En kille värd att fira

 För fem år sedan kom Mohammad till Sverige. Vi kom i kontakt med honom på en flyktingförläggning. Han såg skrämd och misstänksam ut, strök utmed väggarna, glädjen hade på något sätt försvunnit. En vilsen kille som förlorade mamma och tre bröder på gränsen till Turkiet. Talibanerna hade tagit pappan och det var därför mamman flydde med sina söner. Mohammad var äldst och tretton år. En farlig och strapatsrik färd började för en tonåring som gått fyra år i en koranskola. Han kunde bara tala dari och visste ingenting om världen. Och efter två på flykt lyckades han komma till Sverige. En bragd som jag ser det. Han började i grundskolan som femtonåring och det tog inte lång tid så pratade han svenska riktigt bra. När vi kom i kontakt med honom kunde han göra sig förstådd. Vi förbarmade oss över honom och han ville bo hos oss vilket vi sa nej till eftersom vi var för gamla. Men han var välkommen så ofta han ville och han sov över hos oss många helger. Skolan klarar han galant och nu går han andra året på gymnasiet.
   Igår firade vi hans 20-årsdag ute i det fria. Från en skrämd tonåring är han nu en skärpt och säker kille på väg ut i det svenska samhället. I januari tog han sitt körkort vilket han betalade ur egen ficka. Hjälpa honom ekonomiskt har vi inte fått göra. Han vill klara sig själv. Däremot har vi ödslat tid och omtanke på honom, väglett honom i normer och värderingar samt i det demokratiska system han nu är en del av. Han är lättlärd och säger att Sverige är fantastiskt. Afghanistan varifrån han kommer vill han inte återse. Han är dessutom hazar och den folkgruppen bespottas och förföljs. 
    För oss känns han som vår son och så länge vi finns kommer vi att ställa upp för honom. Han är en kille att räkna med och han kommer att lyckas i vårt samhälle.
    Det pratas och debatteras på hög nivå om integration, det pratas och fördöms runt våra kaffebord och särskilt bland dem som aldrig varit i kontakt med invandrare. Min och vår erfarenhet är något att kopiera. Och tänk om alla som kommer till vårt land fick en kontaktfamilj som kunde vägleda och dela med sig av överflöd, omtanke och kunskap. Och detta i syfte att slussas in i en gemenskap med svenskar.

Spara eller inte

Idag blev den dag då städinitiativet kom. Garaget är en slit och släng plats och här ska allt sparas. Jag fick nästan panik när de rårörda lingonen skulle ställas på en hylla för sylt. Röran och allt gammalt bråte samt grus och damm blev för mycket. In som ett jehu. "Vi måste göra något åt allt som tar plats och inte har någon funktion". En förvånad och något skrämd min mötte mig. "Vadå, det är väl inte så farligt", säger min andra hälft sedan ett antal år. "Vadå, jag vill snart inte gå in i denna röra", fräser jag och vill att han ska reagera. Det gör han, för att få tyst på mig och för att snarast återgå till lugnet och spelandet på mobilen. Nu börjar sorteringen som gör ont, men jag håller mig utanför, städar bilen och låter sorteringsprocessen fortgå. Efter en halvtimme kikar jag in i garaget. På golvet har en liten hög samlats.
    Försiktigt undrar jag om han ska behålla alla nyinköpta skor som inte har använts på ett antal år. "Lugn", säger han och ser på mig med en bekymmersam min och sedan kommer svaret. "Jag har ju inte nött ut skorna jag använder". Sådan är han, min kärlek, först nöta ut och helst ska kläderna ramla av honom. Under tiden hinner han växa ur det nyinköpta. Hans garderob börjar bli konvex, men det ser han inte. På en hylla finner jag bråte som jag för länge sedan bett honom kasta. "Varför har du gömt detta"?, undrar jag. Ett generat svar kommer: "Det kan ju komma till användning". Jag svarar inte och tänker på alla gånger jag utan att fråga kastat pinaler vi inte använt på åratal. Detta utan att fråga och han har inte saknat en enda av dessa eller ens efterfrågat. Hans devis är, att aldrig kasta något, det kan komma till användning. Våra olikheter kommer i dagen och jag inser att det är svårt att lära gamla hundar att sitta.