Oron sprider sig som de bränder vi just nu ser breda ut sig över landet.
Något liknande har jag inte upplevt under mitt långa liv. Snart tre månader av hetta och torka.
    Lyckan kom för en stund sedan när åskan mullrade i fjärran, luften svalnade och himlen mörknade. Det var som om jag återkom i ett normalt tillstånd. Huvudet klarnade, lusten, livet och  att göra kom tillbaka.  Några regndroppar gjorde tappra försök men dunstade och gav upp. Mullret avtog och åskan gjorde en tvär sväng åt vänster, stillnaden löste av en kortvarig och hetsig vind.
     Jag är ingen soldyrkare, har inget behov av en välstekt hy, sitter helst i skuggan. Allt har blivit för mycket och för några ögonblick flimrade snödrivorna och den höga luften från i vintras förbi. Och jag kände välbehag
    Grödor och blommor slokar och det är inte långt ifrån att de ger upp. All glädje och hoppfullhet jag kände i våras när sådd och plantor kommit på plats börjar överge mig.
     Det är väl som någon skrev, vårt eget fel och vårt omättliga behov av välfärdsutveckling som ger sig till känna.
     Och när ska vi börja vårt omtänk på allvar och vilka ska tänka om i denna karusell som konsumtionen hetsat oss att snurra runt i. Yrseln börjar kännas.