En värmefarsot har drabbat oss och det blir bara värre. Trettiosju grader i skuggan fjorton och trettio. Vad är meningen och hur ska vi komma undan? Det går inte hur gärna vi än vill och duscha kallt hjälper en stund. Apatin tar vid, tanken grillas hårt, förmågorna säger pass.
    Visst har mina födelsedagar (fyller i morgon) varit soliga men solens hyllning inför morgondagen förstår jag inte. Som en boxningsmatch känns det och jag är slagen innan festan har börjat. All planering inför dagen har lagts åt sidan, de nya dukarna ligger på plats, blommor kantar altanen om än flämtande. Hettan har satt käppar i hjulet för min kommande fest och yngste sonen rycker in. Han bjuder på poolfest,  högt läge med vattenutsikt och fläktande vindar. Något annat än vår plankomgärdade tomt. Visserligen prunkande grön och med blomster, vildvin och björnbär. Vår oas utan utsikt, men vår skapelse som är en tillflykt från allt larm.

Oron sprider sig som de bränder vi just nu ser breda ut sig över landet.
Något liknande har jag inte upplevt under mitt långa liv. Snart tre månader av hetta och torka.
    Lyckan kom för en stund sedan när åskan mullrade i fjärran, luften svalnade och himlen mörknade. Det var som om jag återkom i ett normalt tillstånd. Huvudet klarnade, lusten, livet och  att göra kom tillbaka.  Några regndroppar gjorde tappra försök men dunstade och gav upp. Mullret avtog och åskan gjorde en tvär sväng åt vänster, stillnaden löste av en kortvarig och hetsig vind.
     Jag är ingen soldyrkare, har inget behov av en välstekt hy, sitter helst i skuggan. Allt har blivit för mycket och för några ögonblick flimrade snödrivorna och den höga luften från i vintras förbi. Och jag kände välbehag
    Grödor och blommor slokar och det är inte långt ifrån att de ger upp. All glädje och hoppfullhet jag kände i våras när sådd och plantor kommit på plats börjar överge mig.
     Det är väl som någon skrev, vårt eget fel och vårt omättliga behov av välfärdsutveckling som ger sig till känna.
     Och när ska vi börja vårt omtänk på allvar och vilka ska tänka om i denna karusell som konsumtionen hetsat oss att snurra runt i. Yrseln börjar kännas. 

Nog är inte nog  och vi har inte mandat att hindra det som pågår.

Nog, nu får det vara nog!

Vad är det som händer egentligen? Den geist jag känt sedan april börjar tyna. Och detta är inte likt mig. Med åren har odling blivit ett stort intresse. Bereda jorden gödsla och så. Vänta, plocka ogräs och vattna. Lyckan kommer när groddarna sticker upp, se hur det tar sig, pyssla om och luckra jorden. Få följa växandet, glädjen när en blomma slår ut, när persiljan kan skördas, gräslöken klippas och läggas på en hård macka. Det har prunkat till nu tack vare idogt vattnande.
    Varje år har nya projekt runt torpet utökat odlingen och drömmen är en blommande oas där gräset idag har tagit över. Inte någon perfekt park utan mera en vildvuxen ordning. Perenner såklart och dahlior, mina favoriter. Några meter varje år tänker jag och min dröm börjar ta sig. Växter som löser av sig från vår till höst. Ängsblommor och annat hade bråttom i år.Växte ikapp och gav upp andan alldeles för tidigt. Gräsmatta har fått fläcksjuka, syrenerna slokar och myggen tycks ha flyttat.
   Värmen fortsätter och det regn som utlovades igår dunstade.Det var igår jag kände apatin över värmen och vad den kan ställa till med. Vanligtvis brukar jag ta mig an ogräset men igår tittade jag med tom blick på ledsna ormbunkar och kämpande dahlior. Det är som om vattnet från bäcken inte hjälper. Blicken svepte över ledsamheten, jag gick in, stängde dörren och förblev sittande resten av kvällen med ett korsord.