När blir det inne med sanning och att få vara den man är?

Vad ska man tro på? En fråga jag vid flera tillfällen ställt mig den senaste tiden. Bakom kyrkans altare och i slutna sällskap pågår maktövergrepp och vänskapskorruption. Vänner premieras och pedofiler härjar med Guds välsignelse. En äkta man med gott renommé visar sig vara en hulk när mörkret faller och den påklistrade moraldekalen luckras upp. Väloljade käkpartier serverar pålästa och för de flesta helt obegripliga teser om hur den goda och smakfulla kulturen ska fungera och vilka som ska få glittra i strålkastarljuset

Min misstänksam riktas även mot de välputsade fasader där implantat, botoxfyllda kroppar och Margareta Ribbings etikettråd.  Opersonliga manér  där den jag verkligen är utraderas och förpassas till en reglad garderob.
Akademins  vackra  stilridå som med kungamaktens beskydd har varit omöjlig att glänta på, har nu fallit och ligger sönderfrasad på golvet. En drygt tvåhundraårig snillrik samling gör vad de kan för att återupprätta en mönstergill tradition som inte får ifrågasättas eller granskas. 
Kanske att det är på tiden att den allra vanligaste och enkla människan utan manér får träda fram och bilda en stilbildande skola.