Mobilen har erövrat oss

Oavsett var jag befinner mig sitter gammal som ung och stirrar i sina mobiler. På tåget, restaurangen eller vid måltiderna kommer denna vår tids viktigaste kommunikatör upp som vore den ett smittsamt virus.  Och jag återkommer till min egen uppväxt.
    Varje gång mamma och jag skulle till sta´n och handla var det extra noga hur man klädde sig och båda var vi uppklädda. Mamma i dräkt och sömmar på nylonstrumporna, benen vinklade utåt och varje gång skulle hon vara i god tid vid busshållplatsen och varje gång trodde hon sig ha glömt strykjärnet.  Hon hastade hem för att konstatera att kontakten var urdragen. Jag är klädd i ljusblå kappa och en potta på huvudet, håret som vanligtvis är rakt har lockats.  Bussen kom och innan jag klev på kom min oro, ”ska hon prata med alla nu igen”. Jodå, det börjar direkt och chauffören skrattar. Jag nyper henne i sidan och tycker att det är skämmigt. Mamma bryr sig inte och tar till orda igen med grannen på sätet bredvid. Jag har fönsterplats och stirrar ut genom rutan utan att se.       Mamma pratar och skrattar. Hon berättar mustiga historier (som jag på ålderns höst uppskattar) och får igång de resenärer som ska till sta´n. I två mil pratar hon och jag skäms. Med pappa är det annorlunda, han håller tyst när vi är ute och det är svårt att få igång honom. När kvällen kommer förvandlas han till en magisk berättare, sittande på sängkanten tills jag somnar. Andra kommer hem för att höra hans berättelser, men det är osäkert om han säger något. Allt beror på om åhörarna faller honom i smaken. Om så är fallet blir atmosfären laddad, magin total. Samma oro infaller när folk kommer hem för att höra pappas historier om sina äventyr i Canada, oron att han inte ska säga något.
  Nåväl, väl framme i sta´n ska vi till kondis innan alla inköp. Det är fint och jag får choklad med vispgrädde. Servitrisen har svart kjol, litet vitt förkläde, vit blus och vitt krusat band i håret. Mamma skämtar med servitrisen som drar på mun med en avvaktande min. Den förstår mamma och jag blir nöjd där jag sitter på yttersta kanten på stolen och är hänförd över finheten i rummet. Mamma dricker sitt kaffe och avslutar med att hälla lite kaffe på fatet, tar en sockerbit mellan tänderna och sörplar i sig. Så gjorde hon alltid så även på kondis. Och som avslutning ser mamma sig omkring, tar sockerskålen och häller ner bitarna i handväskan.  Då hade jag önskat att golvet skulle öppna sig och jag försvinna.
   Åren går och tiderna förändras, plötslig är vi i dataåldern och mina föräldrar är barndomsminnen från en annan tid. Värderingarna förändras och förädlas med tiden och vi påverkas mer än vi tror av vårt arv och vår miljö. Idag förstår jag vilken mustig miljö jag växte upp i vad gäller personligheter. Plötslig inser jag den mix jag fått med mig. Och särskilt minns jag när min son, i tonåren då, sa till mig när vi åkte tunnelbana ”i Stockholm pratar man inte med folk som du gör”. Idag ett antal år senare är det en regel att inte prata med varandra, mobilen bestämmer och vi är nära intill men ack så långt ifrån varandra ändå.