Att upptäcka det meningsfulla

 En vår som är olik alla andra även om marken föder som den brukar. Vitsipporna blommar som de ska, bofinken och lövsångaren sjunger och nyss knarrade hackspetten i närheten. Fjärilarna och en och annan humla hälsar på när vi gräver landen. Luften är sval, solen skiner och nyheterna berättar dagligen om coronas framfart. Döden infinner sig skoningslöst över världen och sjukvården kämpar febrilt. Länderna käbblar om karantänens betydelse och i botten finns rädslan för att ekonomin kollapsar. Trettonhundra personer har i nuläget dött i Sverige och detta på drygt en månad. Och vårt land sticker ut eftersom regeringen vädjar till det egna ansvaret vilket inget annat land har gjort. Påbud finns och det att högst femtio personer får samlas på ett och samma ställe. Alla över sjuttio år ombeds stanna hemma eftersom dessa är en riskgrupp.   Och Sverige tycks ta ansvar eftersom det är folktomt var man kommer. Även vi håller oss för oss själva vilket inte är något problem då vi kan bo i skogen eller i stan (fyra mil emellan). En priviligerad tillvaro där vi har fullt upp med trädgårdsarbete som håller oss igång. Detta till den grad att vi mer eller mindre stupar i säng till rapport. Igår kikade den första murklan fram i dikeskanten när vi hämtade sand till potatislandet. 

Olika blomfrön såddes likväl som lök, sallad, blomkål och morötter. Det tyngsta jobbet var grävningen och mer räckte inte våra kraften till den dagen.
Dagens pensum blir att så det som återstår och nattens vila har odlat nya krafter. En fin dag igen även om morgonen kyler, men vi ligger kvar i sängen så länge vi behagar och tills luften blir varmare. Än så länge håller våra kroppar och det är tur eftersom odlandets glädje ger oss en inre tillfredsställelse. Att få följa dessa små frön är en stor lycka och något grundläggande för livet.  Kanhända kommer fler att upptäcka denna glädje som vi gör. Kanske att odlandet får en renässans bland de yngre.Vi har gjort tvärt om som många i vår situation valt att göra. Trappar upp i trädgårdslandet och detta på två håll. De flesta vi känner säljer sina villor och flyttar till en lägenhet vilket för oss är främmande. Vi mår bra av att ha markkontakt och att få sätta fingrarna i jorden. Något att se fram emot. Ogräsbekämpningen är inga problem för mig, tvärtom är det en vilsam sysselsättning där tankarna vilar och får ro. Och att få skörda är en särskild känsla. När den mörka och kalla årstiden kommer får vi njuta av det vi samlat i burkar och frys.