Den humanistiska inställning vårt samhälle står för tycks inte ge den effekt som avses på en stor grupp ungdomar och vuxna. Skotten viner i vår stad, bilar bränns var och varannan dag och narkotikan flödar. Tonåringar fajtas och skär varandra med kniv och lärarna får inte bli ordentligt arga eftersom verbala och hårda tillrättavisningar anmäls. Detta eftersom det alltid är lärarna som gör fel, aldrig föräldrar. Varför har föräldrar alltid rätt?
Är alternativet ett auktoritärt förhållningssätt och en hårdare straffskala med dödsstraff som vissa delstater i USA fortfarande genomför, en lösning? Då, om så, är frågan om vi kan kalla oss ett demokratiskt land?Ska ullvantarna bytas mot hårdhandskar och ska förlåtelse bytas mot ett definitivt fördömande utan att jag få en andra chans?
Allt, just nu, är ett surrande om vad som behöver göras och åsikter dryftas, utredningar och forskning pågår, nazisterna som slumrat sedan andra världskriget har vaknat med besked och propagandan pågår. Och många vuxna ser på, orkar inte engagera sig, rycker på axlarna eftersom det bara är negativa nyheter. Deckare, Såpoperor och kungafamiljen ger lindring i eländet.
Hursomhelst vägrar jag att ge upp och tro på det goda hos människan och att tillit, vänlighet och solidaritet på sikt lönar sig om än offer skördas på vägen.
Om mig
- RoseMarie Sjöberg
- Västerås, Västmanland, Sweden
- Sent i livet kunde jag göra min dröm verklig. Att ägna mig åt skrivandet på heltid. Och det är aldrig för sent att börja på nytt. Från ett liv inom pedagogiken till författarskap på äldre dar. En annorlunda tid i kreativitetens värld. Trivsamt, utvecklande och givande för kropp och själ. Tio år har gått sedan debuten och följande böcker har utkommit: Man går man inte ifrån man och barn. Du såg mig. Efter herrarnas behag. Odon. Utan sol ingen skugga. Nu Då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar