Att det är något särskilt med Gotland beror naturligtvis på att jag härstammar flera hundra år på ön. En av mina rottrådar finns här och det var inte länge sedan jag fick denna vetskap. Kyrkböckerna har berättat att jag har en historia som är gotländsk. Och därför känner jag de underliggande myceltrådarnas kraft varje gång jag beträder gutarnas land.
Något särskilt är det, något som jag upplever varje gång mina fötter får kontakt med den kalkrika marken. Inte för att jag besökt ön många gånger men min längtan har funnits i intervall. En samhörighetskänsla som är påtaglig.
De röda vallmofälten och dikeskantens blåeld förför likväl som naturens varierande sceneri med tilltufsad tallskog, rauker och cikoria. Vitrappade hus och gårdar som lockar min nyfikenhet. Jag vill in, lära känna varadagslukten, sitta vid köksborden och höra hur det var och är att leva året runt på en ö som har haft en brokig och blodig historia. Hur det känns när höststormarna tjuter och viner. Få veta hur årstidernas övergångar påverkar det gotländska kynnet. Höra skvaller om stinna turister som mutat in sina revir och som lyckats komma över gårdar som egentligen skulle ha stannat i släkten.
Släktskapet är något urvattnat eftersom en del av mitt arv övergav ön och bosatte sig på fastlandet. Ön och gården hade inget att erbjuda alla i en barnrik familj. Utrymme erbjöds äldsta sonen, de andra fick klara sig på egen hand. Och min förfader gjorde karriär som statare i Sörmland. Allt har väl en mening och om han inte utvandrat hade mitt liv blivit någon annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar