Moderna tider  

                                

Köket är i tiden. Stort och öppet med en Ö i mitten. Gaggeneau. Ugn och mikro är inbyggd i brösthöjd. Vita och blanka dörrskåp. Glasskiva runt spisen och utdragslådor med dolda handtag. Induktionsspis utan knappar. Ett vidunder till fläkt i rostfritt över alltihop. Vinkyl och inbyggt vinställ. Belysningen i taket och runt arbetsbänken ska hanteras varsamt.

    Otaliga gånger har jag haft förhoppningar om, en i den anda som köket utstrålar, gastronomisk måltid. Inte mer än riktigt efter en lång bilfärd och kommande heldagsjobb i barnens tjänst. Åtta timmar på golvet med Tomas och Vännerna, ett tåg med mänskliga egenskaper. Lok ska kopplas, hus byggas och brandkåren ut på uppdrag. Rälsen kopplas i dubbla spår som ska ledas in i stallar för kvällen. Viadukten passar inte ihop och mitt tålamod prövas. Olle sex år, tar fram instruktionen och visar hur kopplingarna ska gå till. Jaha, säger jag och förstår ingenting. Men det gör Olle och han är nöjd med att jag kryper runt och frågar hur.
    Ibland stönar han och säger: Inte så där och tar rälsen ur min hand. Mina knän knakar och ryggen hugger till.

Kalle, som är en låtsaskompis bor i serveringsskåpet, honom åkallar jag när vilan ropar på mig. Kalle rycker in och Olle hakar på. Jag trycker på kaffemaskinen och får några centimeter nybryggt kaffe. Stående.
    Kalle måste hem till sin mamma påstår  Olle och vill att jag avslutar min rast. Den djupfrysta bullen får vänta till senare. Lek är på allvar och hela Gaggenauköket har blivit en järnvägsknut. Med fin restaurang som till lunch serverar våfflor med grädde och jordgubbssylt.

Mamma och pappa är på jobbet heltid och är som köket, i tiden. Upptagna och framåt. Barnen är viktigast och därefter jobbet. Ordningen i skåp och hem har låg prioritet. Hemmet ser ut som en leksaksaffär utan städhjälp. När jag ber att Olle ska städa, sätter han händerna i sidan och spänner ögonen i mig och säger:
    – Det har inte min mamma sagt!
   Att utmana och ifrågasätta mamma är inte värt.

 Mamma kommer hem mot kvällningen, matkassarna släpper hon i hallen. Olle vill ha hjälp med ett invecklat lego. Mamma ställer upp. Kassarna svämmar ut på hallgolvet.

    – Vad vill du ha till middag? frågar mamma när legobitarna kommit på plats.
    Svärmor svarar som hon brukar, vill inte vara till besvär.
    – Jag tar det ni tänkt äta.
    – Duger fiskbullar och potatis?
    – Med rödbetor ropar Olle. Det bästa jag vet.
    Igen, tänker jag och börjar bli van efter två år och varannan vecka. Är det inte uppvärmda fiskbullar så är det färdiga köttbullar och pasta eller ugnstekt lax med sallad och potatis. Tre maträtter i ett Gaggenaukök. Det tänker jag bara, vågar inte ifrågasätta menyn.

Sista kvällen serveras ett glas vin och pappa säger eftertänksamt med lågmäld ton. Och med pedagogisk ansträngning.
    – Du, mamma! Låt bli telefonen nästa gång du kommer. Varje gång du varit här slår larmet på mitt i natten. Och så fortsätter han. Tryck bara en gång på ljusknapparna, ser mig djupt i ögonen och fortsätter vändan i köket med mor sin i släptåg.
    – Tryck på den vänstra knappen och snurra på ratten tills du får den valda plattan varm. Ta av kastrullen när maten eller vattnet kokat klart. Plattan slutar fungera direkt. Sist du var här var spisen låst och vi fick inte igång den. Bruksanvisningen hittade vi inte heller.
Det kan jag förstå i denna röra tänker jag, men säger ingenting, låter undervisningen fortgå.
    Ronden fortsätter med diskmaskin, kaffemaskin, mikro, TV:n o.s.v. Herregud tänker jag hur ska jag våga göra någonting i detta kök? Tiger och låter den moderna tiden sjunka in, drar mig tillbaka och somnar innan väderleksrapporten kommit till södra Svealand.