Catania och Etna

Att resa är att lära och lista ut hur samhällssystemet fungerar i landet vi befinner oss i. Hur löser man tågbiljetter och hur fungerar busslinjerna? Går det att lita på tidtabellerna? Varför tigger så många äldre? Hur fungerar det sociala systemet? Allt detta blir mer påtagligt när man konfronteras på plats och öga mot öga. Unga människor som på ytan ser hyfsade ut avslöjar när de pratar brunsvarta tandrader påminnande om en skogsbrand. Frågorna och intresset för platsen ökar intresset för hur det fungerar. Att åka buss eller tåg en längre sträcka bland lokalbefolkningen ger en särskild atmosfär och skiljer sig från land till land.
   I går tog vi tåget 7.30 till Catania, en resa genom ett bördigt och kuperat landskap. Apelsinerna lyste solgula från träden, stora vin och kaktusodlingar. Och ju närmare vi kom Catania uppenbarades Etna i sin storslagenhet. Snötäckt på toppen och en maktfaktor som ingen rår på. Etna gör som hon vill och ingen miljardär i världen har en chans mot den kraften och makten. Litenheten infann sig vid åsynen måste erkännas. Trots detta är bebyggelsen tät vid foten. Jorden är bördig och här finns förklaringen.
   Efter tre timmar når vi Catania, dricker kaffe och blir serverad och bemött av en trevlig italienska, den första i sitt slag sedan vi kom Sicilien. Vi har nämligen upplevt en viss högfärd gentemot att vi inte kan italienska. Dessutom tillhör vi inte det vackra folket.
   Om gamla Palermo är slitet så är Catania utslitet. Vi tar oss till centrum och till en livfull marknad, köper smultron som vi njuter av under en elefantstaty när solen lyser från klar himmel. En dragspelare underhåller oss med Besame Muche och ber om ett bidrag. Naturligtvis, han spelade riktigt fint och framkallade gamla ungdomsminnen.
    Att Sicilien är ett av de fattigare områdena i västvärlden blir uppenbart efter besöket i Catania.