Det gamla befrias av det nya!

Slutet kommer närmare och återblicken har börjat. Vad har året gett mig och har Sveas djupa rynka mellan ögonen slätats ut allteftersom den senaste antirynkkrämen smetats på?
   Det goda under mitt år är att ha fått finnas i min familjs närvaro. Och att få hjälpa en afghansk ung man tillrätta i vår kultur. Detta har nu pågått i tre år och att se honom utvecklas värmer.
   Resandet till främmande länder är för många en höjdpunkt och så har det varit för min del också. Men detta år har ledan infunnit sig och jag har helt enkelt tröttnat på att sitta på flygplatser och på att flyga. Allt är finare och bekvämare hemmavid. Mitt paradis finns bakom hörnet  även om snöslask och dimma anfaller. Jag njuter av att få promenera, handla på ICA och att se rapport varje kväll. Allt resande till olika länder har resulterat i en stark kärlek till landet och orten jag bor i.
    Svea har haft det svettigt och tufft. Tragedin på Drottninggatan i Stockholm, skandalen i Akademien, och den röriga regeringsbildningen (som ännu inte är löst) har åsamkat Svea många sömnlösa nätter. Nej, bekymren finns fortfarande. Svea har inte fått någon lugn julhelg och nyårsafton blir nog utan hummer och champagne.
    Mitt läsande är just nu intensivt och givande. Dante läser jag för fjärde gången och lär mig något nytt hela tiden. Och med tanke på vad som hänt i landet efter avslöjandet om korruptionen inom Akademien läser jag Strindbergs Svarta fanor. Han kritiserade denna slutna institution med skärpa 1904. De flesta myndigheter hamnar under hans vassa penna. Bokens innehåll, gestaltning och språk är mästerligt. Han vågade ge samhället som det då fungerade en riktig snyting.
    I skrivandets stund ligger mörkret utanför, julgranen och tomten med lykta lyser trivsamt och nyårsraketerna smäller för fullt trots att två dagar återstår. Vad som kommer vet bara framtiden. Ett vet jag och det att de frysta kräftorna tinar i kylen, champagneflaskan är på kylning och blåsan tvättad och struken. Nyårsafton kommer och är förväntansfull.
 
    

Dagen efter

.

Julafton blev intensiv och magisk. Snön gnistrade i sex minus, solen kämpade några timmar och de som kunde slappna av tog en promenad. Upp och ned i ett tättbebyggt villaområde där de flesta har mälarutsikt. Julbordet blev som det brukar. Janssons frestelse, köttbullar, revbensspjäll, grönkål (rostad) sill, ägghalvor och lax. Och som det brukligt är en snaps till sillen för dem som önskade. För egen del avstod jag även detta år. Snaps är något jag aldrig tilltalats av och därför kan jag inte hänga med när snapsvisorna ska sjungas. Jag känner mig utanför, tråkig och förpassad i ett hörn. Jag har inte traditionen i kroppen eftersom vi hemmavid drack mjölk och vatten.   
   Jul är förväntningar och inte alltid blir det som man tänkt. Tomten är inte den man trodde, Mamma och pappa grälade. Paketen som skulle glädja blev en besvikelse. Julen slocknade på julafton och blev en huvudkudde. Jag vet och jag har varit med. Motgångar löser av förhoppningarna i våra liv men glädjen blir minnen som etsar sig fast när motgången drabbar oss. Att den kommer kan vi inte tänka oss när julefriden infinner sig, men den kommer alltid in i våra liv. Och ändå minns vi oftast de stunder som gav oss glädje.
   Min egen värld i en tid av jul och gemenskap är (och har varit) just nu i en fas av lycka och familjegemenskap. Det är familjen som ger mig kraft att driva mitt liv vidare. Att få se skörden. Att få se de mina utvecklas. Till vad vet bara framtiden. Och den vill jag vara med om, men inser ålderns begränsning. Hur som haver, än är jag med och blir varm när jag får se de mina samlade. Detta när två tomtar var nära att skrämma slag på några av barnen trots att avsikten var en annan. Två välmenande tomtar som stärkt sig med något starkt.

     Julafton började välordnat, allt på  plats i en bestämd ordning och gästerna placerades så småningom.  Ordningen blev en kort visit. De högklackade skorna sparkades av, slipsar lättades och lättjan tog över. Pojkarna bråklekte på den dyra mattan. Pappa hade tagit ledigt från sitt fostrande uppdrag och sönerna kände en stor frigörelse.  Röran och friden infann sig sida vid sida. Paketen var många men det största fick jag där innehållet var i kretsen av de mina. 

God Jul!

Julen kommer närmare och mina ambitioner vad gäller stök avtar med åren. Nu räcker en veckostädning och två sorters kakor. Jittebuggare och chokladrutor. Lutfisk på lucia och adventsstjärna i fönstret. Då, förr och länge sen när barnen bodde hemma pågick stöket långt in på nätterna. Kanhända har barnen sina positiva minnen av alla förberedelser. Kakorna, sådär sju sorter uppskattades. När julafton kom var allt reducerat till hälften. Det slog aldrig fel, trots att mina gömställen var omöjliga att finna, så lyckades uppdraget i deras letande. Bara en gång lyckades jag lura dem ordentligt. Julafton kom och med den, frågan "var har du gömt kakorna i år"? På tomten hade vi en kanot upplagd på två ställningar. Under denna fick kakorna vara i fred.
    Mina tankar inför julen går ofta tillbaka i min egen barndom. Snön låg alltid i drivor och huset mer eller mindre vändes ut och in. Lådor och garderober vädrades och torkades ur, väggarna i köket skurades med såpa. Golven knäskurades med rotborste och nedanför bron ett tjockt lager med granris. Kärve åt fåglarna. I pannmuren kokades lakanen som sköljdes i en stor balja. Mellan några störar på baksidan av huset hängdes lakanen upp för torkning. Flera minusgrader gjorde lakanen hårda och ohanterliga när de så småningom togs in. Huset var litet och lakanen hängdes över dörrarna för att torka. Fönstren immade.
    Julafton kom och min bror och pappa gick till skogs för att hämta granen de valt ut under hösten. Det var aldrig tal om att ta in granen före julafton. Nåväl, hela förmiddagen gick åt att klä och pynta granen. På radion spelades julsånger och i köket kokade skinkan. Ute gnistrade snön och träplogen dragen av Perssons häst gjorde vägen farbar för brevbäraren som kom cyklande.
    När allt var klart började en lååång väntan på huvudpersonen. Min bror o jag satt i varsin fåtölj, den röda adventsstjärnan spred ett trivsamt sken och granen ståtade i sin finaste kostym. I köket slammer och från källaren kom pappa med svagdricka och pilsner. Något starkare serverades inte. Mamma kokade risgrynsgröt. En portion till tomten och resten blev ris ala malta.
    Pappa satt på ottomanen och läste SE, min bror och jag i spänd förväntan i fåtöljerna. Mamma vid spisen. Så plötsligt stamp på bron som följdes av en hård knackning. Jag drog in andan och hela kroppen stelnade. Pappa la ifrån sig tidningen, såg på oss och log. Den öppna spisen knastrade och sprätte gnistor som slocknade innan de hamnade på golvet. Den efterlängtade frågade om det fanns några snälla barn i huset. Tankarna virvlade i mitt huvud. Hade jag varit tillräckligt snäll? Ofta sa mamma när jag var olydig att julklapparna kunde utebli. Min bror var aldrig olydig. Hursomhelst, varken min bror eller jag svarade på tomtens fråga. Att tomten fanns på riktigt bevisades där i farstun, en liten skäggprydd och ganska gammal tomte. Samma röst och samma tomte i flera år. Jutesäcken var full och tömdes ut framför våra fötter. Dela ut några julklappar hade han inte tid med. Andra barn i byn väntade. Han sa god jul, stängde dörren och lämnade oss i en drömtillvaro. Vad som fanns i paketen har jag glömt. Men den känsla som tron på tomten framkallade finns konserverad i mig och den mystiken vill jag inte vara utan. 

När blir det inne med sanning och att få vara den man är?

Vad ska man tro på? En fråga jag vid flera tillfällen ställt mig den senaste tiden. Bakom kyrkans altare och i slutna sällskap pågår maktövergrepp och vänskapskorruption. Vänner premieras och pedofiler härjar med Guds välsignelse. En äkta man med gott renommé visar sig vara en hulk när mörkret faller och den påklistrade moraldekalen luckras upp. Väloljade käkpartier serverar pålästa och för de flesta helt obegripliga teser om hur den goda och smakfulla kulturen ska fungera och vilka som ska få glittra i strålkastarljuset

Min misstänksam riktas även mot de välputsade fasader där implantat, botoxfyllda kroppar och Margareta Ribbings etikettråd.  Opersonliga manér  där den jag verkligen är utraderas och förpassas till en reglad garderob.
Akademins  vackra  stilridå som med kungamaktens beskydd har varit omöjlig att glänta på, har nu fallit och ligger sönderfrasad på golvet. En drygt tvåhundraårig snillrik samling gör vad de kan för att återupprätta en mönstergill tradition som inte får ifrågasättas eller granskas. 
Kanske att det är på tiden att den allra vanligaste och enkla människan utan manér får träda fram och bilda en stilbildande skola.