Vad kan hända i vårt land?

Vart är vi på väg är en undran efter gårdagens uppdrag granskning av alternativhögern i Sverige. Daniel Friberg, en svensk civilekonom, utbildad på handelshögskolan i Göteborg och initiativtagare för ett stort nätverk som förespråkar nazistisk ideologi framförde sin syn på ett bättre samhälle. Ett nätverk som breder ut sig i Europa och USA. Daniel Friberg  har valt att bo i Ungern p.g.a. deras inställning till invandrare och censur i media. Dödsstraff, den rena rasen, asatron och väpnat motstånd mot oliktänkande och politiker som inte delar deras ideologi.
    Bilbränderna eskalerar och i Västerås verkar sunnimuslimer för
sina extrema värderingar. Visserligen i en moske och inte offentligt vilket i och för sig inte är helt ofarligt.
    Det jäser i folkhemmet och mitt i skogen någonstans i Bergslagen kryper rädsla och oro in mellan stockarna som är drygt tvåhundra år gamla. Soldater har kommit och gått genom dörren. De har blivit befriade från roten som gjorde allt för att knussla med tilldelningen. Efter åratal av lång och mödosam kamp slapp de buga och bocka. Det var dags att få säga sitt, lägga sin röst på ett bättre samhälle där jämlikhet, solidaritet och mänsklig värdighet skulle refomera samhället till deras förmån. Det blev näst intill som de önskade men det var vi som gjorde entré under andra världskriget som fick förmånen att smaka på den goda kakan.
     Står vi i en återvändsgränd och kan inte välja riktning där det goda samhället ska återupprättas? Vem är starkast?  Hur kan Daniel Fribergs inre kompass visa vägen mot ondskans anarki?
    Varför kämpar sunnimuslimerna för sina farliga och extrema intressen i Västerås? Har de inte fått nog av förtryck i sina respektive länder?
     Jag är riktigt orolig för framtiden och samtidigt kommer det över mig att många i vårt land har blivit drogade av den växande välfärd vi varit med om. Bristande historiekunskaper är måhända en av orsakerna till vår materiella hjärntvätt. Men å andra sidan tänker jag, "låt det ske". Låt onskans makt ta över! Sent ska det passiva vakna och allt får börja om.

Lite om mitt författarskap

Mitt liv började i Älvkarleby och jag är sedan många bosatt i Västerås. Sent i livet debuterade jag med boken "Man går inte ifrån man och barn". 

    Att berätta och formulera är ständigt närvarande i mitt liv, en lust som vaknade tidigt. Jag tror och är säker på att allt började när min pappa som varit trapper i Canada satt på sängkanten varje kväll och berättade om sina äventyr. Inget fick störa den stunden och jag målade inre bilder av hans berättelser. Min barndom präglades av hans ordval, rytm och spänning vilket gjorde att jag aldrig hade problem med att gå till sängs. Min högtidsstund började.
     Iakttagandet, att ställa mig vid sidan och se på vad som händer och sker människor emellan och tillvarons fenomen formulerades vid älvens brink där jag ofta fann ro men också i gropen intill gravkullarna där vårt lilla hus låg. Gropen som blev min tillflykt när tillvaron blev alltför svår att förstå. 
    Drivkraften att skriva på heltid har gått vid min sida och pockat på i många år och när yrkeslivet började fasa ut gick jag lite tidigare för att utveckla mitt uttryck. Jag började läsa litteraturvetenskap- kreativt skrivande och gick en skrivarkurs. Efter detta var jag mogen att ge ut min första roman som är självbiografisk likväl som den andra boken.
Poesin har varit mitt stora intresse och som jag ger uttryck för i ”Utan sol ingen skugga”.  Och i senaste romanen ”Efter herrarnas behag” lyfter jag fram det osynliga folket utan röst i 1850-talets Sverige. 

Äntligen

Mitten av augusti, regnet faller rogivande och välkommet. Vi har plockat fina svampar som Karl-Johan har drivit upp ur torkan. Fina nyföddaa exemplar utan mask. Efter den heta sommar som passerat hade vi inga som helst förväntningar på att få en enda svamp i korgen. Om ingen svamp så i alla fall skogsluft och motion. I ryggsäcken ostfralla och kaffe. Jag strosade (vi särar alltid på oss i skogen) och sökte förstrött med blicken. På stigen vattenfyllda pölar och luften var augustisval, solen sken från klar himmel och en duva flög med tunga vingslag mot den täta granskogen. Det ymniga regn som kom i förrgår har lämnat pärlor på gräset och mossan är tung att kliva fram i.
    Plötsligt står han framför mig, nyuppkommen och sammetsbrun. Den första som jag varsamt befriar från navelsträngen, skrapar bort rören och lägger honom varsamt i korgen. Och det var bara början. Korgen fylls till brädden och lyckan kryper i kroppen.  Det blir Karl-Johan som ockuperar skogen i år som förra årret.
    Igår kokade vi svampsoppa och trots ett strilande regn dukade vi upp under markisen, njöt av soppan och av dropparnas taktfasta dunsar ovanför oss. Dahliorna som mest varit ledsna denna sommar sträckte på sig och tog emot gåvan från ovan.

Profetia

En månad kvar innan vårt land tar ett lappkast och styr in på en väg med nya vägmärken.
De bruna skyltarna lockar fram dolda värderingar som sjudit och puttrat under lagrad anpassning.
Hur snart står vi vid vägkanten med mössan i hand, tiggande om frid och nåd för landet som gjorde ett försök att riva synliga och osynliga murar. Ett land som vuxit likt lotusblomman ur dyn. Hur snart kan inte kronbladen falla. Hur snart blir det som varit återigen varande och än bättre. En bön att stilla bedja om.
    Att det puttrar hörs och anas i välformulerade salonger, i skräniga samlingar, i vänners lag och mediamaktens korridor. Sluga rävar stryker omkring med yviga svansar och i buskagen tar pilfinkarna ställning för Åkes son och hans manifest..
    Svea räckte inte till, lyckades inte polera avigsidan från inbitna färgpigment trots den miljövänliga tvålen.


Profetior slår inte alltid in men...