Den omöjliga ondskan

Sommaren tar avsked, hösten skolar in sig och pandemin fortgår om än i lugnare takt i vårt land.
    Tillvaron har onekligen blivit något att fundera över i den nya tid vi just nu lever i. Munskydd eller inte diskuteras och amatörforskarna, skriver, debatterar och tror sig veta vad som är bäst. Forskningen har en annan åsikt och folkhälsomyndigheten säger att det är fritt fram för den som vill, att bära munskydd. För egen del håller jag avståndet, håller mig hemma vid minsta känning av snuva och hosta. Och jag är glad att inget förbud har utgått. Att förvalta det egna ansvaret känns förtroendeingivande och jag vill absolut inte bli bevakad och bestraffad för att ha glömt ta på mig munskydd som kan bli följden om ett obligatorium för munskydd införs. 
   Annat aktuellt är alla dödsskjutningar och nu senast domen mot somalier i Danmark. Snopna ledare fick hårda straff men kan inte utvisas då samtliga är födda i Sverige. Föräldrarna flydde kriget i Somalia,deras barn fortsätter kriget i Sverige. Obegripligt med tanke på alla insatser från socialtjänst, skola och polis. Det positiva, om man nu får säga så, är att de kriminella tar kål på varandra, än så länge ska tilläggas. Skräcken, osäkerheten och rädsla i de områden som drabbas tycks växa som kirskålen runt vårt torp. Vem/vilka ska kunna rensa upp i ett trassligt rotsystem? Värderingsogräset fortsätter tydligen i det oändliga att spridas precis som krig och konflikter. Det tar aldrig slut.

Pandemin är ny men inte våldet och behovet att ge igen, hata, tjäna ännu mer pengar, inneha mera makt och döda. Kan kanske ett osynligt virus få de onda krafterna att omvärdera sina handlingar? Något jag trodde, i min barnsliga tro på, att människan, trots allt är god och att denna osynliga varelse skulle göra en pudel av tillvaron.
    Min tro på att det goda ska segra är ordentligt ifrågasatt och jag kan egentligen bara göra det bästa för alla som kommer i min närhet och hoppas på att de goda vibrationerna klingar och når till de som är mottagliga.

 

Äntligen!

 Kan regn vara vackert? Jo, det kan vara vackert när detta fenomen inte har visat sig på mycket länge.

    Igår öppnade himlen sin lucka och lättade på trycket. Ytterdörren öppnades på vid gavel, det dundrade och ångade som ett mindre vattenfall. Hästarna i hagen fortsatte sitt betande, grusvägen fick fyllda vattenpussar. Mullret hördes på avstånd och snart lyste himlen korta stunder och plötsligt dundrade åskan genom luftrummet och fick in flera smällar som fick mig att jaga runt i huset och dra ur kontakterna. 

Mysfaktorn kom när vi tände ljus och eldade i kaminen, åt vår kikärtsgryta med haloumi, nyskördade tomater och ett glas vitt vin.  Regnet smällde på fönsterblecket, vi trivdes och det vackra regnet fortsatte att taktfast att smattra, för att helt plötslig, som om någon tryckte på en knapp, sluta falla. 

Skördetid

Sedan i april har vi pendlat mellan stan och torpet. Det fasta boendet just nu är torpet, eftersom huset från 1700-talet är betydligt svalare än det moderna hus vi har i stan. Dessutom har vi naturen runt om oss och i skogen massor av blåbär. En gång i veckan åker vi till stan och vattnar, fyller matkassarna och köper lite vin. Det händer att vi åker till Willys, köper glass och sätter oss på en bänk och tittar på folk. 
    Framför allt har vi fullt upp med att skörda våra land. Gurkor ska läggas in, vinbär syltas, rödbetor läggas in och just nu mognar våra äpplen. Vitlök och gul lök, dill, persilja, tomater och sallad att inte förglömma.
    Snart mognar vindruvorna. Och det är fortfarande givande att odla och att skörda. Ett rikt liv och vi märker inte av någon pandemi. Karantän befinner vi oss alltid i eftersom vi bor förhållandevis ensamt. Två året runt familjer finns här men avståndet till dem är acceptabelt. Sjön sådär hundra meter bort, men vi har slutat att bada. Dagarna är mättade och räcker knappt till. Visserligen saknar vi fågelsången som är intensivast i maj. Nu håller en rödhake och en koltrast oss sällskap varje morgon när vi dricker vårt kaffe i hammocken. 
    Isolerade har vi inte varit, då besöken varit många och har genomförts utomhus. Inget coronavirus har hälsat på och vi är glada åt den strategi Sverige genomför. Eget ansvar och inte polisiära insatser med böter så fort man går ut. 
    Vi är priviligierade och kan inte tänka oss att resa utomlands eftersom vårt paradis finns i ett litet torp i skogen där vi har allt och där vi mår bra.

 

 

 

Ett nytt skapande!

                       Mitt första försök och jag vet inte om det blir en fortsättning.
                       Svårare än jag trodde.
                       Men, det blev en paus i mitt skrivande som jag behövde.