Ett försök att återuppleva ett trapperliv

 

Ontario – Manitoba

September

2012

1/9-12.Upp tre och trettio till en rejäl frukost. Sista dragkedjan dras ihop på ryggsäcken, mörkret ligger tungt, men det är en behaglig värme. Endast tidningsbudet är ute när vi sätter oss i bilen. Det är en besvärlig sikt hela vägen till långtidsparkering. Få bilar är ute.

Arlanda .Planet avgår enligt tidtabell får vi veta när vi ska checka in. En ung dam haffar oss och vill se våra pass, ställer en massa frågor av säkerhetsskäl. Varför valde hon ut oss, undrar jag? Ser vi vilsna och godtrogna ut? Det får vara hur det vill, men hon verkar nöjd efter utfrågningen och gör nästa stickprov.
    Väl framme vid disken kommer duschen. Planet till New York är två och en halv timme försenat. Pust och stön! Vi blir ombokade i New York och får två tider. Detta eftersom den första tiden är tajt. Med en gratiskupong om frukost går vi igenom säkerhetskontrollen utan ett enda pip. För det mesta brukar Jan åka fast. Är det inte morakniv han glömt så är det skorna som låter. I går, sent omsider investerade han i nya skor, utan nitar.
    Med korsordstidning och skrivblock ska nog tiden gå tänker jag och börjar leka med idén att i fortsättningen ta oss fram med båt, inte någon lyxkryssning utan med en lastbåt. Flyg börjar bli tjatigt. Trångt, förseningar och en massa väntan.

New York flygplats.Om nu planet hade en hafsig personal, så fortsätter mina intryck i den andan. Efter diverse virrvarr får vi gå förbi en kilometerkö eftersom vi ska vidare med ett annat plan. Vad möter oss? En ointresserad, slapp och (drogad?) man. Han uppmanar mig att lämna fingeravtryck. Mannen, en stor sak, förvandlas, blir sittande bakom disken med slutna ögonlock. Jag frågar om allt är klart och han hoppar till, pekar i en automatisk handling åt höger. Mina fingeravtryck blev kanske för mycket för honom.
    I hastighet till avgången mot LA Guardia flygplats. Vi är sena och det är rusningstid. Taxin forsar genom New York city. Jag har aldrig varit i denna metropol och det har aldrig varit någon längtan. På avstånd associerar jag till byggklossarna i en barnkammare. Som när jag lekte med Elias, fem år, en gång. En lekplats. Lätt att rasera med tanke på vad som hände 2001. Jag får se Manhattan, Broadway, Brooklyn och oändligt många höga hus och jag undrar vad som är så märkvärdigt med denna stad? Flygplatsens intryck håller i sig, men som sagt det är bara en genomresa i hög fart.

Ankomst till Toronto sen eftermiddag
Vilket hotell. Det blir nog det enda som har denna klass. En svit. Sovrum och salong med anslutning till badrum från båda håll. Och om ni inte tror det, så somnar åtminstone jag innan täcket omsluter mig.

2/9-12 Toronto.Fumlig och förvirrad, blir jag varse om att det tjuter någonstans i rummet, fem och trettio. Upp, letar, finner ingenting, lägger mig, larm igen och spring hörs i korridoren. Jan ligger i sängen, tar inte det som händer på allvar. När en röst ropar ut att det brinner blir det fart. Inte med hiss men nedför i trapphuset gör vi sällskap med yrvakna hotellgäster. Alla hissar är ur funktion. Vi samlas utanför där blinkande brandbilar gör mig varse om hur sårbart vårt leverne är. Brandmännen är som tagna ur en äventyrsfilm. De är klädda i robotkostymer men har mänskliga drag. Nästan engagerande.
    På femtonde våningen bor de osynliga i första klass. De får knata sig ner och uppför. Faran blir avblåst och nu gäller andra villkor. Inga mutor eller favörer, bara benkraft om de vill rädda det som finns.
    Alla ombeds att gå till sina rum och invänta vidare instruktioner. Och jag är trött. Ett beslut har jag tagit efter nattens händelse. Aldrig bo i ett höghus.     Det visar sig att någon vilde trotsat det stränga förbudet att röka på rummet.

 Frukostdamen är en karikatyr ur en skämtfilm. Mungiporna regleras per automatik av en marionettspelare och samtidigt drar skivspelaren som fastnat i samma spår, igång ”hur mår ni, är allt bra, önskas något mer.”
    Att ta sig fram med lokalbuss är som vanligt en upplevelse. Även denna söndag. Vi är tidigt ute och ska in till centrum. Jämna pengar krävs. Det kommer att visa sig när dagen är slut att just denna timslånga resa blir dagens upplevelse. För mig, vill säga.     Bussen fylls redan efter en kvart. Färgskalan är blandad och det står klart att landet har många olika invandrare. Denna dag är det afrikanerna som lyser och har stil. Både vad gäller att klä sig och att uppföra sig. Det är söndag och då ska finkläderna på. Stora kraftiga kvinnor har kläder som döljer valkar och gropiga lår. Två äldre damer bär sina stråhattar med elegant värdighet som jag avundas. Samtliga har blicken sänkt och inte en enda glor, som de bruna korna på Västanå.
    Gissa om jag känner mig som en elefant i shorts och fotriktiga skor från Ecco.

Buss, tunnelbana och fotvandring i 28º värme. Målet är turistinformationen. Det är Algonquin som ska planeras. En del göra är det. Men det ordnar sig och vi planerar att åka tidigt på tisdag morgon. Paddling med övernattning i tält. Bara vi två.
    Det blir mycket gående denna dag och vi orienterar oss fort, börjar känna oss hemma. Kaffe vid hamnen där mycket folk har samlats. Iväg till Old Town och vi får ett hum om hur Toronto en gång såg ut innan alla skyskrapor växte upp på 1970-talet. Marknaden i denna del är enorm och en av världens största.
    I fem timmar går vi oavbrutet och får en liten uppfattning av Toronto. Nog, säger mina fötter och ber att få vila. I morgon blir det nya upptäckter i denna förnämliga och vänliga stad.

3/9-12.
Vaknar klockan tre och kan inte sova. Kokar te och upptäcker att mina höfter värker efter allt traskande igår. Det blir alltid mycket gående första dagen för att vi ska få en uppfattning om staden. Bestämmer att jag ska ta det lugnt och vila lite mer, dagen som kommer.
    Iväg till Terminalen där Greyhound bussarna har sin information. Där får vi motstridiga uppgifter om vilka bussar som går till Algonquin. Två informatörer är direkt otrevliga och hänvisar till internet. Som vi redan försökt och inte lyckats få fram en tidtabell. Vi ruskar på huvudet åt nonchalansen. Vad vi förstår är det bara att ställa sig i kö en halvtimme innan avgång. Inga platser behöver bokas. Först till kvarn gäller. Många frågor återstår men vi får väl försöka få svar på internet.
    Ut i värmen och nu blir det en rundtur med buss. Antika byggnader dränks av alla skyskrapor. Kyrkor som bär märken från en stor brand en gång för länge sen.
    Imponerar gör slottet Cosa Loma som är i Harry Potterstil. En rik knös, Sir Henry, investerade i elektricitet och blev stenrik; frågade sin fru vad hon ville ha. Ett hus svarade hon. Så blev det, ett hus med nittioåtta rum. Men alla sagor slutar inte lyckligt. Sir Henry spekulerar vidare och förlorar allt och frun vägrade att flytta in i slottet. Han dör utfattig.
    Färjan runt Toronto Island blir givande och panoramat från sjösidan in mot hamnen imponerar. Hamnen är livligt besökt och många aktiviteter pågår. Hoppa i land och vi går vidare till en omtalad marknad som är öppen på söndagar. Och den är alldeles för stor för några av mina sinnen.
    Att Toronto är den stad som hyser flest kulturer i världen behöver man inte läsa sig till, det är bara att vara vaken och se sig omkring.
    Intrycken är många och det får räcka för idag intalar vi oss och åker lokalt till hotellet. Jan känner något i halsen och det bådar inte gott. När vi senare ska fylla i ett formulär inför resan till Algonquin kommer det hela tiden tillbaka. Jan ger upp och skjuter upp allt till nästa dag. Jag har somnat eftersom min dag började lite tidigt.

4/9-12.Vi måste skjuta upp paddlingen i Algonquin till ett senare tillfälle. Jan mår inte bra, en förkylning är på väg.
    Frukost på en drive in bar. Sandwich och kaffe, något annat finns inte och jag är redan trött på vad som erbjuds i matväg. På väg till jobbet stannar canadensarna till, köper kaffe och en macka i påse, sitter en stund bakom ratten och mosar i sig snabbt. Startar bilen och dricker samtidigt upp kaffet. Två saker på en gång.
    Regnet vräker ner och vi blir på rummet. Jan behöver vila. Dessutom letar vi boende i ThunderBay. Inte helt lätt. Hittar ett hotell nära Greyhounds terminal och vi slår till. När vi därefter läser utvärderingar från Econo Lodges gäster blir vi ångerfulla och bokar av. Det ska visa sig svårt att hitta något och vi återgår till första alternativet. Hotellet kan inte vara enklare än vi bott i tidigare. Det måste vara gnällspikar som givit det dåliga omdömet. Och vi bokar för andra gången. Plötsligt har jag blivit debiterad två gånger när jag kollar med min bank. På något sätt är hotellen snabba att ta betalt men sena med återbetalningen. Nåväl, allt ordnar sig och så småningom efter flera mejl får jag mina pengar. Allt ska tydligen betalas med kort och det är oroande. Kontonumren seglar iväg och vem vet vad som händer på vägen till mottagaren.
    På min mejl, finns ett meddelande från Elinor Barr, forskare och författare som jag kontaktat tidigare i år. Hon forskar om svenskar i Canada och har skrivit flera böcker i ämnet. Vi är varmt välkomna hem till henne när vi anländer till Thunder Bay.

5/9-12.
Dimman ligger tjock när vi avslutar packningen. Jan har kvicknat till och vår extradag på Radisson kostade niohundra kronor. Ett alldeles för lyxigt ställe och inte vår vanliga stil. Vi passar inte in eftersom ryggsäckarna stör den extravaganta interiören. Trots detta blir vi bemötta med respekt och någon snobbism går inte att se.
    Den oro vi känt för hur kösystemet utanför bussen ska gå till, försvinner när vi väl är på plats. Det är bara att göra som chauffören säger och vi får bra platser.
    Dispyt utbryter när en somalisk familj på fyra personer ska stiga på. De tycks ha hela sitt bohag med sig. Chauffören försöker förklara något för den ledande kvinnan. Hon gestikulerar, spänner ögonen hårt, skäller, vevar än mer med armarna. Till slut försvinner hon in på terminalen och återkommer med ett papper. Hon ser tam ut, nästan slokande. Chauffören ger klartecken och alla ser nöjda ut. Med en påse frukt som färdkost lutar vi oss bakåt. Hundratjugo mil innan vi är framme.
    Vägen vi ansluter till efter Toronto har sex filer i vardera riktningen. Så småningom reduceras dessa filer till två. Industriområden i mängder utanför staden och här tycks de flesta städer vara tämligen lika. Skogen tar över och den är tät. Omväxlande topografi följer. Till en början ett platt landskap med stora åkerarealer. Majsfälten är ännu inte skördade. Ett jättelikt nöjesfält kommer som ett avbrott på all natur. Skog igen. Sjöar och död skog. En tjärn ligger trolskt utmed vår färdväg och på något sätt skymtar jag John Bauers prinsessa i skogskanten. Höstfärgerna anas. Men än pågår sommaren för fullt.
    Efter ett antal mil konstaterar vi hur sjuk skogen ser ut. Granar sticker upp som piprensare, andra träd slokar och ser tagna ut. Många björkar är avbrutna och utan kronor. Hela vägen är skogen tät och snårig och gallring verkar inte existera. En illamående skog av någon anledning vi inte vet. Oavsett hur skogen verkar må, är landskapet vacker. Än vackrare blir det ju närmare Thunder Bay vi kommer. Skogsklädda berg i böljande mjukhet, sjöar och älvar, en och annan by och än en gång ett konstaterande att allt är stort mycket större än Lasse liten någonsin kunde tro.
    Att ta sig fram i denna snårighet måste vara ett tufft uppdrag. Och många antog utmaningen, även min pappa som etablerade sig som trapper i dessa trakter. Styrka på flera plan måste ha krävts.

15.oo.Paus och vad finns att köpa? Kaffe och sandwich. Jag föredrar frukten vi har med oss. Någon skönhetsupplevelse är inte dessa ställen, men effektiva för alla resande som vill vidare.

6/9-12.
Två och en halv timme till Thunder Bay. Natten har varit skaplig. Vi lyckas få egna två platser och kan sträcka ut oss lite extra. Jag somnar korta stunder, Letar ställningar, somnar och letar. Tumlar runt åtskilliga gånger på mina två sittplatser och är väldigt priviligierad. Helt utsträckt lyckas jag aldrig bli. Men jag rör på mig en hel del mellan sömndimmorna. Vi följer Lake Superior som vi har på vänster sida. Mäktig och vacker glimmar den till mellan barrträden. Toronto till all ära men naturen känns befriande och det är lättare att andas. Dimbankarna rullar iväg över sjön, pådrivna av den uppgående solen och slukas upp av snårskogen.
    Hundra meter från terminalen i Thunder Bay börjar något tjuta i bussen och vi stannar. Chauffören börjar leta. Något är fel. Han föreslår att de som ska vidare tar en promenad och vi andra ombeds sitta kvar. Bagageluckorna går inte att öppna och hjälp tillkallas. In på terminalen och en kopp kaffe. Gissa vad som finns att äta?
    Allt löser sig inom kort och vi tar en taxi till hotellet. Läget är inte det vackraste men rummet är helt ok! Rent och prydligt, inte alls som utvärderingarna vi läst om. Kanske att kritiken fått hotellet att skärpa sig.
    Senare på dagen ringer jag till Elinor Barr. Hon vill att vi kommer på direkten och propsar på att hämta oss. Detta avböjer jag och vi tar en taxi. Visserligen är vi mosiga men kan inte tacka nej.
    Hon bor i ett villaområde med sin man och ingången är väl tillbommad. Vi samtalar om trappers och hon är beredd att hjälpa mig att finna min pappa och var han bodde. Det enda vi har är trapperlicensen att gå efter. En rundvandring i huset visar på en dam som forskat länge. Högar av mappar och papper. Kartonger och böcker fyller hennes källare. Vilken kvinna tänker jag och imponeras av hennes drivkraft. Hon är full av skaparkraft trots sin höga ålder. Klar och skärpt, historiskt kunnig och bevandrad i de olika kulturer som Canada består av.
     En sympatisk och kunnig kvinna som har sitt hjärta i Sverige trots att hon är född i Canada. Hennes far emigrerade från Sverige Modern föddes i Canada men morföräldrarna kom också från Sverige. Att Sverige är en förebild står ganska klart efter våra samtal.
    Elinor skjutsar oss till hotellet och vill möta oss nästa dag vid frukosttid på Skandinavien Home Society.

7/9-12.Scandinavian Home Society, tidig förmiddag och i väntan på Elinor Barr. Vi har promenerat i två km och tycks vara ensamma om detta. Här förutsätts att alla har bil och den lokala trafiken existerar knappt. Detta ställe kom till i början av nittonhundratjugo, då många invandrare från Skandinavien hade en tuff tillvaro. Arbetslösheten var stor. En svensk konsul, Oscar Johnson driver igenom detta bygge. Här kunde alla från norden läsa tidningar och låna böcker på sitt eget språk, träffas och äta hemlandets mat. På den vägen är det fortfarande förutom att det gamla huset är rivet och ett nytt ståtar utmed Algoma Street. Husmanskost servas sporadiskt idag, men förekommer. Ett fräscht ställe med vikingaskulpturer på väggarna. En röd liten stuga är motivet på en tavla. Mötesplats är det fortfarande och flera svenskar uppehåller sig i restaurangen.
    Elinor anländer så småningom och hon verkar känna alla. Glädje utbryter när hon visar sig. Hon presenterar oss för några svenskfödda och berättar om min bok. Den ska hon presentera i ett större sammanhang för de nordiska medlemmarna.
   Vi förstår att vi har haft tur som råkat på Elinor. Utan bil kommer man ingen vart i Thunder Bay. Långt iväg till allt. Hon visar oss pärlor som vi inte skulle ha hittat. Första stoppet blir vid en staty högt upp och med en fantastisk blick ut över Lake Superior. Statyn föreställer Terry Fox, en tjugotreårig ung man med träben. Benet mistade han p.g.a. en cancer. För att visa att en cancersjuka också kan, började han en trehundra mil lång vandring från New Foundland som slutade i Thunder Bay. Ett år senare slutade hans liv. Många miljoner kom honom till del. Dessa donerade han till cancerfonden.
    Nästa storhet är Roy Thomas, en indiansk konstnär som nästan får mig att tappa hakan. Inte sedan Townsville och aboriginkonsten där, har jag reagerat så starkt. Vid direkt iakttagelse är tavlorna figurativa, men med ett mångtydigt budskap. Färgstarka med skarpa konturer. En kanot fylld med människor som symboliserar att vi alla sitter i samma båt. Beroendet av varandra och av naturen. Han är onekligen en vägvisare för framtiden.
    Snabbt in i universitet intill. Modernt och fyllt av studenter från alla hörn av världen Även här är Elinor en kändis. Hon frågar om det finns någon som har kunskap om gamla tiders trappers. Det finns; en indiansk lärare som undervisar om sin kultur. Han är upptagen, men Elinor ber att han ska kontakta henne. Jag ryser eftersom det är tillfället som gör det. Hur skulle jag ha fått denna kontakt i Sverige?

Fort William.Innanför en pallisad har det gamla fortet rekonstruerats fastän på en annan plats än den ursprungliga. Ännu en pallisad och innanför olika hus i timmer. Varje hus har sin speciella funktion. Här får vi en uppfattning om hur allt startade i Thunder Bay. Engelsmännen byggde fortet och i början av adertonhundratalet kom invandrarna från väst i kanot, slog sig ihop och påbörjade ett handelsutbyte. Indianerna ansluter och under en lång tid existerar en samhörighet och ett lugn bland folken. Indianerna byter sina skinn mot vapen. Framför allt är det bäver som är attraktivt. Cylinderhattarna tillverkades av bäverskinn, damerna dekorerade sig också med bäver. Ett populärt djur blad de pengastinna på den tiden.
    En upprätt reffla (ca 1,5 m) var måttet för hur många skinn detta vapen kostade. Skinnen staplade på varandra ända upp till pipen och affären var avgjord. I vanlig ordning blir det västerlänningarna som gör den bästa affären. Skinnen skulle flås och bearbetas, vilket tog sin tid.
    Det vackraste vi såg, var kanoterna. Näversjok från björk som bearbetas i varmt vatten och formas. Björkrötter fogar ihop nävern och hålen tätas med kåda. En miljövänlig tillverkning men inte särskilt hållbar. Märkligt är att dessa kanoter trots allt klarade tuffa transporter. Och de verkar lätta att bära. Ingen likhet kan göras med den plåtkanot vi brukar ta oss fram med. Försiktigt undrar jag om vi inte kan skaffa en liknande kanot som dessa när vi kommer hem.
    Fort William blev så småningom en stad som växte och förändrades. Port Artur etablerades något senare än fort William och på annan plats. Dessa två slogs samman för inte så länge sedan och blev Thunder Bay.
    Dagens Thunder Bay är ingen vacker upplevelse. Visserligen finns villaområden men för det mesta ligger diverse affärer hoprafsade tillsammans med olika företag. Bilar överallt. Denna fulhet i kontrast till Lake Superior. I mitt tycke har staden det bästa läge en stad kan ha. Elinor grumsar över politiken och kortsiktiga lösningar. Vad gäller exteriören så har Thunder Bay utvecklats till det sämre sedan fort Williams tid.
    Elinor gör ett sista försök till kontakt för att hjälpa mig med information om pappa. Hon får napp och mannen ska mejla henne. Allt kommer att vidarebefordras till mig. Tack och kram till Elinor. En ödmjuk och kunnig kvinna som reserverat en hel dag för oss. Och den bästa dagen sedan vi kom till Ontario.

8/9-12.Hela förmiddagen i vila innan färden går till Thunder Bay muséum. Som visar sig vara ganska torftigt. Det bästa var en Wigwam täckt av björknäver. Vintertid täcktes bostaden av skinn. Alldeles för lite om indiankulturen i mitt tycke. Varför satsar inte staden på sin ursprungsbefolkning och skapar oaser där turister kan lära om en fantastisk kultur? Bygg upp indianbyar där turister kan bo och lära. Det hade i alla fall jag gärna velat uppleva. Svaret på frågan är naturligtvis att indianerna är parias.
    Fort William och Port Arthur, två städer som tillsammans har blivit Thunder Bay (1970). De båda städerna finns fortfarande i form av två stadsdelar. Vi har bott i Port Arthur och det var där pappa en gång fick sin trapperlicens (1930). Var exakt detta har ägt rum vet jag ännu inte men hoppas få vetskap genom Elinors kontakter.
    Dagens Thunder Bay har Ontarios högsta arbetslöshet och det kan anas. Skogs och transportindustrin är dominerande näringar som kraftigt har gått tillbaka. Konkurrensen utifrån påstås vara orsaken.
    Det är vår sista dag i Thunder Bay och trots att den inte är särskilt vacker har vistelsen varit mycket betydelsefull för mig. Lake Superior, världens största invattensjö kommer jag sent att glömma.
    I morgon till Kenora som gränsar till Manitoba.

9/9-12 Kenora vid Lake of the Woods,Hit kom trappers och indianer för att sälja skinn och proviantera. Guldgrävarna från väster anländer sent adertonhundratal (omkring 1870) och snart växer guldgruvor upp i området. Sjön har varit mycket fiskrik och stören har dominerat. En stor kaviarfabrik etablerades och även en fiskfabrik. Utfiskad blev sjön och restriktioner infördes. Fisken är på väg tillbaka.

Kendall hotel.
Häpen och andlös står jag på tröskeln till hotellet. En tidsmaskin har tagit mig till en annan epok. Här har allt stått still. Två män tar emot och det är tur att båda är klädda enligt dagens mode. Om inte skulle jag ha trott mig drömma. Ett sådant ställe finns inte och ingen av oss har tidigare bott på något liknande. Kan vi som backpackers gå in?
    Männen bryter våra undringar, som om de förstod vad vi tänkte och välkomnar oss som vore vi kungliga. Stilen i huset är Viktoriansk, kanske något ljusare i färgsättningen. Det är ombonat och varmt. Matsalen domineras av en brun flygel och på borden ligger dukar med Brysselspets. Under tallrikarna tabletter i vit spets. En äkta matta dämpar våra steg uppför trappan till vårt rum. Intill rummet en stor balkong med bekväma stolar i trä, betsade i mörkt grön nyans. Två gamla lönnar sträcker sina grenar över balkongen och bildar ett glest tak. Trafiken stör och en kyrka skymmer utsikten. Sängen är i imperial modell och hög som om självaste prinsessan på ärten huserat i den.
    Dov klassisk musik spelas i de allmänna utrymmen vi får disponera.

10/9-12.Frukosten blir den upplevelse vi anade. Svag musik, spetstabletter och hemvävda servietter. Först fruktsallad i små skålar som vilar på ett fat. Gammalt porslin såklart. Därefter fruktpannkaka, äggröra och små korvar. Jan knorrar över att det inte finns bröd. Jag blir tillrättavisande och tycker att han ska anpassa sig. Han hallåar på en av männen och frågar efter bröd. Ska det var en hamburgare frågar han och har skämt i tonen?
    Jan förklarar att han är uppvuxen på bröd och då kontrar mannen tillbaka att han är uppvuxen på pickles. Bröd kommer. Och frukosten kanske var stiligare än god. Det fina fick allt att smaka ändå.
    Ut på stan. Här går det att promenera och ta sig fram. Inte alls de avstånd som var i Thunder Bay. Över huvud taget står denna plats i bjärt kontrast. Femton tusen invånare och mängder av indianer som driver omkring. Många utslagna.
    Till biblioteket för efterforskningar om trappers. Inte mycket finns. En tjock bok om fällor ger något om trappers och jag får tre kopior med mig. Alltid något. I morgon ska vi träffa Lori Nelson på museet och hon har tydligen mycket att berätta.
    Vi stannar på hotellet i morgon och på onsdag blir det kanot och tältning i tre dagar, därefter åter till Kendall hotell.
    Med kanot i Dogtooth Lake är planeringen. Varning för svartbjörn. All mat måste hissas upp i ett träd varje kväll, väl tillslutet. Det låter onekligen spännande och farligt. Jag undrar om man vågar äta i det fria? Tänk om björnarna nafsar åt sig maten. Hursomhelst planerar vi matinköp och lite vin för att lugna nerverna. Björnarna får inte känna lukten av mat, då kommer de direkt. Tydligen finns det gott om dem i de områden vi tar oss fram. Scott (som vi hyr kanot av) är allvarlig när han säger att vi ska ta med varsin sprayburk som vi kan försvara oss med, om ifall...

11/9-12.
Vid frukosten får vi sällskap av ett par från Ohio. Mannen letar efter en avlägsen släkting, nämligen den första västerlänningen i detta område. Släktingen, en fransman, kom hit sexton hundraåttioåtta och det var han som upptäckte Lake of the Woods. Vi får sällskap till muséet.
    Tack vare datorn vi har med oss och gratis uppkoppling, kan vi planera nästa steg i vårt resande. Alltför lång planering i förväg är inte bra ifall något händer. Tre dagar i Winnipeg, Manitoba har just bokats. Alla hotell vi hitintills bott på har haft gratis uppkoppling och det underlättar mycket. Internetcaféerna kanske är på väg ut. De flesta (ungdomar) som reser har egen dator med sig.
    Lori Nelson är på semester och där gick vi miste om hennes kunskap. Jag får mejla henne hemifrån.

12/9-12 Dogtooth Lake.Åtta sekundmeter, sol och västlig vind. När vi väl sitter i kanoten tar vinden tag i den inplastade kartan och en stunds panik uppstår. Den guppar iväg och kapten bakom mig gastar en massa sjömanskoder som jag inte förstår. Stämman är auktoritär och med en nyans av rädsla. Utan karta är vi sålda. Nåja, vi jagar kartan och får så småningom fatt i den. Nästa fas är den starka blåsten. Motvinden är tuff och Dogtooth är ett stort vatten. Ingen Å precis. Visserligen smal på sina ställen, men med smal menas en kilometer. Det blåser rejält och vågorna fräser och spottar mot kanoten. Efter några hundra meter börjar mina svaga armar känna av sjöns vrånga humör. Vi går in i första bästa vik och vilar. Här är det bara att slå till om man hittar någonstans att lägga till.
    Bergväggarna som är täckta med barrträd och med något lövträd, stupar brant ner i sjön. En annan skog än hemma. Urskog som får klara sig själv och ingen människa kan väl ta sig igenom. Det råder anarki i den canadensiska skogen är min upplevelse. Hitta en plats i västerläge, säger kapten. Här får man ta den första bästa plana yta som dyker upp. Och de tycks vara sällsynta.
    Iväg igen några hundra meter. Vila och fram med spritköket. Kaffet smakar, även om det bara är i pulverform. Motvinden är tuff och det står klart för oss, ganska tidigt, att någon mils paddling blir det inte idag.
    Det uppdagas efter några timmars kamp att vi är vilse. Ingenting stämmer med kartan. Vi vänder och får medvind. I början av vår paddling passerade vi ett ensamt hus på en Ö. Hundar skällde och en båt vid en brygga. Någon borde finnas där inne. Dit tar vi oss och får veta att vi är på rätt väg. Tillbaka igen och klockan är fjorton. I sex timmar har vi gjort en sträcka av fem kilometer och min ork är på upphällningen.   
    Kapten föreslår att vi ska försöka ta oss en sträcka till. Över ett stort vatten, det största enligt kartan. Och nu börjar det värsta. Sjön är bred och vågorna ettriga, blåsten tar i och jag paddlar för glatta livet. Kapten gastar att jag ska ta i mera och det går inte. Vi driver baklänges, kommer ingen vart. Aldrig skriker jag, aldrig att vi tar oss över i denna blåst. Åter till viken och där lägger vi till. Som granne har vi en bäverhydda. Här slår vi läger. Reser tältet, äter och hissar upp tunnan med mat i en tall. Ifall någon hungrig björn får upp spåret.
    Vår dag slutar tidigt och några problem att somna har vi inte.

13/9-12 Två i en kanot på Dogtooth Lake.
Kapten, som inte kände av paddlingen, somnade omedelbart. Med händerna knäppta över bröstet, snarkar högt och ingen björn vågar komma i närheten av tältet. Efter att ha somnat in direkt vaknar jag av oväsendet bredvid mig och huvudet sprängvärker. Bälgar i mig en flaska vatten och väntar. Utanför smäller det till och plaskar, som om någon jätte dök från berget ovanför. Antagligen bävrarna som vill vara ifred. Deras första skrämskott. Vattnet hjälper efter en stund och huvudet reder ut sig. Morgon.
    Jag propsar på att vi ska iväg innan blåsten kommer. Det breda vattnet kanske kan passeras i lugnare vatten än gårdagens. Regnet faller i duggform och regnkläderna kommer till pass. Hellre regn än blåst tjatar jag. Börjar det blåsa som igår blir jag kvar i viken bland bävrarna.
    Det börjar bra, visserligen drar jag ett djupt andetag när jag ser den breda Hundtandssjön (Dogtooth) framför mig. Med allt vad mina krafter förmår manar jag på. Biter ihop och med stark vilja går det framåt. Än har blåsten inte vaknat. Klockan är inte nio. Ingen paus förrän vi kommit över till andra sidan och i lä. Det är gott om öar, stora och små. Skärgården varierar och det är bara vi två i en kanot med vildmarken omkring oss. Kapten börjar igen. Han är kunnig och jag känner mig som en skolelev i första klass. Förmedlingsmodellen gäller och jag börja surna. Han är ingen pedagog precis. Samtidigt säger min inre röst att inte börja bråka eller gå till anfall. Tillfället är illa valt. Det får vänta. Men jag samlar på mig och är på väg att drämma paddeln bakåt. Hejdar mig och står ut. Jag begriper inte vad du säger, påpekar jag lugnt och vänligt. Säg vänster, höger, rakt fram eller bakåt ber jag. Det är bra att ha rätt vokabulär undervisar han. Inte just nu ber jag. Kan jag få göra på mitt sätt eftersom jag inte begriper någonting av vad du säger. Dessutom blir jag helt blockerad när någon tillrättavisar mig i befallande ton. Han tystnar för en stund och jag lugnar mig. Däremot börjar en strategi formas i mitt huvud.
    Regnet ger sig men solen vill inte. Molnigt och varmt och så gott som ingen blåst. Vi har klarat av den stora och värsta passagen som jag tror. Vi letar kaffepaus och det är inte lätt. När den dyker upp tar vi kaffe och smörgås (samma som igår) och det smakar gudomligt. Det jag upptäcker är att vi hela tiden befinner oss i stora vatten och jag föredrar att vi smyger efter strandkanterna. Efter sex timmar börjar jakten på sovläger. Det tar sin lilla tid. Till slut dyker drömplatsen upp. En slät klippa skjuter ut som en udde och här slår vi till. Den perfekta platsen och helt outstanding. En eldstad visar att någon varit före oss. Jag börjar genast plocka torra pinnar och förbereder en eld. Näver från en nerfallen björk sätter fart på elden och snart värmer vi oss, beundrar den vy vi har runt om oss. En jordekorre kilar snabb förbi våra fötter, undersöker tältet som ännu inte är rest. Vid lägerelden tillreder vi en liten måltid. Tomat, ost och en burk kyckling.
    Kvällen är stilla och kapten tar fiskespöet, frågar vilken fisk jag vill ha till middag. Abborre såklart. Ingen stör, tack!
    Inte ett napp, men paddlingen med dubbelpaddel frestade på. Kapten är i behov av mig. En jungman som inte gillar order.
    Nu börjar min strategi. Öppna burken och lägg besticken i en plastpåse. Det där går inte förstår du väl, vi måste lägga underlaget över rötterna. Brasan behöver mer torrved och i natt måste du ta på understället.
    Måste du vara så undervisande, säger kapten. Jag spänner ögonen i honom och säger: jag är lättlärd som du vet. Kapten brister ut i ett ohämmat skratt. Förstår och tillsammans skrattar vi hejdlöst.

14/9-12.En stor fågel skuggar över tältduken, landar någonstans framför öppningen. Ett lätt regn slår mot taket. Jag kurar ihop mig i sovsäcken, fryser lite, trots att jag krängde på mig både flanellskjorta och jacka över sovdressen. Natten har varit kall. Fågeln lyfter med tunga vingslag. Kanske en örn eftersom de är vanliga i området. Den hittade absolut ingenting efter oss och flög vidare.
    Dragkedjan dras ner och mot oss väller en tjock dimma. Inte ens eldstaden syns. Ingen vind och stilla. Någonstans ifrån andra sidan sjön hörs ett ylande.
    Hur länge dimman kommer att ligga har vi ingen aning om. Hela dagen? Då får vi stanna tills den lättar. Mobilen har ingen täckning. Det är bara att hoppas på en högre makt. Vi stannar kvar i tältet och drar oss lite. Nästa försök är att hitta eldplatsen. Allt är vått, nävern vill inte ta elden. De torra grenar jag fick ihop i går har heller ingen lust att brinna.
    Skam den som ger sig och till slut flammar elden med ivriga lågor. Med hjälp av lite papper. Det tar sin lilla tid. Under tiden försöker solen tränga igenom dimbanken. Kanske, kanske att den lyckas.
    Efter någon timme anar vi granarna på ön mitt emot. Tältet plockas ner och hängs över en yvig buske. Om vi har tur torkar det något. Pulversoppan värmer och medan vi njuter framför lägerelden lättar dimman mer och mer. Solen är målmedveten och lyckas med sitt uppsåt.
    Vi paddlar iväg på en spegelblank sjö och med en sol från molnfri himmel. Det kan inte bli bättre. Som på beställning. Vår sista dag blir den absolut vackraste. Synd bara att min ork är på upphällningen. Solen gassar och det är kav lugnt. Hela dagen har vi på oss att göra en sista expedition. På kartan upptäcker vi tre gruvhål, naturligtvis omöjliga för oss att nå. Ärr efter den korta guldruschen. Destinationen idag är Rushing river där Scott Green hämtar upp oss, men inte förrän klockan sjutton.Inte en enda björn har kommit i vår väg. Kanske att vår mat verkade tråkig. Mest frukt. Björnar behöver nog riktiga skrovmål och blåbär.
    Två kamper har jag kämpat med och som jag nämnt tidigare, rädsla och fysisk svaghet. Rädslan för vatten kom för fyra år sedan i Borneo när vi gjorde en rafting. Gummibåten rymde sex personer och tre livräddare. Tveksamt hade jag gått med på denna utflykt. När vi var på väg utför en fors, dyker en kobravåg upp. Vi kommer i dess väg och gummibåten hamnar upp och ner. Ingenting jag lärt mig om hur jag skulle göra vid eventuell kantring, fungerade. Vi räddades upp i gummibåten och låg som kippande fiskar på botten några sekunder när en ny kobravåg välte oss igen. Denna gång for jag iväg helt utan kontroll. Forsade iväg. Då gav jag upp och överlämnade mig åt en högre makt. Inte en chans hade jag. När tanken på en högre makt just avslutats kände jag en hand på min axel och starka armar drog upp mig i en livräddningsbåt. Det var nära ögat och livräddarna hade bekymrade miner. Nåväl, sedan dess har min rädsla för vatten varit stor.
    Även om det är kav lugnt vill jag gärna hålla strandlinjen och undvika öppet vatten. Om min rädsla är botad vet jag inte. Fler försök att utmana den måste genomföras.

I åtta timmar paddlar vi och mot slutet dyker ett och annat hus upp. En helt ljuvlig dag. Näsa och kinder hettar. Solens avtryck. Vädret gjorde ett lappkast i morse. Hela dagen påminner om en högsommardag.
    Scott kommer punktligt och kapten undrar om han kan köra oss till en vinbutik. Dessa dagar måste firas. Med en flaska rött Ontariovin går färden till Kendall Hotel. Scott stannar utanför kyrkan och när vi ska ta farväl glider vinflaska ur min ryggsäck, smäller hårt i asfalten. Vinet ringlar iväg i konstfulla mönster. Symboliskt kanske, men än är det inte långfredag.
    Lite molokna blir vi. Hotellägaren kommer ut, plockar upp glassplittret. På rummet dimper vi ner i varsin stol. Strax knackar det på dörren. Varsitt glas vin serveras på balkongen. Vilket ställe!
    Vi har genomfört en vildmarkstur på egen hand. Och vilken tur!

15/9-12 Manitoba.På väg! Till Winnipeg tar det drygt tre timmar. Bussen en timme försenad. Skogen upprepar sig och flera träsk passeras och när vi passerat Ontario börjar ett oändligt platt landskap. Miltals med åkermark. Säden är skördad utom majsen. Gårdarna är glest placerade och omgärdas av träddungar. Hu, vilka vintrar det måste vara. Och hur oändligt tråkigt att sitta på en traktor och plöja allt. Och att harva och skörda. Dödens tråkigt.
    Scott Green tipsade om att jag skulle kontakta Ministry of Natural Resources. En åtgärd jag tog tag i direkt. Trapperlicensen har ett nummer och detta nummer talar om i vilket område pappa uppehöll sig. Jag väntar med spänning på svar.
    Incheckning på Holiday Inn Suite, lyx igen och ovanligt för att vara vi två. Hotellet ligger i centrum av stan och det mesta finns i närheten. En miljonstad där de stora gatorna har fyra filer. Höga hus och stort. Tim Nortons snabbmat i varenda gatuhörn. En kedja som torde gå bra. Som kund har de mistat mig. Aldrig mera, hellre svälter jag eller lever på vatten.

16/9-12 Winnipeg.Porten till väst kallas staden eftersom de flest som reser passerar staden. Fina blomstearrangemang överallt, men de drunknar i en steril och väldig miljö.
    Promenad till Forks där Red river och Assinboine river flyter ihop. Forks är en historisk plats eftersom den varit befolkad sedan sex tusen år. Sjuttonhundra trettioåtta kom fransmännen och bröt en lång tradition. Indianerna förpassades och på en minnessten står, platsen tillägnas folket som ville en bättre värld. På bekostnad av ett naturfolk. Inte ett ord om indianerna som bott här så länge. Överhuvudtaget har vi sett alldeles för lite spår av den indianska kulturen. Den är absolut inte representerad någonstans. Det är det nya som gäller. Det gamla ska raderas.
    Forks är ett märkligt ställe. Kommersiellt blandas med historia och det stör. Vi går till flodernas möte. En ung man fiskar, får napp, drar varsamt och i väntan. Snart har han en stor fisk på kroken. En stör på fyra kilo och vårt första möte med en stör. Den befrias med varsam hand från kroken och får återgå till sitt rätta ställe. Först är den förvirrad och försöker komma upp på land. Fångstmannen motar ut den och strax försvinner den till de sina i det omfamnande vattnet.
    Efter ojandet om blandningen arkitektoniskt sammelsurium, går vi in i det kommersiella, en galleria som har allt. Och som tycks vara en mötesplats. Utanför på ett torg står miljöaktivister och talar om vårt ansvar att vara rädd om miljö och framförallt vattnet.
    Sent ska syndaren vakna. De utslagna indianerna som drar omkring runt torget visste en gång för länge sedan hur naturen skulle skötas. Hur hade det blivit om vita och röda planerat ett framtida samhälle?
    Det blir inköp. En fingerborg, som jag samlar på (har en hel del från olika länder). En pepitarutig klänning och en polarbjörn i (okänt) sten.
    Och som avslutning ett Manitobavin. Ekologiskt hallonvin och det dyraste vi någonsin köpt. Ett saftigt vin ska det visa sig. Manitoba får nog göra ytterligare försök i vinvärlden

17/9-12 Winnipeg.Kallt. Basker och handskar på när vi åker buss till muséet som ska ta oss till historiens kärna. Snopna konstaterar vi att det är stängt på måndagar. Bakslagna, promenerar vi iväg och slinker in på ett café. Frukost och varmt kaffe. Det bästa kaffet sedan vi kom till Canada. Planeringen kastas om och beslut tas om en båtfärd med hjulångare på Red river. Bussen är sen, men vi kommer fram i tid. Snopna igen. Inte människa finns på båten, trots att landgången inbjuder oss att gå ombord. Bakslag igen. Det blir lokalbuss och studier av folkvimlet.
    En stor del av folket verkar slitna och övergödda. Hälsosamt kan det inte vara. Något som mött oss hela tiden är gående människor, unga som gamla, med mugg i handen. Ibland balanserar de mugg och sandwich samtidigt. Överallt samma syn. Människor på väg och med måltiden beredd i farten.
    Cree och shippewayindinernas har haft ett stort fäste i Manitoba och Ontario. Näringen för dem var att få mat för dagen, värma sig och vårda naturen. Inget ägande av naturen gällde. Den tillhörde alla. Nu är det finansmarknad, textilindustri, mat och turism som hetsar den konkurrensutsatta marknaden. Överkonsumtion på alla plan gäller. Hur ska det sluta?
    Något som imponerar är satsningen på barn och ungdom. Barnen har egen teater, egen film, likväl som ungdomen. Var vi tagit oss fram finns spår av barnens givna plats i samhället. Det första vi såg när vi steg av planet i Toronto var stora foton på glada barn från alla kulturer i en cirkel. Onekligen en vägledning.

18/9-12 Till Thompson.
Säkerhetskontroll som den vid en flygresa. Det har inte hänt tidigare. Orsaken är att, för två år sedan, en man skar skar halsen av en annan man. Jag skyndar mig att varna Jan. Han har alltid en kniv på sig eller i ryggsäcken. Ner med den i huvudpackningen. Han åker dit i alla fall. I livbältet har han en miniatyrväska (fem cm stor) med diverse verktyg och en kniv. Hoppsan, säger han vid upptäckten. Tilläggas ska att han flera gånger glömt sig och åkt fast i säkerhetskontroller.
    Platt landskap men lövdungar som tätnar efter någon timme. Här visar hösten fina målningar i gult, brunn, grönt och vid vägkanten säd som blivit över, skiftande i rött. Kallt och sol. Inte många finns på bussen. Ett tiotal.
    Vaknade vid halvtretiden och kunde inte somna om. Allt som hänt spelades upp fram och tillbaka. Bildcollage i surrealistiska motiv. Känner mig mosig. Spanar efter björn. En stor skylt med björnmotiv blir väl den enda björn vi får se. På bussen finns en man som kontaktade oss på bussterminalen. Han kommer från Vancouver och är på väg norrut till sin cabin (stuga). Blir intresserad av oss och vår jakt på min pappas bakgrund. Han har en vän som lever som trapper, något som är ovanligt idag. När han frågar vart vi ska, ser han lite konstig ut men kommenterar inte. Däremot rekommenderar han en bok, skriven av en trapper som bor utanför Thompson. Motellet vi tar paus vid har boken och det blir inköp.
    Ett par frågar varifrån vi är och vart vi ska? Sverige uppskattas tydligen, alla skiner upp när landet kommer på tal. Och många har sina rötter i gamla Svea. Båda bor i Snow Lake, en gruvort med tolvhundra personer. Mannen är gruvarbetare och nästa fråga är: varför ska ni till Thompson? Vi ser på varandra och vet inte vad vi ska svara. Eventuellt ska vi fortsätta till Churchill, blir svaret till slut. Då skiner kvinnan upp och säger: ohhh! Churchill, very nice! Där går nämligen isbjörnarna på gatan och det lockar många.
    Landskapet övergår i ett slag ängsmark med dominerande lövskog som inramning. Flera kyrkogårdar men endast en kyrka syns till. En kyrkogård är helt vandaliserad. Asparna brinner och skärpan i färgskalan tilltar ju längre norrut vi kommer.
    Allt är i stark kontrast till den artificiella värld vi lämnat och det är vilsamt att se naturens under och variation. Gemyt och lantlighet. En äldre, haltande dam ska av. Kepsen hon har på huvudet är stor och färggrann. Ingen Diorskapelse precis, men den värmer troligen. En gammal lanthandel som ser fallfärdig ut är hennes hållpunkt. Annars förstår inte jag vart hon ska ta vägen. Inte ett hus i närheten.
    Efter tre timmar har scenografen ändrat motiv. Barrskog igen. Toviga granar och samma vildhet som tidigare. Plötsligt dyker en Tjernobylmiljö upp. Miltals. Vi gapar undrande. Tio minuters paus och det uppdagas att mer tid får vi inte på oss varje gång vi stannar för att äta eller sträcka på benen. Jag måste göra avkall på mina principer om jag inte ska svälta ihjäl. Beställer en kycklingburgare. Det ta mer än tio minuter, men chauffören har koll. Det är nu jag känner mig som en canadensare. Med burgaren i folie och kaffemuggen i andra handen hastar jag till bussen. Dessutom måste jag erkänna att burgaren var god.
    Skogen undrar vi, vad har hänt? Stora bränder är inget ovanligt när torkan härjar.

Ett par timmar kvar och vägen som tidigare varit spikrak börjar få kurvor och landskapet yppiga bröst.

Thompson Inn hotel.Gardiner hänger slafsigt i fönstren, skräp utanför porten. Innanför disken sitter en valkyria som nonchalant tar emot oss. Bredvid mig står en ung dam och glor fräckt, hänger över disken och tuggar frenetiskt på ett tuggummi. På en stol intill följer en buskig man våra förehavanden. Jag känner obehag. Problem uppstår när valkyrian påstår att vi inte bokat något rum. Jan skärper rösten och först då rätar hon på ryggen och börjar engagera sig.
    Vi lotsas genom en låst dörr och en lång sliten korridor ännu en låst dörr. Röklukt. På vårt rum står rökfritt men något unket slår igenom. Ett enkelt rum med det mest nödvändiga. Rent i sängar och i badrum.
    Jag går tillbaka till receptionen för att fråga om internetuppkoppling. Genom dörrfönstret ser jag valkyrian i samspråk med en mörk man. Lång och kraftig. När han får se mig ändrar han riktning och närmar sig hotfullt. Jag försöker öppna dörren till korridoren för att fly. Låst. Nyckeln ligger kvar på rummet. Mannens ögon blixtrar och hela han är påtänd. Valkyrian skyndar ut från disken och börjar mota iväg honom. Jag står som fastfryst och vet inte åt vilket håll jag ska ta vägen. Mannen slår efter valkyrian som i ett huj börjar få mänskliga drag. Hon fajtar tufft men den aggressiva mannen, visar ingen rädsla. Han blir lite ur slag. Under tiden skyndar en annan kvinna och en äldre man ut från kontoret och tillsammans lyckas de få iväg odågan.
    Valkyrian lämnar en internetkod och följer mig till rummet. Mannen var en hemlös och det vimlar av dem i området. Direkt slår jag upp Thompson på nätet och läser. Thompson, en stad som domineras av en nickelgruva och Canadas mest kriminella stad.
    Vi vågar oss inte ut trots att polisstation ligger nära hotellet. Det enda ätbara vi har, är ett äpple. Här kan vi inte stanna säger vi båda i korus.

19/9-12
Thompson till Churchill.Frukost serveras klockan nio försäkrade valkyrian. Hungriga och sugna går vi till receptionen.
    Restaurangen är stängd säger en ny dam. Varför? Kvinnan som sköter den har fått barn i natt. Inget mer. Vi ger oss inte och säger att vi är lovade frukost. Telefonsamtal. Efter en stund dyker en man upp. I blazer och slips. Han ger oss kuponger och vi får gå till en annan restaurang. Där är det fart och fläkt, mycket folk, mest den arbetande delen av Thompson. Ett trivsamt ställe där servitriserna kutar som illrar. God frukost dessutom.
    Stan ser inte alls illa ut och vi tar oss till ett museum. Där finns både varg och björn. Även annat. Djurparken är nerlagd och de sista djuren fördes bort i måndags. Stanna vill vi inte och köper biljetter till Churchill. Sexton timmar och vi reserverar nattvagn.

På tåget som avgick klockan sjutton.Efter några timmar är vi fortfarande i full beundran av naturen. Att se och njuta vill aldrig ta slut. Vackert, vilt och vilsamt. Färger som inspirerar och är i harmoni med varandra. Sumpmark, myrar, berg, sjöar och tundra. Tundran är oändlig med lavamatta och andra småväxande buskar i violetta nyanser. Ett och annat anorektiskt träd tynar i ensamhet.
    Tåget kränger och gnisslar, kör sakta. Inget expresståg. Stannar ibland och särskilt när vi ska över ett stort vattendrag.
    Ett litet samhälle dyker upp och två personer stiger av. En fyrhjuling hämtar upp. Paket lastas av.
    Klockan åtta faller mörkret och en färgad man bäddar vårt nattläger. Fräscht och trivsamt. Vi minns våra nattliga övernattningar i Indien på tåg. Folk överallt, aldrig tyst och mössen som kilade mellan våra fötter på upptäcktsfärd. Här råder det motsatta. Vi sällskapar med ett femtontal resenärer. 

20/9-12.Resplanen ändras och vi bestämmer oss för att stanna i Churchill i tre dagar. Tänkt var att vi skulle komma och resa samma dag. Utsövda går vi till restaurangvagnen och får oss varsin mugg kaffe.
    Ruggigt och kallt när vi stiger av tåget. Första intrycket är av industrikaraktär. Baracker sida vid sida. Stationshuset är obetydligt utvändigt, men innanför slår värmen emot oss. Turistinformationen finns i samma byggnad. Jan frågar om damen kan ringa ett hotell som Lonely planet rekommenderar. No, I phone you what else do you want, but not him, he is evil, just goes for money.
    Vi får ett rum på Bear Country Inn och blir hämtade. Hotellet är enkelt och i nybyggaranda. Spegel, TV och lampor hänger på snedden och någon anlitad designer har inte varit inblandad i inredningen. Här är som det ska i mitt tycke. Kaffe finns hela tiden.

I eftermiddag tar mannen oss ut på en isbjörnssafari.

Churchill är en liten stad (köping sägs det ibland) med knappt tusen invånare. Den ligger vid Hudson Bay och Churchillflodens mynning. Först nittonhundra tjugonio kom järnvägen. Vackert kan man inte säga att det är. Platt och med ett subarktiskt klimat. Långa och kalla vintrar, korta och svala somrar. Hit kommer isbjörnarna när isen smälter och stannar tills isen lägger sig och sälarna är lättfångade.
    Åter från safarin och jag tar tillbaka att det inte är vackert. Tundran är något utöver det vanliga. Vi letar efter isbjörn och efter någon timme får vi se, först en sedan två. De samsas med ett spann slädhundar som står bundna nära stranden vid Hudson Bay. Björnarna passar på att få sig ett mål mat av hundarna. Dessa misstycker inte. Och vi som trodde att isbjörnar käkade hundar. Enligt mannen är de, de bästa vänner och leker gärna tillsammans. Vi sitter i bilen på behörigt avstånd och ser skådespelet.
    Många sevärdheter passeras och den sista är ett skrotupplag. Där finns en man som är utsedd att bevaka isbjörnarna i stan. Och han berättar att natten till idag var en isbjörn synlig i centrum. Han sköt ett skrämskott och björnen lufsade iväg.
    Om vi i natt vaknar till ett alarm betyder det isbjörn i farten och att vi ska hålla oss inne. Bevakningen och säkerheten har blivit bättre med åren. De incidenter som har varit har berott på att björnarna blivit hetsade.

21/9-12.Inget alarm, men ett ruskigt blåsväder. Tolv sekundmeter och lätt regn. Det är med kraft vi får ta oss genom blåsten och till eskimåmuséet. Genomblåsta trots att vi tagit på oss det mesta vi har i klädväg. Ovanpå allt, regnkläder. Inuiternas historia berättas konstfullt och vi överväldigas av deras strapatser och styrka. De kom ursprungligen från Sibirien. En kajak i sälskinn gör mina ögon stora. Vilket arbete, sömmarna syns knappt och den är en skönhetsupplevelse. Hantverk och konst visar hur inuiterna en gång levde. I drygt två timmar pågår vår beundran för ännu ett naturfolk vi har mycket att lära av.
    Vi gör lite inköp och får som bärhjälp tunna plastkassar. Kassar som är nerbrytningsbara. Miljömedvetenheten tycks mig större här än hemma. Kanske naturfolkens påverkan.

Churchill är utskeppningshamn för spannmål som kommer från Alberta, Saskatchewan och Manitoba för vidare färd till Europa. En viktig näring för folket i Churchill. Turism är en annan inkomskälla. Ett Universitet tillkom förra året och ska utbilda i arktiskt forskning. Vi besökte detta utbildningscenter igår. Och det ligger mitt ute på tundran. På taket finns en glaskupol där forskare kan studera natur och djurliv. Inte ett höghus eller andra civila arkitektoniska byggnader så långt ögat kan se. Hudson Bay kupar sitt vatten i gränsen mellan två element.
    Canada har i en överenskommelse med urbefolkningen (Indianerna) gått med på att dessa ska få ekonomisk utdelning från gruvor och annan näring. The Big Chief, David Harper of Manitoba Keewatinowi Okimakanak (de har en egen tidning) representerar urbefolkningen och är drivande i deras rättigheter. Indianerna fick fullt medborgarskap först på nittonhundra sextiotalet. Flera unga canadensare vi talat med skäms över hur indianerna blivit behandlade.
    Vår guide tar oss ut lite senare idag. Isbjörnarna börjar röra på sig när skymningen faller. Havet spottar och fräser och vi upplever åter nya naturområden. Klippor som får mig att häpna. En granskog vi kör in i och på marken växer blodriskor. Men det är tundran som dominerar. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att en tundra skulle vara vacker. En omvärdering igen. Inte en björn vill visa sig, men vi har i alla fall sett två.
    Att vistas utanför stadskärnan utan bil är förenat med fara och får tas på egen risk. Folket här får uppleva allt från en bil. Inte njuta av att sitta på en filt och ha picknick.
    I skymning promenerar vi i kamp mot blåsten till Gypsy, en restaurang som rekommenderas. Jag äter fisk med ris, en specialitet för området, Arctic Char (röding), en specialitet. Jan väljer kyckling.

22/9-12.En viss oro har svävat över oss om vi ska lyckas komma hem. Tåget i kväll påstås fullbokat och i morgon går inget tåg. Två damer sysslar under två timmar med vår bokning. Det blir sittplatser och lite pengar tillbaka. Jag föreslog att vi skulle sova i godsvagnen men det gillades inte. Krångligt var det värre att ändra resplanen. Damerna fixade allt och det är vi tacksamma för.
    En sista promenad i stan. Vi går mot havet och motas tillbaka av en varningsskylt. Förbud att promenera utmed stranden. Isbjörnsfara. Och jag ryser, skyndar på mina steg.
    Alldeles nära havet ligger en stor bunkerliknande byggnad. Vi går in och på upptäcktsfärd. Sjukhus, ishockeyrink, bibliotek, äldreboende, lekplats, simhall, gym, m,m. Allt under samma tak. Modernt och fräscht.
    Churchill överraskar ju längre tiden går. Och det ytan säger stämmer inte. Går man under uppenbarar sig överraskningar. Första intrycket jag fick har totalt omvärderats.
    Om några timmar sitter vi på tåget igen och hemfärden börjar, men först ska vi till Toronto och stanna i två dagar. Om allt går som det ska. Jag längtar efter hemlagade köttbullar, kantarellsås, potatis, lingonsylt och inlagd gurka.

Om gårdagen var stormlik är vår sista dag helt utan blåst och solen skiner. Varmt kan man inte säga att det är. Vi är nöjda med att biljetterna är ordnade och känner lugn. Det ändrar sig snabbt. På Stationen får vi veta att tåget är en timme försenat. Molokna ser vi över rese schemat. Som det nu blir kommer vi fram samma dag som flyget lyfter. Inte bra.
    Vi lutar oss tillbaka och försöker sova. Vagnen kränger och järnvägskören börjar. En skrikande dam och ett barn som gråter. En alv försöker göra sig hörd men dränks av ett ylande. Någon drar en krita kors och tvärs över en griffeltavla. En bas mullrar till men Birgit Nilsson tar ton och bröstar upp sig. Ett illtjut ringlar över golvet, ett rep snärtar till. Dirigenten slår av pinnen i notstället och hoppar i sjön någonstans vid Gillmar. Kören bryr sig inte och fortsätter om och om igen. Till slut blir allt till en vaggsång och jag slumrar in.

23/9-12.Halvvägs och morgon. Konduktören meddelar att lokföraren kört in tiden och att vi ska komma fram i tid. En taxi har informerats och väntar på stationen när vi kommer. Vilken vänlighet vi möts av. Ute har frosten lagt ett tunt täcke på marken.
    I restaurangvagnen frågar en äldre herre om han får chatta med oss. Det finns glimt i blicken. Han är fysiker och forskare. I vad uppfattade vi inte men just nu undersöker han vad maten innehåller.
    Vi frågar hur det är att bo i Churchill? Tycker man om vildmark, äventyr och djur är platsen utmärkt. Han bor med sin fru, fem mil norr om Churchill och i ett energisnålt hus som han byggde nittonhundra sjuttiotre. Påhälsning av isbjörnar har de ofta och en gång var det när ögat. Han befann sig på andra våningens altan. Plötsligt har en isbjörn tassarna på räcket och nosar efter honom. Den för ett herrans väsen och frun kallar på polisen. De är upptagna och Nature Ministry of Resources rycker in. Med flera skott lyckas de till slut få björnen på flykt. Nästa dag när mannen är ute och slår i några bultar i grunden, dyker björnen upp igen. Och det är på håret att han hinner in i huset. Isbjörnar är mycket snabba försäkrar han. Livet i vildmarken bryts av en del expertresor mannen gör världen över. Han föreläser om sin forskning och har varit i Kiruna där raketbasen efterfrågat hans kunskap.

Tåget anländer enligt tidtabell och vi hinner med bussen till Winnipeg.

Winnipeg.I säkerhetskontrollen börjar en prydligt klädd man att raljera och håna en av vakterna. Exakt vad som utväxlas hör vi inte, men hettan ångar från båda. Med ett hånfullt leende säger mannen något nervärderande om canadensare. Två vakter kommer och för bort bråkstaken. Han ska till Montreol och det blir polisstation i Winnipeg. Bagaget finns på bussen. Vi ser den välklädde (troligen en man från Pakistan) ledas ut mellan två poliser. Skönt att bli av med honom. Ytan igen. De flesta som reser är lite skrynkliga och praktiskt klädda av allt sittande. Bråkstaken tyckte nog att han var värd att behandlas lite extra och att få gå först på bussen. Nu var det handikappade och familjer som fick företräde.

24/9-12.Tidig morgon i Thunder Bay och kaffe på ett motell. En kvinna med fyra barn ringer sin man i Toronto. Hon gråter förtvivlat och barnen ser dämpade och bekymrade ut. Mamman skriker och gråter om vartannat. Något har hänt och hon behöver pengar. Maken tror inte på vad hon säger och kvinnan kallar på damen bakom bardisken. Hon ska vidimera att barn och mor befinner sig i Thunder Bay. Det hjälper inte och kvinnan talar om skilsmässa. Jag förstår inte allt hon säger men känner stark för det som utkämpas framför mina ögon. Hur det än avlöpte finns mor och barn på bussen. Barnen hukar och jag frågar hur allt ordnat sig. Hon börjar gråta och ruskar på huvudet, berättar mellan hulkningarna. Jag förstår inte allt, men en tragedi är det. Barnen ligger hopkurade som kuvade hundar.
    Sista sträckan har påbörjats. Femtiofem mil. En fin morgon och vi är ganska pigga. Förutom min mage som mår dåligt av allt sittande. Lönnarna hjälper asparna och det sprakar och brinner än mer än när vi passerade för drygt en vecka sedan. Hösten gör sitt intåg på allvar.
    Olle Montanus i Röda rummet, skulptör och fattig, läste kokboken när hungern var som värst. Ma-jo-nääs, fastnade han för. Och det dämpade suget efter mat. Precis som Olle, börjar jag läsa recepten i Året Runt. Nötbiff med kokta rödbetor och riven pepparrot.
    Maten har varit det sämsta på vår resa. Canadensarna tycks leva på sandwich, chips och coca-cola. Tim Hortons finns i varje gatuhörn och vad vi förstår är de större än Mac Donalds

25/9-12.Vi är sex timmar (24.00) från Toronto och jag hade just somnat. Då ber chauffören att alla ska lämna bussen och att vi ska vänta en och en halv timme i en vänthall. Byte av förare och städning av bussen innan avgång. Men, vad är detta att oja sig över när vi varit på resande fot i sextio timmar. Toronto är nästgårds och vi anländer strax före 6.00 om allt går som det ska.
    Hemlängtan börjar dyka upp och det är sent. Ofta börjar längtan hem komma efter två veckor när vi varit ute på våra resor.
    Ett aber är att jag inte fått svar från Ministry of Natural Resources. Jag får börja jaga dem när jag väl är hemma. Att pappa varit norrut och ovanför Canada Trancontinentel Railway står på licensen som utfärdades i Port Arthur. Alltså befann han sig ovanför Lake Nipigon. Men exakt var, är frågan? Numret på licensen ska ge svar.

Toronto igen.
Staden är upplyst och speglar sig i skyskrapornas glasfasader. Det är tidig morgon och dagen har inte vaknat. Vi är trötta och kallar på en taxi som ska ta oss till tunnelbanan. Chauffören blir besviken. Oss tjänar han inte på och pekar ut oss. Det är nära till tunnelbanan. Innan vi kommit ur bilen spanar han efter nya passagerare som betalar sig bättre. Vi får gå femhundra meter och det frestar på.

Radissons restaurang.Sedan vi var här sist hade vi bestämt att inte äta här. Mattheten och hungern ändrar den planen.
    En blondin med samma stuk som den mörka damen förra gången, tar emot. Blicken är nervärderande och näsan i vädret. Rösten i falsett och tillgjordheten rinner ur munnen. Vi ser på varandra. En snipa till!
    Äggröra som finns i en ångande kantin är kall och jag frågar om det går att få den varm. Det skulle jag inte ha påstått. Med ett halvkväft skratt säger den mörka att det är omöjligt. Äggröran kan inte vara kall. Jag säger att så är det. Lite förnärmad tar hon tallriken och värmer i en mikrovågsugn. Och allt är lika kallt. Våga klaga igen gör jag inte men säger det till Jan. Han hämtar samma mat och upplever också att det är kallt. Den mörka tillkallas och nu börjar hon sitt motargumenterande igen. Hon gillar oss inte, det syns lång väg. Jan är lite skäggig och håret har vuxit någon centimeter. För övrigt är vi hela och rena. Den mörka snipan skjuter upp ett varggrin. Vi måste ha konstiga vanor som ska ha maten så het. Jan vänder sig till en herre vid bordet intill och frågar om hans mat är varm. Han ruskar på huvudet och ser samtidigt på den mörka och säger.
    Det är ok! När mannen kom iakttog vi hur den mörka fällde ut sina stjärtfjädrar och log förföriskt, skrattade hjärtligt och uppmärksammade honom på ett helt annat sätt än oss.
    Betalning och växelpengar åter i en mapp. Jan ser direkt att två dollar (14 sek) saknas. Kallar på den blonda och säger vänligt att det är något som är fel. Hon verkar inte kunna räkna och kallar på den mörka. Vänligt säger Jan att det inte stämmer. Den mörka visar inte en min, tar mappen och försvinner. Utan ett ord lämnar hon efter en stund mappen tillbaka. Vänder på klacken och går. Inte ett nickel i dricks får hon.

När vi badat och vilat en stund åker vi till Niagarafallet med Greyhoundbussen. En och en halv timme senare och tillsammans med mängder av turister beundrar vi naturfenomenet. Mäktigt och tungt faller vattnet, stänker och ångar. Regnbågen gör en liten båge mellan de två fallen. Det ena fallet ligger i Canada och det andra i USA. En båt (inte samma båt) som oavbrutet gjort turer med turister sedan adertonhundra trettiofem går nedanför fallen. Stänker ner och duschar glädjetjutande vuxna. Barnen gråter. Vi gör som massan och får varsin blå papperscape att ta på.
    Niagara är också en charmig liten stad. När vi åker tillbaka till Toronto upptäcker vi åter nya sidor. Vindruvsodlingar vid Lake Ontario, mysiga små villor och gröna parker. Hösten har inte gjort några försök ännu och det är sommarvarmt. Lake Ontario skkimrar och följer oss på höger sida.

26/9-12.En förkylning är på väg och jag håller mig i sängen. Vår sista dag och hemresa i kväll. Eftertankarna ger nya och stärkta insikter.
    Ytan har jag återkommit till flera gånger i mina iakttagelse. Fjäsk och inställsamhet är tillstånd som fortfarande finns. Att döma efter ytor är farligt och under den vackraste ytan kan en varulv dyka upp. Vi har mycket att kämpa för och emot vad gäller människovärde. I Canada om något land, sätts den kampen på prov.
    Om jag skulle vara tvungen att lämna Sverige skulle valet bli Canada. Mycket påminner om vårt land, men är mycket större.
    Resan har varit lyckad på alla sätt och vi har hunnit mer än tänkt, tack vare datorn och Greyhound. Vi har varit fria att ändra hur vi vill. Att boka i förväg är inte vårt sätt att resa. Mycket händer i mötet men människor och många tips uppdagas. Lonely Planet är en bra vägvisare men inte helt aktuell. Alla hotell och matställen har fri internet och det verkar som om internetcaféernas tid är förbi.
    Ett problem har varit depositionerna på hotellbokningarna. Det tar tid att få pengarna tillbaka.
    Att resa som vi gör ger många intryck och mycket kunskap. De olika miljöerna och folket som vi ser i deras vardag. Lokalbussarna är ett utmärkt sätt för observation. Tunnelbanan så klart och i affärerna.
    Människor har varit intresserade av oss och påbörjat många fina samtal. Hjälpsamheten har varit påtaglig. Att vara svensk har helt klart varit en fördel. Folk lyser upp när de hör Sverige.
    Ett vet jag. Att jag kommer tillbaka. Nästa gång blir det Alberta och Saskatchewan. I Saskatchewan har man nyligen hittat olja och denna del av Canada påstås bli nästa ekonomiska högborg.

 

Oförglömliga minnen från Valsjön i Jämtland.

En vecka i denna magiska trakt där el och vatten saknas.

Eftersläntrare i väglöst land.

Evald och RoseMarie bland daldockor, midsommarblomster och stormhatt på väg.

Evald visar upp båthuset.

Bäverkonst.

På väg ut för att fånga något att äta. Öringarna hoppar och det nappar ideligen

Bastu med sagolik utsikt.

Skogs och husägarna, Evald och Ingrid laddar för dagens arbetsinsats.

Ingrid påbörjar en garvningsprocedur av öringskinn.

Jan befriar en öring från lidande.

Nyrökt öring serveras.

Evald har lärt oss uttra. Sjutton öringar på en timme.

Öringar i mäng i denna sjö och de är inte inplanterade.

Evald och Jan filosoferar vid lägerelden.

Värdparet tar itu med ett fällt träd som ska bli plank.

Evald i sitt rätta element.

Ingrid har hämtat frukosten som kyls i en källa intill huset.

 Vandringsturen påbörjas. Två kilometer i väglöst land innan vi kommer till våra bilar. En oförglömlig vecka utan  bekvämligheter. Vi saknade inte mobil och tv.