En stund av jul i tiden

Vad bryr sig julstämning om trist väder? Familjen är samlad, en grannfamilj inbjuden i sista minuten, brasan flämtar, ljusen tindrar och julmaten väntar på att plockas fram. Kalle Anka är omodern och teveapparaterna har fått ledigt. Skratten utmärker sig från början och barnen iakttar undrande vad som lockat de muntra utbrotten - rycks med trots det obegripliga. Femtonåringen sitter snällt i soffan, lyssnar och ser ut att trivas. Det är första gången han frivilligt varit med i glammet hela kvällen. Tidigare om åren har han plikskyldigt suttit med en kort stund och när tillfälle funnits smugit iväg till sitt rum. Datorspelet drog i honom då. Något har hänt, vuxenheten eller tillväxten eller mognaden har dumpit ned och vi som åldrats ser förändringen. Han samtalar och ibland verkar han konverserande.  Trots alla år av dataspel. Men, allt har som sagt, sin tid. Killen är ordentligt utvuxen, längst i familjen. Minstingen står på tröskeln till tonåring är sprallig och omedelbar, svag för tjejer. Dagen före julafton  blev det slut med den senaste. Alla killar i klassen svärmar för samma tjej och en liten stund mitt i larmet sitter minstingen nersjunken i en läderfåtölj. Den alltid sprallige och glada har ett dystert drag över ansiktet samtidigt som han koncentrerat stirrar på mobilen. Han hasar längre och längre ner, börjar skriva något. Med oss andra, är han inte på en lång stund. Men så småningom slätas ledsamheten ut, kroppen kommer upprätt och blicken söker sig ut i rummet. Deltagandet kommer igång. Mat! Julens självklarheter dukas fram. Värmen eldas på. Starka drycker lättar än mer på tungbanden, hämmande ridåer dras ifrån och det är som det brukar i familjen, hög stämning. Inga påtvungna måsten eller etiketter. Och den extra familjen rycks med, finner sig snart hemmastadda.  Granen är riktig och väldigt tät, påklädd  glitter och smällkarameller.

När siste tuggan är på väg, kliver julens  huvudperson in från altanen. En till åldern kommen tomte, böjd och stöttad på en krycka. Han sluddrar något och är torr i halsen. Whiskyn får igång honom och det verkar som om de halvstora barnen vill att han ska vara äkta. Paketen delas ut med hjälp av mormor som på sitt sätt är i gasen. Det syns att hon älskar paket, dessutom tokar hon sig ideligen och kommer av sig, pratar och skojar. Gång på gång. Minstingen som sitter käpprak i en stol tar till orda.
    - Men, mormor, nu får du skärpa dig!
Högt och bestämt kom uppmaningen. Mormor fick fart en stund men återföll strax i sin talrika roll.
Minstingen ruskade på huvudet, sa inget eftersom ett stort paket upptog hans intresse.
    Allt har ett slut och ävenså decenniets sista julafton, men kvällen har etsat sig fast för framtidens minnesalbum.