När de flesta sover

Vi får vänja oss vid att springa ut och in mellan uppehåll och regn. Klimatförändring sa en expert. Nåja, det går ingen nöd på oss som inte odlar i stort. Sommaren tuffar på och en gång har jag med viss svårighet kommit upp innan fåglarna börjat sjunga. Det kändes fel i kroppen
att stiga upp, den vägrade i en kvart och sedan fick viljan ta över.
När matsäcken är nerpackad börjar koltrasten trevande att sjunga. Än är det stilla och himlen lovar klart väder. Ekan väntar intill bryggan, skaver mot en stolpe i svaga jämrande toner. Över vattnet dansar daggen. Den drar sig in mot land, vänder och tar sig ut igen som om den var dirigerad. Än är det en stund kvar. Årbladen skär genom vattenytan och dropparna som faller bildar cirklar på ytan. Cirklar i cirklar som vidgas och försvinner bakom ekan. Varje årtag samma procedur. Plötslig befinner vi oss vid en stor bäverhydda, lägger upp årorna och glider sakta förbi. Ingen syns. Tålmodigt väntar vi och det ger resultat.
En kraftig smäll eller mer ett plask kommer alldeles bakom ekan. Strax plogar en bäver i väg mot andra stranden. Den vill helt klart ha bort oss. Vi ger oss inte och fortsätter. Nu kommer plasket från två håll. Fienden måste bort och vi tar till flykten, låter dessa mästerbyggarevara ifred.
Vid en holme mitt i sjön dricker vi kaffe och väntar. Och så händer det som vi väntat på. Tre och femtiofem (egentligen två och femtiofem). Ovanför grantopparna smyger solen sakta upp, ett rött fenomen som vi är så beroende av. När den visar sin helhet börjar daggen dra bort mot land och skådespelet över sjön är över för den här gången.