Bofinken tar emot när vi kommer till Laxön i maj.
Almen framför officershuset har späda blad och det är ganska folktomt.
Kungsådran forsar fram, stor och mellanfallet håller sig tillbaka. Uppdämda
bakom luckorna som öppnas först i juni. Minnen spelas upp. Danserna onsdag och
söndag hela sommaren. Dansbanan är borta och kvinnan i caféet visste inte om
att den funnits. Och ändå låg den mitt för café Kungsådran. Där framför stod vi.
Ortens flickor och hitresande, uppradade mot väggen och i väntan på att bli
uppbjudna.
Hela Laxön är varsamt och fint
bevarat utvändigt. Vandrarhemmet där vi bor är det gamla underofficershuset
från 1908. Rött med ockrafärgade knutar och dörrar. Inomhus luktar det unket
och gammalt. Kakelugnar och rymligt, med atmosfär. Under almen står
trädgårdsmöbler som flagnar i stora sjok. Där slår vi oss ner. Vitsipporna brer
ut sig, bofinken sjunger och koltrasten gör några försök. Vi går försiktigt
nedför sluttningen mot Kungsådran. Varningsskyltarna är stora. Farliga
strömmar. Det forsar och dånar och vi spänner ögonen i det forsande vattnet.
Kanske att vi kan få se några ystra laxar hoppa och leka. Laxar leker på hösten
sägs det men jag hävdar att de också leker på våren. I alla fall ser det ut som
de leker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar