Ett annorlunda midsommarfirande där pandemin har fått styra villkoren.
Vi firar med gravad lax, färsk potatis och murkelsås. Och fuskchampagne. Jordgubbar efteråt.
    Ytterdörren är lövad, blommor hänger i lövruskornas klykor och vi försöker
fira dagen som vanligt om än på tu man hand. Det gäller att inte lägga av i en isolationens tid.
    Inte klaga, inte klaga nu igen säger min inre röst. Detta eftersom värmen varit väl häftig och
besvärande. Turligt nog har vi en liten uteplats i norr där vi för det mesta vistas när hettan
förlamar våra lemmar som inget förmår.
    Tidigt i morse när jag plockade blommor i dikesrenen, lockade några rödmogna smultron.
En handfull smultun blir dagens höjdpunkt och jag vet inte om jag någonsin
ätit smultron så tidigt. Men, minnet kan bedra.
    För övrigt rullar midsommarafton på och jag skriver på ett nytt projekt. Ett epos om återkomst.
    Fyra rader stöts och blöts, raderas, omformuleras, granskas till och från hela dagen i vår skuggiga
hörna.
    Det går trögt men till slut sätter jag punkt för den tjugonde strofen.
Med andra ord ett gigantiskt arbete som tidsmässigt är svårt att bestämma när punkten ska sättas.
    Det får helt enkelt ta den tid som behövs innan jag blir nöjd.
Kanhända blir jag aldrig nöjd och raderar allt.
Just nu får ord och meningar vila och ligga till sig.
    I morgon gör röda pennan åter en översyn, sätter bockar i kanten och tankesmedjan måste tänka nytt i formuleringens snårskog.
Om igen tills allt blir behagligt och trovärdigt.

Samma förundran angriper mig varje år denna tid i naturens närhet. Hundkexen ramar in torpet utan vår inverkan, vildhallon tränger på utanför, vill in, kirskålen gör en framryckning och försöker muta in ett större område. Varje år har vi ojat oss över kirskålen, jagat detta ogräs, men i år är stategin en annan. Vi plockar samt äter ogräset, upptäcker att det är riktigt gott. Då våra köksland inte vill få grödan vi sått att växa, börjar jakten på det vilda vi har omkring oss. Åkerfräken, björkblad likväl som maskrosor torkas till te, pysslingkragen som breder ut sig i gräsmattan blir fin i dagens sallad. Rikedomen är stor i herrens hage och det gäller att skaffa sig kunskap om vad vi kan ta vara på ur detta enorma skafferi. Och mitt intresse är väckt. 
    Som sagt, det är full fart i herrens hage, om det nu finns någon herre? Någonting måste väl ändå finnas bakom denna magiska verklighet? Men vad? Vetskap får jag nog aldrig tänker jag när dagens ogräsrunda i rabatterna genomförs. Jag tar mig fram på mina knän och känner ett välbehag i jakten på revsmörblommorna. Tankarna klarnar och vördnaden blir än större för det under jag vistas i. 
     I skrivandets stund håller koltrasten konsert utanför fönstret, några korpar väsnas avlägset, torparn själv sover. En humla är orsaken till min tidiga verksamhet vid tangentbordet. Jag råkade nämligen trampa på denna min favorit som sa ifrån. Klådan efter stinget stör, därför dricker jag fräkente och formulerar denna text, vilket vilseleder mitt fokus från foten. Ljuset har motat bort skymningen och jag tror att min sömn behöver få någon timme till, även om det är svårt att slitas från en gryende morgon i solens uppgång.

 

   

Sommaren har kommit!

Juni kommer plötsligt med värme efter en kylslagen maj. Igår 30 grader och inomhus har vi svalt. Timmerväggarna från sjuttonhundranittiotvå isolerar fint. Mossan som tätar springorna är lika gammal. Vårt hus i stan kan inte erbjuda samma svalhet. Landen börjar leva och holkarna har hyresgäster. Lövträden bildar en hög häck bakom torpet. I hagen framför torpet betar hästarna. En sommarbild på riktigt. Dahliaknölarna är i jorden. Torpet utan dahlior kan jag inte tänka mig. Likväl som syrener, men syrenbersån som omger vår hammock har drabbats av någon slags sjuka, blad och  blommor torkar. En  urgammal berså och en viktig sittplats för läsande och vila.
    Just nu umgås jag med Maria Sandel och hennes bok om "Familjen Vinge". Maria S anses vara den första arbetarförfattaren och föddes 1870. Täckstickerska som blev döv vid tjugofem år och som dessutom hade dålig syn. Hon skriver realistiskt om sina upplevelser på Kungsholmen i Stockholm. Bonniers gav ut boken med kravet att femtio sidor skulle strykas. Dessa sidor var alltför avslöjande om hur fattigt folk levde. Upplagan jag läser har med dessa förbjudna sidor. Hon skriver riktigt bra, skapar närgående och mustiga scener. Språket är en aning gammaldags, men ger en fingervisning om den tidens sätt att uttrycka sig. Hon skapar spänning och så gott som alla livets ingredienser finns med. Framför allt kampen för att få mat för dagen. En stycke svensk historia som berättas av en kvinna som var med.
    Maria S uppmuntrades att skriva av bl.a Ellen Key och Amalia Fahlstedt. Någon närmare bekantskap dem emellan uppstod aldrig eftersom förhållandet till dessa kvinnor var komplicerat och rent av omöjligt.Troligen hade kvinnornas bakgrund stor betydelse.  "Familjen Vinge" är en bok jag varmt rekommenderad för den som är intresserad av hur ett folk utan rättigheter levde.