Smakprov

 Följande text är ur mitt pågående romanprojekt som har arbetsnamnet Djupsjö.

"Vem var Beata? Matilda tar sig om halsen med båda händerna, kinderna blossar och blicken har fastnat i ett stelt stirrande ner i bordet. Vem var August egentligen? Han såg innerligt lycklig ut strax innan han slutade andas. Tio barn fick de och hon vet i stunden inte vem han var, egentligen var. Hon flyttar uppmärksamheten mot maten och blicken ser något. Barnen håller sams och låter händerna vila under bordet. Tysta sitter de och låter maten kallna. Hungriga, men kan inte äta. Fyra minderåriga, den yngsta tre år som undrar var fadern finns. I himlen hade någon sagt, i jorden någon annan.  

    Likgiltigheten kramar henne. Och i långsamhet dukar hon av bordet, lägger in ett vedträ i spisen och fyller på vatten i kastrullen. Skrapar av tallrikarna och låter resterna falla ner i slaskhinken. Tystnaden talar. Alltför många frågor ropas ut inom var och en. Barnen har sina och Matilda sina. I sysslorna finner hon vila och försöker skjuta de svåraste besluten framför sig. Barnen, vad ska hända? Klara och Gustav? Hon känner sig prövad och motat in i en återvändsgränd. Hur ska hon komma undan?

    Vattnet kokar och hon fyller diskbaljan, spär med kallvatten. Herta reser sig från bordet och går fram till modern.
     – Jag diskar!
    Så lite behövdes för att Matilda skulle brista. Den behärskade fördämningen brast och strömmade ut. Minstingen famnar hennes ben, kramar hårt. Matilda hukar och sluter honom i famnen. En ordlös stund som värmer.
    Dörren öppnas häftigt, ingen bultning men häftigt och in stövlar rättaren. Den iskalla blicken träffar Matilda. Hon har inte glömt, men hon har ånger. Allt kommer över henne och den tidiga morgonen spelas upp igen. Vem var hon då? Som August.

      Hans mäktighet sväller ut rummet. Minstingen släpper hennes ben och drar sig mot vrån bakom vedlåren, trycker sig mot väggen stirrande på främlingen som bara står. Herta söker sig till Per-Olof, sitter ner och kramar honom. Matilda är stilla. De bara står som två stenar som råkat ramla ut från en brant. Ett oväntat ingenting från någonting som en gång fanns. Dallret i rummet pågår som ingen kan avgöra hur länge. Matildas ånger och vad hon tog sig till den natten står framför henne. Konkret och med en uppsyn som vill ta för sig. En lysten och hungrig med sug.
    – Jag behöver någon som kan hålla huset igång, kommer det ur honom som en timmerstock som trasslat sig ur ett bröte.
     Och som ett under blir han som ett barn, vädjande. Hans synfält smalnar och stannar på väggen ovanför diskbaljan.

    -Barna får komma med så klart, avslutar han, vänder ryggen till och knuffar upp dörren.
    Matilda ser på barnen, en och en, vad har hon för val, han är ju rättare. Barnen måste gå före, måste.
    – Det kom plötsligt. Kom igen i övermorgon så ska jag ge besked.
    Karlsson stannar till, tittar i sidled och nickar. Hans klampande steg på bron är bestämda och segervissa.
    – Aldrig, viskar Herta, aldrig. Han… fortsätter hon och sväljer.
    – Vad är det du försöker säga?
    – Ingenting, ingenting, bara att jag inte vill.
     Hertas nosighet får Matilda betänksam, vad menar jäntan?
      – Har han slagit eller varit elak mot dig?
      Det var som att tända en eld som omedelbart tog sig och flammade till. Herta rusar mot dörren och far iväg ut på gårdsplanen, snubblar och faller framstupa. De knutna händerna bankar och slår i marken alltmedan hon snyftar. "