God Jul!

Julen kommer närmare och mina ambitioner vad gäller stök avtar med åren. Nu räcker en veckostädning och två sorters kakor. Jittebuggare och chokladrutor. Lutfisk på lucia och adventsstjärna i fönstret. Då, förr och länge sen när barnen bodde hemma pågick stöket långt in på nätterna. Kanhända har barnen sina positiva minnen av alla förberedelser. Kakorna, sådär sju sorter uppskattades. När julafton kom var allt reducerat till hälften. Det slog aldrig fel, trots att mina gömställen var omöjliga att finna, så lyckades uppdraget i deras letande. Bara en gång lyckades jag lura dem ordentligt. Julafton kom och med den, frågan "var har du gömt kakorna i år"? På tomten hade vi en kanot upplagd på två ställningar. Under denna fick kakorna vara i fred.
    Mina tankar inför julen går ofta tillbaka i min egen barndom. Snön låg alltid i drivor och huset mer eller mindre vändes ut och in. Lådor och garderober vädrades och torkades ur, väggarna i köket skurades med såpa. Golven knäskurades med rotborste och nedanför bron ett tjockt lager med granris. Kärve åt fåglarna. I pannmuren kokades lakanen som sköljdes i en stor balja. Mellan några störar på baksidan av huset hängdes lakanen upp för torkning. Flera minusgrader gjorde lakanen hårda och ohanterliga när de så småningom togs in. Huset var litet och lakanen hängdes över dörrarna för att torka. Fönstren immade.
    Julafton kom och min bror och pappa gick till skogs för att hämta granen de valt ut under hösten. Det var aldrig tal om att ta in granen före julafton. Nåväl, hela förmiddagen gick åt att klä och pynta granen. På radion spelades julsånger och i köket kokade skinkan. Ute gnistrade snön och träplogen dragen av Perssons häst gjorde vägen farbar för brevbäraren som kom cyklande.
    När allt var klart började en lååång väntan på huvudpersonen. Min bror o jag satt i varsin fåtölj, den röda adventsstjärnan spred ett trivsamt sken och granen ståtade i sin finaste kostym. I köket slammer och från källaren kom pappa med svagdricka och pilsner. Något starkare serverades inte. Mamma kokade risgrynsgröt. En portion till tomten och resten blev ris ala malta.
    Pappa satt på ottomanen och läste SE, min bror och jag i spänd förväntan i fåtöljerna. Mamma vid spisen. Så plötsligt stamp på bron som följdes av en hård knackning. Jag drog in andan och hela kroppen stelnade. Pappa la ifrån sig tidningen, såg på oss och log. Den öppna spisen knastrade och sprätte gnistor som slocknade innan de hamnade på golvet. Den efterlängtade frågade om det fanns några snälla barn i huset. Tankarna virvlade i mitt huvud. Hade jag varit tillräckligt snäll? Ofta sa mamma när jag var olydig att julklapparna kunde utebli. Min bror var aldrig olydig. Hursomhelst, varken min bror eller jag svarade på tomtens fråga. Att tomten fanns på riktigt bevisades där i farstun, en liten skäggprydd och ganska gammal tomte. Samma röst och samma tomte i flera år. Jutesäcken var full och tömdes ut framför våra fötter. Dela ut några julklappar hade han inte tid med. Andra barn i byn väntade. Han sa god jul, stängde dörren och lämnade oss i en drömtillvaro. Vad som fanns i paketen har jag glömt. Men den känsla som tron på tomten framkallade finns konserverad i mig och den mystiken vill jag inte vara utan.