Moderna tider  

                                

Köket är i tiden. Stort och öppet med en Ö i mitten. Gaggeneau. Ugn och mikro är inbyggd i brösthöjd. Vita och blanka dörrskåp. Glasskiva runt spisen och utdragslådor med dolda handtag. Induktionsspis utan knappar. Ett vidunder till fläkt i rostfritt över alltihop. Vinkyl och inbyggt vinställ. Belysningen i taket och runt arbetsbänken ska hanteras varsamt.

    Otaliga gånger har jag haft förhoppningar om, en i den anda som köket utstrålar, gastronomisk måltid. Inte mer än riktigt efter en lång bilfärd och kommande heldagsjobb i barnens tjänst. Åtta timmar på golvet med Tomas och Vännerna, ett tåg med mänskliga egenskaper. Lok ska kopplas, hus byggas och brandkåren ut på uppdrag. Rälsen kopplas i dubbla spår som ska ledas in i stallar för kvällen. Viadukten passar inte ihop och mitt tålamod prövas. Olle sex år, tar fram instruktionen och visar hur kopplingarna ska gå till. Jaha, säger jag och förstår ingenting. Men det gör Olle och han är nöjd med att jag kryper runt och frågar hur.
    Ibland stönar han och säger: Inte så där och tar rälsen ur min hand. Mina knän knakar och ryggen hugger till.

Kalle, som är en låtsaskompis bor i serveringsskåpet, honom åkallar jag när vilan ropar på mig. Kalle rycker in och Olle hakar på. Jag trycker på kaffemaskinen och får några centimeter nybryggt kaffe. Stående.
    Kalle måste hem till sin mamma påstår  Olle och vill att jag avslutar min rast. Den djupfrysta bullen får vänta till senare. Lek är på allvar och hela Gaggenauköket har blivit en järnvägsknut. Med fin restaurang som till lunch serverar våfflor med grädde och jordgubbssylt.

Mamma och pappa är på jobbet heltid och är som köket, i tiden. Upptagna och framåt. Barnen är viktigast och därefter jobbet. Ordningen i skåp och hem har låg prioritet. Hemmet ser ut som en leksaksaffär utan städhjälp. När jag ber att Olle ska städa, sätter han händerna i sidan och spänner ögonen i mig och säger:
    – Det har inte min mamma sagt!
   Att utmana och ifrågasätta mamma är inte värt.

 Mamma kommer hem mot kvällningen, matkassarna släpper hon i hallen. Olle vill ha hjälp med ett invecklat lego. Mamma ställer upp. Kassarna svämmar ut på hallgolvet.

    – Vad vill du ha till middag? frågar mamma när legobitarna kommit på plats.
    Svärmor svarar som hon brukar, vill inte vara till besvär.
    – Jag tar det ni tänkt äta.
    – Duger fiskbullar och potatis?
    – Med rödbetor ropar Olle. Det bästa jag vet.
    Igen, tänker jag och börjar bli van efter två år och varannan vecka. Är det inte uppvärmda fiskbullar så är det färdiga köttbullar och pasta eller ugnstekt lax med sallad och potatis. Tre maträtter i ett Gaggenaukök. Det tänker jag bara, vågar inte ifrågasätta menyn.

Sista kvällen serveras ett glas vin och pappa säger eftertänksamt med lågmäld ton. Och med pedagogisk ansträngning.
    – Du, mamma! Låt bli telefonen nästa gång du kommer. Varje gång du varit här slår larmet på mitt i natten. Och så fortsätter han. Tryck bara en gång på ljusknapparna, ser mig djupt i ögonen och fortsätter vändan i köket med mor sin i släptåg.
    – Tryck på den vänstra knappen och snurra på ratten tills du får den valda plattan varm. Ta av kastrullen när maten eller vattnet kokat klart. Plattan slutar fungera direkt. Sist du var här var spisen låst och vi fick inte igång den. Bruksanvisningen hittade vi inte heller.
Det kan jag förstå i denna röra tänker jag, men säger ingenting, låter undervisningen fortgå.
    Ronden fortsätter med diskmaskin, kaffemaskin, mikro, TV:n o.s.v. Herregud tänker jag hur ska jag våga göra någonting i detta kök? Tiger och låter den moderna tiden sjunka in, drar mig tillbaka och somnar innan väderleksrapporten kommit till södra Svealand.           

 

 

 

 

  

   

 

 

 

 

   

Det är skönt med ordning

Den kom! Värmen på min födelsedag. Huset svämmar över av folk och sängplatserna räcker inte till. Och det ordnar sig om man släpper på alla måsten. Ett gammalt tält kom som en skänk från ovan. Barnen ordnar uppsättningen och jag ser på. Blir förvirrad över all oordning. Muggar med skedar i, står överallt. I köket är ingenting sig likt. Jag säger ingenting men går undan en stund och pratar med mig själv. Stå ut! Det ordnar sig. Ett ska erkännas - det blir inte den estetik jag tänkt. Dukningen blir hipp som happ och det jag tänkt raseras. Allt jag tänkt raseras. Papperstallrikar på min födelsedag. Hemskt. Men så blir det. 
    Som en punkterad ballong sitter jag och ser på, förmår inte komma med ett enda förslag. 
  Hursomhelst blir alla mätta och vinet svämmar över. Jag flyr när det är som hetast, flyr till övervåningen dit ingen kan komma. 

Morgon och uppbrott. Gästerna vill hem och jag försöker inte få dem att stanna. Kram och tack!
   Hela dagen pågår städning. När kvällen kommer och huset är i ordning frågar jag min kärlek om det verkligen inte är någon som har glömt sig kvar.

Lugn bland mossa och ris

                                Lugnet kommer bland mossa och ris

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.
     Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.

 

                                

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.

Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.

    Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på mig själv framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.

Vilken människosyn representerar Monarkin?

Är man övertygad om alla människors lika värde och att alla har samma rättigheter och skyldigheter kan man väl inte förespråka ett statsskick med en kung. Som det nu förhåller sig är det dock möjligt. Men Sverige har inte demokrati fullt ut.

Tror man på att en människa är förmer än någon annan blir det mer förståeligt att försvara monarkin. Visserligen har vi i Sverige skrivit kontrakt med kungamakten där garantin mot enväldets godtycke begränsas. Trots detta har vår kung privilegier som häpnar den som fördjupat sig i demokratibegreppet. Jag tänker på den immunitet som skyddar monarken. Han kan göra vad han vill!

Jag tror på svenska folkets lika värde och vill att vårt land utvecklar demokratin fullt ut. Insyn i kungahuset är otänkbart trots ett socialbidrag på 398 miljoner kronor. Fru Andersson som har socialbidrag att hon utförsäkrats och är sjuk nagelfars och ifrågasätt. Sjuka som är sängliggande ombeds att vara arbetssökande och försöka få ett arbete i liggande ställning.

Argument för monarkin håller inte om vi vill ha en demokrati fullt ut. Kungamakten avlas fram och är tillsatt med Guds nåde.

Jag vill inte ha en kung som enar Sverige, men en president som jag kan rösta fram eller rösta bort. Kungamakten representerar en överhöghet som inte passar i ett modernt samhälle. Reformen torde bli att avsätta monarkin och införa allmänna val där en president utses.

När de flesta sover

Vi får vänja oss vid att springa ut och in mellan uppehåll och regn. Klimatförändring sa en expert. Nåja, det går ingen nöd på oss som inte odlar i stort. Sommaren tuffar på och en gång har jag med viss svårighet kommit upp innan fåglarna börjat sjunga. Det kändes fel i kroppen
att stiga upp, den vägrade i en kvart och sedan fick viljan ta över.
När matsäcken är nerpackad börjar koltrasten trevande att sjunga. Än är det stilla och himlen lovar klart väder. Ekan väntar intill bryggan, skaver mot en stolpe i svaga jämrande toner. Över vattnet dansar daggen. Den drar sig in mot land, vänder och tar sig ut igen som om den var dirigerad. Än är det en stund kvar. Årbladen skär genom vattenytan och dropparna som faller bildar cirklar på ytan. Cirklar i cirklar som vidgas och försvinner bakom ekan. Varje årtag samma procedur. Plötslig befinner vi oss vid en stor bäverhydda, lägger upp årorna och glider sakta förbi. Ingen syns. Tålmodigt väntar vi och det ger resultat.
En kraftig smäll eller mer ett plask kommer alldeles bakom ekan. Strax plogar en bäver i väg mot andra stranden. Den vill helt klart ha bort oss. Vi ger oss inte och fortsätter. Nu kommer plasket från två håll. Fienden måste bort och vi tar till flykten, låter dessa mästerbyggarevara ifred.
Vid en holme mitt i sjön dricker vi kaffe och väntar. Och så händer det som vi väntat på. Tre och femtiofem (egentligen två och femtiofem). Ovanför grantopparna smyger solen sakta upp, ett rött fenomen som vi är så beroende av. När den visar sin helhet börjar daggen dra bort mot land och skådespelet över sjön är över för den här gången.

Dags att sova under en gran!

En strålande vårdag och vi ska inventera vårt tjäderrevir. För två år sedan låg snön djup i Bergslagsskogen. Vi sov i dubbla sovsäckar under en gran. En märklig upplevelse som vi vill uppleva igen.
    Då för två år sedan kom en tjäderhona och satte sig i en tall ovanför oss. Hon tittade misstänksamt på oss och flaxade iväg. Tjäderspelet ställdes in.
Sovsäckarna värmde men kängorna vi ställt utanför hade frusit. Kängorna fick tina i säckarna en stund medan vi åt kokta ägg med kaviar. Vatten till.
  Natten hade varit svår att släppa och jag låg vaken i många timmar. En tanke som for hit och dit var om det kunde finnas varg i närheten.

Den tolfte mars tvåtusen tolv är skogen snöfri. Bara vägen vi går på är snötäckt. Två kilometer in i skogen och nära tjäderplatsen får vi se märkliga spår. Jag blinkar flera gånger. Stora spår med klomarkering. Och det är ingen tvekan om vad det är. Färska björnspår. Den björnen måste vara hungrig så här års. Vi fotograferar spåren och går vidare. Inte långt ifrån vårt sovställe (för två år sedan) syns vargspår i snön.
Ett vet jag: Det blir inget tjäderspel för min del. Jag sover inte under en gran med sådana grannar.

                            Gudomligt ursprung

                           Svea har bröllopsbesvär
                           betala en slant det är ju så grant
                           när Daniel bär sin jackett och går på bankett
                           äter på kungliga fat med anrik servett
                           folklig kan kungen aldrig bli
                           men statschef i en fri demokrati
                           varför ingen vet det kanske är en hemlighet
                           när traditionen styr en utopi
                           av guds nåde blev han döpt det har vi köpt
                           det är mycket jag inte förstår och åren går
                           för grundlagsberedningen det är en fråga
                           men vem skulle våga skrapa från stammen dess kåda

                           och nog har landet råd att låta kunglig såpa råda

                           vår själ när Viktoria är vårt nästa befäl

                           en folkets representant sa en tant
                           som skurade och gned i en fabriksentré
                           hissade flagg och önskade barn på Haga
                           som ska behaga och ärva vårt land

                           i en fri demokrati det tycker Svea
                          bjuder på ärter och fläsk lemonad och läsk

                          liksom blågult fjäsk
                          låt dem bara vara de är ju så söta och rara

                                                        Trettondagen

Långt in i Bergslagen är vargen ständigt på tapeten. Även utanför vårt torp har den smugit runt knuten. Synlig har den varit hos en granne. Den stod mitt på gårdsplanen. Brungrå och stor. Usch och fy! En konkurrent till alla jägare så klart. Nöjesskjutning för att få lite älgkött att bjuda på. Vargen behöver mat för sin hunger. Och vem ska man hålla på? Naturen eller det artificiella?  Nog håller jag på vargen men det är kanske naivt. Att våga säga det i en samling där varghatet är utbrett kräver mod. Så var det för mig på trettondags afton. Vilken enande hets över matbordet. Att jag ska räknas är väl att ta i. Inte intresserad av jakt men av att vara i naturen. Lo och varg i skogen är onekligen spännande. Kanske våra älgstudsare ska läggas på hyllan. Vargen ser till att älgstammen håller sig stången. Och skogsägarna slipper skador på sin skog.

                                                    

                             Nyår

Hand i hand sista dagen, festen väntar oskriven,

marschallerna lyser i snön, kramar delas och åter en förhoppning om det nya, trevande samtalsförsök bakom skaldjurskompott och hummerklor, rummet som en hinna av glas, ropet som vill ut men kvävs, lever kvar som ett märke i mig, pladder igen och i samma diagonala resa över bordet där positionerna är givna av tradition eller vana, utsagor avrättas, någon tystnar, blickar undrar och ett äkta par som har slutat tala, går sin gilla gång innanför en fullriggad husfasad där fogmassan har stelnat.