Ett annorlunda midsommarfirande där pandemin har fått styra villkoren.
Vi firar med gravad lax, färsk potatis och murkelsås. Och fuskchampagne. Jordgubbar efteråt.
    Ytterdörren är lövad, blommor hänger i lövruskornas klykor och vi försöker
fira dagen som vanligt om än på tu man hand. Det gäller att inte lägga av i en isolationens tid.
    Inte klaga, inte klaga nu igen säger min inre röst. Detta eftersom värmen varit väl häftig och
besvärande. Turligt nog har vi en liten uteplats i norr där vi för det mesta vistas när hettan
förlamar våra lemmar som inget förmår.
    Tidigt i morse när jag plockade blommor i dikesrenen, lockade några rödmogna smultron.
En handfull smultun blir dagens höjdpunkt och jag vet inte om jag någonsin
ätit smultron så tidigt. Men, minnet kan bedra.
    För övrigt rullar midsommarafton på och jag skriver på ett nytt projekt. Ett epos om återkomst.
    Fyra rader stöts och blöts, raderas, omformuleras, granskas till och från hela dagen i vår skuggiga
hörna.
    Det går trögt men till slut sätter jag punkt för den tjugonde strofen.
Med andra ord ett gigantiskt arbete som tidsmässigt är svårt att bestämma när punkten ska sättas.
    Det får helt enkelt ta den tid som behövs innan jag blir nöjd.
Kanhända blir jag aldrig nöjd och raderar allt.
Just nu får ord och meningar vila och ligga till sig.
    I morgon gör röda pennan åter en översyn, sätter bockar i kanten och tankesmedjan måste tänka nytt i formuleringens snårskog.
Om igen tills allt blir behagligt och trovärdigt.