Vemodet kommer smygande när blåklinten tovar ihop sig, den blå färgen bleknar och potatisblasten minner om vad jorden kan ge. Gässen har samlat sig för vidare färd och en anhörig eroderar och blir snart ett minne.
Gardinen fladdrar och en sorgmantel landar på fönsterbrädan.
Den vackraste fjäril jag vet sitter länge med utslagna vingar och verkar rådvill, vill in men ångrar sig.
Jag blir både glad och ledsen över att den flög sin väg.
För mig en symbol och för glädje och sorg som livet igenom går hand i hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar