På sängkanten

Pappa 1886-1962

Fortfarande och efter alla år sitter jag vid pappas dödsbädd. En återkommande påminnelse som drabbar mig då och då. Livrädd och skakig. Undrande över vad som pågår. Varför vaknar han inte och varför gick mamma och sjuksköterskan ut, lämnade mig ensam med alla frågor? Pappa halvsitter och andas tungt. Ögonen är slutna. Jag tar hans hand och försöker få kontakt. Jag lägger huvudet mot hans bröst och hör hur hjärtat kämpar, slår hårt. På bussen från Skärplinge kunde jag inte ana att han var så dålig. Han blir bra, intalade jag mig och steg av vid caféet på Östanå. Halvspringande tog jag mig till kronikerhemmet. ”Ingen har varit här på länge”, sa sköterskan när jag snubblade över tröskeln. De orden skulle jag få leva med resten av mitt liv. Så sant. Jag hade inte besökt honom på två veckor. Annat hade prioriterats och nu fanns ingen återvändo. Jag hade just träffat den man som skulle bli mina barns far och det var för honom jag uteblivit. Även ekonomin hade skulden. Jag saknade pengar och kunde inte ta mig hem. Men, framför allt kunde jag inte tro att min pappa skulle dö. Så ung och korkad var jag. Mitt samvete skavde och skulden malde när jag med förtvivlan hörde hur han suckade till och tystnade för alltid. Han försvann till något annat, men när han levde var han närvarande och pålitlig i sin roll som pappa. Och den korta tid jag fick i hans närhet skapade positiva värden för livet. Han blev  och är en ikon som jag bär nära mitt hjärta.
    Hela min barndom satt pappa varje kväll på sängkanten och berättade om vad han varit med om under sina resor. Han kunde trollbinda med orden och jag lyssnade andaktsfullt tills jag somnade. En gråmulen dag i oktober för många år sedan är det ombytta roller. Det är jag som sitter på sängkanten hos pappa, tyst och med ett virrvarr av frågor som irrar i mitt huvud. Han fick aldrig veta hur mycket han betydde för mig och vilken ledstjärna han har varit i mitt liv. 

Tankediger i svampskogen

Har jag verkligen valt mitt liv? Jag vill tro det men ibland undrar jag vad som styr mina val?En onödig undran kanhända. Men den kommer ibland. Och särskilt när jag går i skogen. Många djupa tankar dyker upp när vinden viskar och viner. Som idag när vi gick den dagliga svampturen. Solen skär strålarna mellan stammar och bladverk. Insekterna håller sig i skinnet och rätt som det är blir jag avbruten i mitt tankearbete. I mossan lyser kantarellerna. Det är mellan spaningarna som undran återkommer.

Än den ena än den andra. Ändligheten poppar upp när jag alltför ofta vinglar till och blir yr. Det är inte samma spänst i kroppen som förr, men jag tröstar mig med att säga, du kan ju gå- ta dig fram i svår terräng. Jag lever två liv. Ett inre och ett yttre. Ibland blir det starka motsättningar. För det mesta går dessa liv hand i hand. Att våga ta ställning är en annan undran. Till döden exempelvis. Döden och vad jag ska göra  med kroppen när livet är till ända. Modet sedan ett antal år är att man självklart ska brännas. Det vill jag absolut inte. Ur moderlivet kom jag och till moderlivet vill jag åter. Som jag har sugit ut jorden på många olika sätt.Nu får maskarna ta hand om mig och låta återvinningen ha sin gång. I denna tanke finner jag frid och är nöjd. Om jag har valt mitt liv eller vad som styr mina val, får jag aldrig svar på, men jag vet att undringarna kommer att dyka upp med jämna mellanrum.

 Ljung, skvattram, odon och tistel. Än finns möjligheten att skrapa ihop en fin övergångsbukett från skogen.

Sommaren pågår

Sommaren byter klädnad. För ett tag får vi hoppas. Men blåbär och svamp fortsätter att fresta oss i skogen. Frågan är hur vi ska hinna samla allt som är gratis. Lite stress infinner sig och frysen är redan full liksom syltburkarna. Nu prövar vi att torka blåbären i ugnen.
     Att bo i ett torp stora delar av året påverkar levnadsstilen. Som om torpets historia smittar. Ta tillvara och inte slänga, sylta och safta. Odla och skörda. Inte en grönsak har vi köpt och det är en särskild känsla att dra upp rödbetor, morötter sallad, vitlök, gurkor, persilja och dill mm. Det värmer i bröstet och lyckan finns där. Krassen frodas och ringlar ohyfsat iväg. Blommorna gör salladsskålen attraktiv. Vildhallonen nosar i tomtgränsen och är på ett strålande humör. Verkar uppskatta att bli tagna eftersom de är lika många nästa dag.
    Från sjön gädda och abborre. Ibland en gös. Gäddan blir en utsökt pate med murkelsås till, abborren steks i ugn med grädde och kantareller.
    En annan märklig smitta som vi upplever är att kläderna duger. Samma år för år. Dessutom får slitna byxknän lappar från ett par väl använda jeans. Handsydda lappar med langettstygn (?). Och det pirrar i bröstet av ännu en lycka. Den smitta vi upplever i torpet drabbas vi aldrig av i stan. 

Mormor gör skillnad!

Mormor har varit på besök några dagar. Hon har tvättat och städat. Druckit kaffe och sladdrat. Bråkat med mamma. Om vad vet jag inte men bråkar gör de ofta. I telefon eller när de ses. De är lika som bär. Brunt hår, bruna ögon och krokiga ben. Löständer. Skönt att hon åker tänker jag när vi står på grusgången och väntar på taxin. Min bror som är yngre tyr sig till mormor. Tittar med stora ögon på henne. Snällt. Inte jag. Mellan mina ögon bildas en rynka när pannan drar ihop sig på mitten. Mina blå ögon skiftar och får en mörk nyans. Och jag står utanför, ser spelet mellan mamma, mormor och min bror. Som är snäll, foglig och lugn. Begåvad. Ibland springer och spottar han på samma gång. Men han gör som vuxna säger. Och mormor tycker bara om pojkar. Nu är pengarna slut, säger hon och kliver in i taxin. Strax innan ger hon min bror tio kronor och taxin far i väg, försvinner i vägdammet mot stationen och väntande tåg. Jag sträcker ut tungan så långt jag kan och får den inte tillbaka där den ska vara.

    

Sommarfest i torpet när åskan mullrar