. Det är ett övergivet rum med urblekta porträtt på väggarna. Varken kök eller rum har gardiner för fönstren. Utanför gränslandet mellan vår och sommar.  Jag vänder mig om och tycker precis att någon försvinner ut. Ingen syns.  Gångjärnen gnisslar och dörren slår tungt igen.

                                                                                                      

    

Påsk

Påsken var min bästa högtid på året. Pappa tog en lättöl och en lokal festprisse cyklade omkull utanför vårt hus.Vi ungar fick klä ut oss till oigenkännlighet och den lyckan finns i mig än idag. Vi gick runt med kopparkanna och lämnade målade påskhälsningar. Vem skulle egentligen känna igen oss? Avslöjade blev vi. Mina blå ögon och min brors bruna kunde vi inte maskera. Mynten i den fyllda kopparkannan delade vi vid gravkullarna intill vårt hus och gick hem när mörkret tog över.  Hur ska jag få tillbaka den mystik som påskhögtiden i min lilla by än idag påminner mig om. Detta var skärtorsdagen och vi somnade utan TV och annat skrål. Utmattade. Långfredagen kom. Den längsta dagen i mitt liv. Instängd och med förmaning om att denna dag går man inte ut. Så är det. Du ska vara inne! I ett lydnadstillstånd satte jag mig i den blommiga fåtöljen. Brasan flammade och jag hade huvudet fullt av frågor.

Terrorattack i
Stockholms centralaste del
när vårsolen sken.