Lugn bland mossa och ris

                                Lugnet kommer bland mossa och ris

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.
     Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.

 

                                

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.

Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.

    Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på mig själv framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.