På besök i huvudstaden
Götgatan är överbefolkad och utanför varje
café sitter singlar och par om vartannat. Vid Björns trädgård utspisas en hop
hemlösa och jag tänker ” vad många de är”. Vad har hänt och varför är så många
människor slitna och utslagna? Ska ett välfärdssamhälle acceptera denna syn?
Eller är de utslagna ett resultat av välfärden?
Jan Eliasson uttalade sig för någon tid sedan i TV-rutan att temperaturen på en välfärdsstat är hur man tar hand om de svaga.
Jag ser fler och fler tiggare. De sitter utanför matvaruaffärer, systembolag, och i tunnelbanan. På Högbergsgatan dras mina blickar mot ett par bruna ben med klasar av åderbråck. Kvinnan är i 30-årsåldern och halvligger mot en barnvagn. Hon skyltar framför ett stort fönster. I barnvagnen finns inget barn men några kassar. Vad har hänt? Flanörerna går förbi men högburna huvuden och blickarna riktade framåt, uppåt. De lyckade. Och jag mår illa, men gör jag något? Nej! Däremot försvarar jag alltid när föraktet för svaghet kommer på tal. Och får skit för detta. Argumenten är: pengarna räcker inte, vi kan inte ta hand om alla, de får skylla sig själva.
Det är något som händer i vårt samhälle, något smyger sig på. De mänskliga värdehandlingarna håller på att skrivas om i tuffa formuleringar som ökar utslagningen. Och Sverige är på väg att få ett sänkt cedebetyg där temperaturen snart står på minus. Det kommer att visa sig och jag hoppas innerligt att mina spekulationer är felaktiga.
Jan Eliasson uttalade sig för någon tid sedan i TV-rutan att temperaturen på en välfärdsstat är hur man tar hand om de svaga.
Jag ser fler och fler tiggare. De sitter utanför matvaruaffärer, systembolag, och i tunnelbanan. På Högbergsgatan dras mina blickar mot ett par bruna ben med klasar av åderbråck. Kvinnan är i 30-årsåldern och halvligger mot en barnvagn. Hon skyltar framför ett stort fönster. I barnvagnen finns inget barn men några kassar. Vad har hänt? Flanörerna går förbi men högburna huvuden och blickarna riktade framåt, uppåt. De lyckade. Och jag mår illa, men gör jag något? Nej! Däremot försvarar jag alltid när föraktet för svaghet kommer på tal. Och får skit för detta. Argumenten är: pengarna räcker inte, vi kan inte ta hand om alla, de får skylla sig själva.
Det är något som händer i vårt samhälle, något smyger sig på. De mänskliga värdehandlingarna håller på att skrivas om i tuffa formuleringar som ökar utslagningen. Och Sverige är på väg att få ett sänkt cedebetyg där temperaturen snart står på minus. Det kommer att visa sig och jag hoppas innerligt att mina spekulationer är felaktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar