Var finns Tsokye ?

 

Tsokey 10 år

Tsokye, mitt fadderbarn i Tibet som  jag träffade i Lhasa och på Katzelskolans (en svenskfinansierad skola som jag inte vet om den är kvar) skolgård 2003. Sist jag hörde något ifrån henne var 2011. Att tibetanerna har det svårt under Kinas styre märktes redan då. Enligt källor har det inte blivit bättre. Tsokye kom med sin mamma och från en plastdunk bjöds jag på ett hemmagjort vin. Mamman var ivrig att jag drack. Så fort jag tog en klunk fyllde hon på och nickade. Det var onekligen svårt att tacka nej och jag kämpade med jästsmaken.  Hon hade dessutom en plastburk fylld med godis (hemmagjort) som smakade gott.
    Tsokye såg rädd och tagen ute hela tiden. Måhända trodde hon att jag skulle föra bort henne. Att hon fick Pippi Långstrump och Nils Holgersson på engelska hjälpte inte. Stort var det att få möta denna tioåriga flicka och min förhoppning är att få kontakt med henne igen. Hur nu detta ska gå till? Resa till Tibet är inte möjligt som läget är idag.  Om läget ändras blir det en resa till Tsokye och det tibetanska folket. Inget folk jag träffat har den utstrålning, harmoni och lugn som tibetanerna. Trots svåra umbäranden och förtryck från kineserna kom ett ljus från deras inre. Deras plågoandar bjöd på stenansikten och andlig minnesförlust. Att resa i Tibet var något alldeles utöver det vanliga och något att längta tillbaka till.

Besök i ett nomadläger.

         höst

jag ser din rygg

anar dina tankar

som flyr iväg

mot horisonten

 

                                                        du gör försök

som inte övertygar

i den riktning

du så gärna vill

 

när hösten fäller

kraftlösa löv

i ett hoppfullt sköte

där valvet glimtar

 fenomen

tråcklad med långa stygn

i en tid som flyter

studsar jag från ö till ö

och själen skaver som en sten

mot klippan vilar den

när något syr fast mig i ett mönster

där fagra färger förför

tills nålen sticker till och påminner

om det under jag vandrar i

så länge fästet håller mig kvar

                       (Ur Utan sol ingen skugga)

Vemodet kommer smygande när dahliorna grävs upp i höstkylan.
Landen är rensade och grävda, men persiljan frodas.
Får vi uppleva ännu en vår och sommar?
gnager det undrande när jag kränger mig ur 
stövlarna som är alldeles för trånga.
Min undran kommer oftare och några svar lär
jag inte få, bara väntan och hoppet blir mina följeslagare.
Hoppet om att vara med i kretsen av de mina som
betyder mest av allt. De mina som jag inte träffar
särskilt ofta på grund av en osynlig fiende
ingen tycks kunna bekämpa och utrota - en ond
förstörare som bleker närheten till de mina.