Födelsedag igen

I kompanichefens rum på Laxön huserar vi i två dagar. En födelsedagsönskan om att få uppleva hemtrakten som jag lämnade som sextonåring. Det börjar med kyrkogården och fräscha blommor på mina föräldrars grav Ängens vilda blommor från Västanå i en vas och en pelargon i jorden. Därefter incheckning på Laxön där jag dansade onsdag och söndag i min ungdom. Då ett militärt område och idag ett väl bevarat och upprustat ställe där baracker och officershus är varsamt omvandlade till vandrarhem.

Underofficersmässen 

Laxön är som det låter en ö omgiven av Älvkarlebyfallen. Idag är det bara Kungsådran som bjuder på forsande vatten. Laxarna hoppar och glänser uppför en trappa, studsar tillbaka och gör hela tiden nya försök att utmana det forsande och skummande vattnet. Ett vackert skådespel. Det kulturella inslaget står Johan Thunberg för.Han har sin atelje sedan nitton år på Laxön .Naturmotiv från trakten i akvarell och acryl.
Stig Dagerman har varit ett återkommande dragplåster där han blickar där han blickar ner från sitt skrivbord i Dagermanrummet. Han är född vid älvens kant och mellan potatisfårorna på Östanåsidan. En traktens son och stor författare. Maktens tjänare har beslutat flytta honom till biblioteket i Skutskär. Där har han inget att göra och många protester har skallat utan respons. Han passar inte in i Skutskär. Nåväl utforskandet går vidare till Djupsjö dit min pappa ofta tog sig och plockade odon. Illa underhållna stigar och ett vindskydd som fungerar.

Karpen håller sjön öppen. Skvattram, pors och odon samsas på myren runt om.Vidare till Höghällsberget och fornborgen från järnåldern, ett utflyktsmål för många skolungar en gång. Mjölk i en flaska och stekt ägg på hård macka. Då, det var då, en gång för länge sedan. Själva historien om Höghällsberget intresserade inte mig men äggmackan och cykelturen var spännande. Idag är historieintresset på topp.Nåväl, dag ett och dagen före dan avslutas med en liten drink på rummet, middag på restaurang Kungsådran och varsitt glas vin.

Kungsådran.

Födelsedag. Presenten jag får av mannen vid min sida är en limerick. Fint! Telefonen ringer och meddelanden klickar. Efter frukost på café furiren tar vi oss till Västanån och älven. Parkerar på Körsbärsudden och klättrar nedför älvbrinken. Promenerar utmed det strömmande vattnet och hamnar så småningom vid min barndoms första badplats. Kvistens koja. Först känner jag inte igen mig.  Efter nyfiket sökande står plötsligt kojan som kallades Kvistens, där den alltid har stått. Den lilla badplatsen fanns också om något igenvuxen av vass. Åkrarna med råg, vete och havre har blivit golfbana och faunan är förändrad. Ny dominerar tall och sly där jag en gång gick med pappa för att bada. Han lade rågax under blusärmen och när vi kom till Kvistens koja hade axet vandrat upp till halslinningen. Märkvärdigt var det.
Minnena vaknar och klarnar. Under vandringens gång kommer bara det positiva fram och en viss längtan tillbaka finns. Men hur skulle det se ut tänker jag i nästa stund. Näst intill ingen finns kvar och barndomshemmet är inte att känna igen. Ett våldtaget hus med skräpig omgivning. Pappas skapelse hade förtjänat ett bättre öde. Jag vill fort iväg och framkallar det fina som huset och tiden gav mig på min väg ut i det okända.
Vi avslutar dagen i officershuset med champagne och en resumé av dagen.
 

Kvistens koja vid älven.

Vindskydd vid Djupsjö.

Här hoppade laxarna men de var omöjliga att få med på bild.

Officersmässen

Café furiren.

Ta nya tag och bli som ny!

Förra våren kom missmodet över mig som aldrig tidigare. Det blir ingen mer vår tänkte jag och var allvarsam några dagar. Tog tag i mig själv riktigt ordentligt och idag när högsommaren bränner kan jag undra varifrån kraften kom som fick mig att vända misslyntheten. Jag började nämligen träna enligt riktade råd från en sjukgymnast. Varje dag i min ensamhet och på altanen. En timme varje morgon. Gym eller andra gruppaktiviteter är inget för mig. Och vad har hänt? Efter drygt ett års idogt tränande är jag som ny.

Som ny och i väntan  på födelsedagen som har tjuvstartat.

Visserligen är ryggen utsliten men den är bättre än på länge och min ork utomordentlig. Till detta har jag plussat skogspromenader och cykling. Inget överdrivet jagande utan lustfyllt och med alla sinnen på skaft. Och om några dagar adderas min ålder och överlevnad än en gång. Då, för ett år sedan var det nära att jag avverkat min livstid. Så blev det inte och jag blommar som renfanan i dikesrenen.

                           Pendlare

Mobila samtal, en son ska vakna, aktier diskuteras, en äkta hälft irriteras.
Hemliga möten bokas och en åldrad man upprepar frågan gång på gång.
Vi närmar oss slutstationen, stannar till på den ståldesignade verandan.
Plåt, räls, lufttrådar, skräp, plåt, stål igen, betongblock, en rostig cykel. Banvallens osynliga estradörer har vernissage och bjuder de marknadsanpassade resenärerna på graffiti. Infrastrukturens avigsida förpassad till storstadens entré. Stålriket stannar på näthinnan och i tunnelbanan sitter en man på huk med sänkt huvud. Den utsträckta handen ber om ett bidrag. Har han valt sin hukade ställning ?
Välståndet pulserar förbi mannen och jag undrar vad allting handlar om?

Någon har varit dum och jag vill ha förståelse. Vem om inte mamma kan ge tröst.

Behovet av rötter!

Att det är något särskilt med Gotland beror naturligtvis på att jag härstammar flera hundra år på ön. En av mina rottrådar finns här och det var inte länge sedan jag fick denna vetskap. Kyrkböckerna har berättat att jag har en historia som är gotländsk. Och därför känner jag de underliggande myceltrådarnas kraft varje gång jag beträder gutarnas land.
   Något särskilt är det, något som jag upplever varje gång mina fötter får kontakt med den kalkrika marken. Inte för att jag besökt ön många gånger men min längtan har funnits i intervall. En samhörighetskänsla som är påtaglig.

 De röda vallmofälten och dikeskantens blåeld förför likväl som naturens varierande sceneri med tilltufsad tallskog, rauker och cikoria. Vitrappade hus och gårdar som lockar min nyfikenhet. Jag vill in, lära känna varadagslukten, sitta vid köksborden och höra hur det var och är att leva året runt på en ö som har haft en brokig och blodig historia. Hur det känns när höststormarna tjuter och viner. Få veta hur årstidernas övergångar påverkar det gotländska kynnet. Höra skvaller om stinna turister som mutat in sina revir och som lyckats komma över gårdar som egentligen skulle ha stannat i släkten.
 Släktskapet är något urvattnat eftersom en del av mitt arv övergav ön och bosatte sig på fastlandet. Ön och gården hade inget att erbjuda alla i en barnrik familj. Utrymme erbjöds äldsta sonen, de andra fick klara sig på egen hand. Och min förfader gjorde karriär som statare i Sörmland. Allt har väl en mening och om han inte utvandrat hade mitt liv blivit någon annans.