Gott Nytt År från torpet!

God Jul från Bergslagen!

                                                                                                          RoseMarie

# Me Too

Det rullar en snöboll som bara blir större och större. En rörelse som nackar tuppar och några hönor på ett omedelbart sätt. Den senaste skandalen gäller kultureliten i Stockholm där Svenska Akademin är inblandad. Akademiledamoten Katarina Frostenssons man Jean Claude Arnault driver en kulturklubb som inkasserat åtskilliga  krontal genom åren b.l.a.från Akademin. Kompiskorruption avslöjas. Sara Danius uttalade med skärpa att alla medel från Akademin stryps omedelbart.
   För ett antal år sedan läste jag Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar och tänkte " kan det vara sant" och kan man namnge och lämna ut personer som hon gjorde. Boken var avslöjande och före sin tid. En bra bok värd att läsa. Kanske att scenerna i Italien var lite väl långa. Det hon gjorde var just det som kommit fram idag och som så många kvinnor vittnat om. Patriarkatets makt mot kvinnor. Kritiken från Maja Lundgrens egna led var inte nådig, inte många recensenter heller. En och annan jämförde henne med Strindberg (och med hans Inferno).
    Det som slår mig är också vilken makt denna kulturelit har över oss läsare, hur blint vi tror på deras ordrika kritik om böcker de recenserar. Maja Lundgren blev ett rött skynke för många, men idag torde hon få en upprättelse för sitt mod.
     När jag hörde Sara Danius meddela akademins dom  kom jag att tänka på Myggor och Tigrar. Jag letade i bokhyllan, hittade den inte och plötsligt kom mitt minne. I och med den dåliga kritik hon fick valde jag att sortera bort boken för ett par år sedan. Även jag hade indoktrinerats av kulturens vägvisare som den enda rätta sanningen.

Catania och Etna

Att resa är att lära och lista ut hur samhällssystemet fungerar i landet vi befinner oss i. Hur löser man tågbiljetter och hur fungerar busslinjerna? Går det att lita på tidtabellerna? Varför tigger så många äldre? Hur fungerar det sociala systemet? Allt detta blir mer påtagligt när man konfronteras på plats och öga mot öga. Unga människor som på ytan ser hyfsade ut avslöjar när de pratar brunsvarta tandrader påminnande om en skogsbrand. Frågorna och intresset för platsen ökar intresset för hur det fungerar. Att åka buss eller tåg en längre sträcka bland lokalbefolkningen ger en särskild atmosfär och skiljer sig från land till land.
   I går tog vi tåget 7.30 till Catania, en resa genom ett bördigt och kuperat landskap. Apelsinerna lyste solgula från träden, stora vin och kaktusodlingar. Och ju närmare vi kom Catania uppenbarades Etna i sin storslagenhet. Snötäckt på toppen och en maktfaktor som ingen rår på. Etna gör som hon vill och ingen miljardär i världen har en chans mot den kraften och makten. Litenheten infann sig vid åsynen måste erkännas. Trots detta är bebyggelsen tät vid foten. Jorden är bördig och här finns förklaringen.
   Efter tre timmar når vi Catania, dricker kaffe och blir serverad och bemött av en trevlig italienska, den första i sitt slag sedan vi kom Sicilien. Vi har nämligen upplevt en viss högfärd gentemot att vi inte kan italienska. Dessutom tillhör vi inte det vackra folket.
   Om gamla Palermo är slitet så är Catania utslitet. Vi tar oss till centrum och till en livfull marknad, köper smultron som vi njuter av under en elefantstaty när solen lyser från klar himmel. En dragspelare underhåller oss med Besame Muche och ber om ett bidrag. Naturligtvis, han spelade riktigt fint och framkallade gamla ungdomsminnen.
    Att Sicilien är ett av de fattigare områdena i västvärlden blir uppenbart efter besöket i Catania.

Två dagar utan häftiga upplevelser. Vardagslunk. småprat och ambulanser som tjuter, Tiggare, gamla som unga och italienare. Slitna människor med dåliga eller inga tänder alls. Möten till höger och vänster, en modefotograf stilar i ett hörn på Maqueda. En panini i slutet av Via Emanuela. Och ännu har jag inte upplevt det fantastiska med det italienska köket. Men vi har några dagar kvar och vi ska göra ett nytt försök. Att ge upp är inte min stil

Corleone

Samma dag som maffiosen Roberto Spada greps utanför Rom tog vi oss med buss till Corleone, maffians högborg en gång. Hur det är i nuläget vet vi inte riktigt men i Corleone pågår en kamp mot maffian. Ett muséum finns för denna kamp. Vi kom inte in eftersom det var stängt. Men överallt fanns dekaler med uppmaningen att vi ska tala om, skriva om och sprida kunskap om maffian. Att maffian fortfarande har ett grepp om affärsidkarna i form av påtvingat beskydd mot betalning är dagens sanning. Sjuttio procent av affärsidkarna är drabbade. Men det finns uppstickare som sprider sig och vägrar gå med på maffians hot och skrämselmetoder. Dessa motståndare har ett märke på sina affärer som betyder att de icke gynnar maffian. Fler och fler gynnar dessa ex. restauranger. Idag påstås maffian vara försvagad och den motståndsboll som börjat rulla går inte att stoppa.
 
    Bussfärden till och från Corleone var skakig och kurvig. och en natur som bjöd på ett varierat skådespel. Kuperat, bördigt och välskött, övergivna gårdar, nyplöjda åkrar och kvardröjande druvor på vinstockarna.

Som kaffekoppen jag drack ur och sölade ner, så upplever jag den del av Corleone vi vistades i. En väl använd stad som behöver ansas och ändå charmas jag av tätheten och läget, de smala gränderna och fasaderna. Staden klättrar utmed en bergssluttning och utsikten är magnifik från flera håll. På torget där vi väntar på bussen till Palermo satt gubbar i långa rader och väntade på att maten hemmavid snart är klar. Runda korta gubbar som påminner om Ingrid Bergmans Roberto Rosselini. Visserligen med färre tänder.

Trapani

8/11-17
Idag gjorde vi en utflykt till Trapani,en hamnstad som bombades illa under andra världskriget. Pappa lastade apelsiner här för åttioett år sedan och det var nära att han gift sig med Elisabet, men hon hade ett hett temprament. Han drog sig ur och det var ju tur för mig. Nåväl, landskapet vi rest igenom var vackert med välskötta odlingar var vi såg. Vinrankor och diverse grönsaker. En bergskedja ramade in allt som en beskyddande borg. Ön är onekligen vacker, men maffian har fortfarande ett grepp om affärsidkarna. Sjuttio procent är drabbade. Betalar man inte drabbas man av förstörelse och diverse våld. Men en motståndsverksamhet börjar växa fram. Restauranger och affärer som vägrar betala maffian har särskilda märken (pizzo) på dörrarna och fler och fler ansluter sig som en protest. Vi ska till en sådan restaurang i morgon kväll. Tidigare i morgon åker vi till Corleone som ligger några mil från Palermo. Vädret är mycket bra även om det kommer en skur då och då.

Palerrmo i november

4/11
Långa i ansiktet blir vi när lägenheten vi hyrt är under renovering(?). Vi hade tänkt oss att laga mat och ibland äta ute. Hit och dit går våra planer och vi vilar på saken tills i morgon
5/11
Besvikelsen har lagt sig och allt ser annorlunda ut i dagsljus. Vår värd gör allt för att vi ska vara nöjda. Han kom släpandes på ett plåtskåp och en stor gastub. Nu kan vi laga mat men vi har ingen köksutrustning. Nåväl vi stannar här eftersom vi bor mitt i smeten och boendet är lugnt. Området är den äldsta delen i Palermo och dessutom den fattigaste.
    Vi vilar efter en mycket fin marknadsupplevelse. Försäljarna gapade sig hesa och försökte överrösta varandra. Jan fick hålla för hörapparaterna. Det pulserade och luktade. Tätt med folk och jag kan påstå att vi var de enda turisterna i mängden (just då). Engelska kan ingen, inte ens de unga som vi stött på. Folk ser mycket slitna ut, har dåliga tänder och slitna kläder.
När vi satte oss i vimlet bakom ett skostånd för en kopp kaffe kom en man som var tio nummer för stor och slog sig ner. En tand lyste i överkäken. Han pratade som om vi självklart kunde italienska, Jan pratade spanska och ibland utbröt ett gemensamt skratt i förståelse. Vi möts av värme och vänlighet. Här rör sig inte det vackra folket precis.
6/11
Klockan tre i morse vaknade vi av att sängen skakade. Tidernas åsksmäll som följdes av ett oväder med spöregn. Inte sedan barnsben har i alla fall jag upplevt något liknande. Nåväl.nu har vi varit i hamnen och där låg rikligt med pengar sida vid sida med några väl använda fiskebåtar. Och vi har sett en annan del av Palermo där fasaderna minner om fornstora dagar och det finns gott om pampiga hus och fina Piazzor. Vädret är det bästa och vi har just fikat vid Piazza Pretoria.

Sedan drygt ett år tar vi emot en ensamkommande 17-årig kille från Afghanistan. Han kom i september 2015. Något ville vi göra och tog kontakt med en gode man och erbjöd oss att hjälpa till. Vi besökte asylboendet, välkomnades med handslag och bockningar av killarna.
    Drygt ett år har gått sedan killen kom in i vårt liv. Han talar och skriver svenska på bästa sätt. Skolgången i Afghanistan var undermålig och han visste inte mycket om världen. Han gör stora framsteg i skolan och blir bedrövad om han har ett fel på matteproven. Drygt ett år har han så gott som varje helg umgåtts med oss. Helst av allt vill han bo hos oss, men vi har bestämt sagt nej eftersom vi är något överåriga. Däremot umgås vi i vardagen och han får uppleva jämlikheten mellan man och kvinna. Vi samtalar om kulturer,  samhällsordning, religion och vi reser iväg på kartan. Vi diskuterar grammatik och orienterar i det svenska språket. Och han lär! Och han kommer ihåg. Och han vill för allt i världen inte tillbaka till Afghanistan. Denna termin har han börjat läsa engelska och nu sms:ar han till oss på engelska och frågar om han får komma.
    Ibland promenerar vi, åker skridskor (som också är nytt). Vi lagar mat, och vi har fått inblick i den afghanska matkulturen. Ett givande och tagande pågår.
     Året som gått har varit en utvecklingsresa för denna kille och för oss. Vi har fått en positiv kontakt och han har fått ett fotfäste i en främmande kultur. För oss har kontakten med denna kille varit en stark och känslomässig upplevelse. Och det är stor skillnad att investera i känslor mot att skicka tvåhundra kronor till ett fadderbarn.
   

Smakprov

 Följande text är ur mitt pågående romanprojekt som har arbetsnamnet Djupsjö.

"Vem var Beata? Matilda tar sig om halsen med båda händerna, kinderna blossar och blicken har fastnat i ett stelt stirrande ner i bordet. Vem var August egentligen? Han såg innerligt lycklig ut strax innan han slutade andas. Tio barn fick de och hon vet i stunden inte vem han var, egentligen var. Hon flyttar uppmärksamheten mot maten och blicken ser något. Barnen håller sams och låter händerna vila under bordet. Tysta sitter de och låter maten kallna. Hungriga, men kan inte äta. Fyra minderåriga, den yngsta tre år som undrar var fadern finns. I himlen hade någon sagt, i jorden någon annan.  

    Likgiltigheten kramar henne. Och i långsamhet dukar hon av bordet, lägger in ett vedträ i spisen och fyller på vatten i kastrullen. Skrapar av tallrikarna och låter resterna falla ner i slaskhinken. Tystnaden talar. Alltför många frågor ropas ut inom var och en. Barnen har sina och Matilda sina. I sysslorna finner hon vila och försöker skjuta de svåraste besluten framför sig. Barnen, vad ska hända? Klara och Gustav? Hon känner sig prövad och motat in i en återvändsgränd. Hur ska hon komma undan?

    Vattnet kokar och hon fyller diskbaljan, spär med kallvatten. Herta reser sig från bordet och går fram till modern.
     – Jag diskar!
    Så lite behövdes för att Matilda skulle brista. Den behärskade fördämningen brast och strömmade ut. Minstingen famnar hennes ben, kramar hårt. Matilda hukar och sluter honom i famnen. En ordlös stund som värmer.
    Dörren öppnas häftigt, ingen bultning men häftigt och in stövlar rättaren. Den iskalla blicken träffar Matilda. Hon har inte glömt, men hon har ånger. Allt kommer över henne och den tidiga morgonen spelas upp igen. Vem var hon då? Som August.

      Hans mäktighet sväller ut rummet. Minstingen släpper hennes ben och drar sig mot vrån bakom vedlåren, trycker sig mot väggen stirrande på främlingen som bara står. Herta söker sig till Per-Olof, sitter ner och kramar honom. Matilda är stilla. De bara står som två stenar som råkat ramla ut från en brant. Ett oväntat ingenting från någonting som en gång fanns. Dallret i rummet pågår som ingen kan avgöra hur länge. Matildas ånger och vad hon tog sig till den natten står framför henne. Konkret och med en uppsyn som vill ta för sig. En lysten och hungrig med sug.
    – Jag behöver någon som kan hålla huset igång, kommer det ur honom som en timmerstock som trasslat sig ur ett bröte.
     Och som ett under blir han som ett barn, vädjande. Hans synfält smalnar och stannar på väggen ovanför diskbaljan.

    -Barna får komma med så klart, avslutar han, vänder ryggen till och knuffar upp dörren.
    Matilda ser på barnen, en och en, vad har hon för val, han är ju rättare. Barnen måste gå före, måste.
    – Det kom plötsligt. Kom igen i övermorgon så ska jag ge besked.
    Karlsson stannar till, tittar i sidled och nickar. Hans klampande steg på bron är bestämda och segervissa.
    – Aldrig, viskar Herta, aldrig. Han… fortsätter hon och sväljer.
    – Vad är det du försöker säga?
    – Ingenting, ingenting, bara att jag inte vill.
     Hertas nosighet får Matilda betänksam, vad menar jäntan?
      – Har han slagit eller varit elak mot dig?
      Det var som att tända en eld som omedelbart tog sig och flammade till. Herta rusar mot dörren och far iväg ut på gårdsplanen, snubblar och faller framstupa. De knutna händerna bankar och slår i marken alltmedan hon snyftar. "

Bruten förlovning

Har jag varit med om den bästa av tider? Sedan en tid känner jag inte igen mig och jag trodde inte att jag skulle uppleva nazistiska organisationer demonstrera på våra gator. Organisationer som de senaste tjugofem åren stått för flest mord i vårt land. Hur kan ordningsmakten tillåta att marknadsföringen för ondskan får lysa med sitt budskap?Anders Bering, en av nordens största massmördare ingick i de nätverk som stampar på den jord jag trodde skulle utveckla demokratin.
    Inte heller tiggare utanför var och varannan affär fanns i min verklighet en gång när människovärdet började upprättas. Är det händelser som bara händer eller...
     Livet är förändring, men var det denna förändring vi ville ha? Det som händer är en returresa till en tid vi med näbbar och klor ville förändra. Värderingar som har legat i aska har av någon anledning börjat pyra. Och snart börjar en ny tid i det land som bröt förlovningen med den goda viljan.

En varm dag som denna genomfördes kyrkovalet. Lite högtidligt var det att få lägga sin röst. Tankarna går till mina föräldrar och jag ser dem likväl som hela byn jag växte upp i tåga iväg till vallokalen. Finklädda. Pappa var aldrig så fin som när det var val och han var nyrakad med en flik av aftonbadet på hakan som skulle stoppa blodflödet. Det glesa håret kammat i bena. Mamma hade dräkt, en mörkt blå, nylonstrumpor med sömmar. Efteråt kaffe och bullar. Att få lägga sin röst blev tidigt en viktig företeelse för mig och därför när vi idag skulle rösta klädde jag mig prydligt. Håret hade rullats i papiljotter precis som mamma gjorde och vikten av att få påverka i den riktning jag vill värme från en strålande sol.

September pågår, luften är sval och rönnbären lyser hoppfullt när det mesta börjar  dra sig tillbaka.  Men i skogen föds det för fullt. Karl-Johan har efter många års frånvaro äntligen kommit på besök. Kantarellerna kikar blygsamt i mossbädden. Vildsvinen bökar och plöjer, bryr sig inte om svamp. Blodriskan är en annan skolkare som återkommit, likväl som smörsoppen. Delikatesserna bjuder ut sig och vi tar för oss av ett välfyllt skafferi. Idag gjorde vi nog den största upptäckten i våra vuxna liv. Av en tillfällighet och från bilfönstret ståtar den i en skogsglänta.

Stor och stolt breder den ut sin fläckiga hatt. Intill står flera likasinnade och ännu outslagna läckerheter. Den stolta fjällskivlingen. Inte sedan barnsben har vi sett den. Lyckan kommer och det går en ilning genom kroppen. Stekt fjällskivling smakar gudomligt. Skogen fullkomligt jäser av svampliv och det mesta vi ser är utanför vår kunskapsbank. Men den vackraste av alla utan motstycke är den röda flugsvampen. Den plockar vi tillsammans med mossa och dekorerar den avskalade stubben som står intill torpet. Höstfint så länge det varar. Till kvälls blir det stekt svamp och tomat.

Dagarna börjar friskt och min träning kommer igång efter te och smörgås. Huden knottrar, huvudet klarnar och ekorren hoppar på staketet, bryr sig inte ett dugg om mina ansträngningar på altanen. Det har blivit ett behov lika starkt som mitt kaffebegär. Träning, för att få kroppen funktionsduglig. Jag känner mig som ny. Och det är enkelt. Programmet kostar ingenting. Det är bara diciplinen som ska hållas efter. Tjugo minuter varje dag.
     Dahliorna ramar in gräsmattan och jag bedövas av färgprakten. Lavendeln duttar ut sin doft och daggen gnistrar i gräset. Än blommar det rikligt i vår trädgård. Vindruvorna dröjer men för övrigt skördar vi rödbetor, morötter, gurka. fänkål mm. Det enkla livet med återkommande rutiner är inte så dumt, inte kaffetåren efteråt heller och lite småprat om nyheterna som väller ut från radion. Åter en dag att erövra och få vara med om.  När klockan är nio är dagen ett oskrivet blad som kommer att fyllas och imorgon är den historia.

augustinatt

kan inte sova

vrider och vänder kroppen

kan inte sova ändå

tystnaden driver mig upp

inte ens klockan tickar

bäcken har tystnat

något har stängt av alla ljud

det är mörkt

känner mig fram

kommer för en stund ur balans

trasmattan ligger i vägen

stiger över den höga tröskeln och går mot fönstret

ser ett sken sila genom granskogen som står tätt i ett famntag

grenarna har slingrat sig fast i ett behov

skyddar mot marknadskraften

letar efter ljuskällan

mörka ögon spinner nätverk som tyst nästlar sig in

i den gröna världen

fjunen på mina armar reser sig 

rösten säger att jag ska fortsätta att leta efter det ljusa

i augustinatten när marknaden spekulerar med mitt liv

leta säger den ge inte upp

fortsätter in i köket

drar upp rullgardinen

månen är rusig och dinglar över björkdungen

skjuter iväg sin upplysta gata genom mörkret

två kontraster i en nattlig kamp

avklädd går jag mot dörren fast rädslan hänger på ryggen

går ändå

måste

öppnar dörren och sätter mig på trappan

huttrar

är iakttagen

tystnaden vill få mig i en bestämd riktning

huttrar ännu mer

sitter fastnaglad 

vill men kan inte komma loss

månen ler åt min vilsenhet vet något  

tiger

avskalad och naken en sval natt långt in i skogen

dit Wall Street inte når

tror jag att ljuset trots allt ska dröja sig kvar

och jag beställer en ny prenumeration av mitt liv 

Födelsedag igen

I kompanichefens rum på Laxön huserar vi i två dagar. En födelsedagsönskan om att få uppleva hemtrakten som jag lämnade som sextonåring. Det börjar med kyrkogården och fräscha blommor på mina föräldrars grav Ängens vilda blommor från Västanå i en vas och en pelargon i jorden. Därefter incheckning på Laxön där jag dansade onsdag och söndag i min ungdom. Då ett militärt område och idag ett väl bevarat och upprustat ställe där baracker och officershus är varsamt omvandlade till vandrarhem.

Underofficersmässen 

Laxön är som det låter en ö omgiven av Älvkarlebyfallen. Idag är det bara Kungsådran som bjuder på forsande vatten. Laxarna hoppar och glänser uppför en trappa, studsar tillbaka och gör hela tiden nya försök att utmana det forsande och skummande vattnet. Ett vackert skådespel. Det kulturella inslaget står Johan Thunberg för.Han har sin atelje sedan nitton år på Laxön .Naturmotiv från trakten i akvarell och acryl.
Stig Dagerman har varit ett återkommande dragplåster där han blickar där han blickar ner från sitt skrivbord i Dagermanrummet. Han är född vid älvens kant och mellan potatisfårorna på Östanåsidan. En traktens son och stor författare. Maktens tjänare har beslutat flytta honom till biblioteket i Skutskär. Där har han inget att göra och många protester har skallat utan respons. Han passar inte in i Skutskär. Nåväl utforskandet går vidare till Djupsjö dit min pappa ofta tog sig och plockade odon. Illa underhållna stigar och ett vindskydd som fungerar.

Karpen håller sjön öppen. Skvattram, pors och odon samsas på myren runt om.Vidare till Höghällsberget och fornborgen från järnåldern, ett utflyktsmål för många skolungar en gång. Mjölk i en flaska och stekt ägg på hård macka. Då, det var då, en gång för länge sedan. Själva historien om Höghällsberget intresserade inte mig men äggmackan och cykelturen var spännande. Idag är historieintresset på topp.Nåväl, dag ett och dagen före dan avslutas med en liten drink på rummet, middag på restaurang Kungsådran och varsitt glas vin.

Kungsådran.

Födelsedag. Presenten jag får av mannen vid min sida är en limerick. Fint! Telefonen ringer och meddelanden klickar. Efter frukost på café furiren tar vi oss till Västanån och älven. Parkerar på Körsbärsudden och klättrar nedför älvbrinken. Promenerar utmed det strömmande vattnet och hamnar så småningom vid min barndoms första badplats. Kvistens koja. Först känner jag inte igen mig.  Efter nyfiket sökande står plötsligt kojan som kallades Kvistens, där den alltid har stått. Den lilla badplatsen fanns också om något igenvuxen av vass. Åkrarna med råg, vete och havre har blivit golfbana och faunan är förändrad. Ny dominerar tall och sly där jag en gång gick med pappa för att bada. Han lade rågax under blusärmen och när vi kom till Kvistens koja hade axet vandrat upp till halslinningen. Märkvärdigt var det.
Minnena vaknar och klarnar. Under vandringens gång kommer bara det positiva fram och en viss längtan tillbaka finns. Men hur skulle det se ut tänker jag i nästa stund. Näst intill ingen finns kvar och barndomshemmet är inte att känna igen. Ett våldtaget hus med skräpig omgivning. Pappas skapelse hade förtjänat ett bättre öde. Jag vill fort iväg och framkallar det fina som huset och tiden gav mig på min väg ut i det okända.
Vi avslutar dagen i officershuset med champagne och en resumé av dagen.
 

Kvistens koja vid älven.

Vindskydd vid Djupsjö.

Här hoppade laxarna men de var omöjliga att få med på bild.

Officersmässen

Café furiren.