November kryper framåt, diset dinglar och mörkret kommer tidigt. Vi for iväg till solen och blev där i en vecka. Jag längtade hem innan vi satt på planet. Väl på plats var allt välordnat och vädret det allra bästa. Utsikten magnifik. Vi bodde högt och ner till stranden tog det 20 minuter att gå. Återvägen tog gissningsvis två timmar (?). Vi gjorde ett försök men vände om och tog varsin vilstol vid poolen. Svenskar, norrmän och några finländare hade brynt sig i olja och ytan gick i mörkt brunt. De flesta var välgödda och en och annan jäste nästan över. Jag tänkte på valrossar, sälar och pingviner, men den liknelsen var illa vald eftersom dessa håller till i vattnet. Barnen däremot nojsade, spelade boll och simmade i yster glädje. Någon säl vill jag inte bli och bestämde mig för att simma ett antal meter varje dag. Mina pass avslutades med en kvarts stilla flyt på rygg, öronen sprängde och kroppen var näst intill upplöst, så kändes det.
Lata och bekymmersfria dagar där allt var tillrättalagt. Den inhemska befolkningen stod bakom diskarna i ett modernt köpcentrum strax intill hotellet. Barer och restauranger låg tätt och allt var som hemmavid. Skillnaden var att de rågade drinkarna började beställas in förmiddagstid. Ingen tog snedsteg för det och ingen syntes vingla mer än vanligt. Pensionärerna var i majoritet. Och jag längtade hem hela tiden, vilket verkar korkat eftersom synen på november näst intill alltid är usch och fy i folkmun. Inte mig. Det får vara hur varmt och lyxigt som helst det vill men det är inte hemma och jag har konstaterat att jag är mätt på att resa (långt). Väl hemmavid gjorde jag en dagstur till Norberg i novembersol. Emilia Fogelklousällskapet hade möte och dagens tema var BILDNING. Den dagsresan var mödan värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar