– Det
kommer att gå, säger modern och torkar ögonvrån med kjoltyget. Jag fick ut och
tjäna som tolvåring. Vi får gå till Mälargården och höra oss för i morgon.
I kammaren blir Matilda stående framför fönstret. Såpörten blommar vid syrenhäcken och pionen har släppt de röda blommorna. Gräset ligger nerslaget av det myckna regnandet på ängen längre bort. Hela sommaren har hettan bränt sönder säd och blommor. Sedan en vecka vräker regnet ner.
Vill inte, vill inte tänker hon och sätter båda händerna för ansiktet.
Modern tar henne om axlarna och drar ner henne i soffan.
– Mig vill ingen ha. Hjärtat är svagt och orken dålig. Som du har fått göra allt i torpet. Du klarar av hushållet redan.
– Hur ska du klara dig? snyftar Matilda.
– Rotegång.
– Kan jag följa med?
– Det ska du inte, det livet är inget för dig.
– Hur är det då?
– Jag får hysas in i olika gårdar, får mat och en säng. Så är det mitt barn. Se till att du är frisk och stark. Det ska nog bli bra ska du se. Om Gud vill, tröstar modern och trycker Matilda mot bröstet. Snart hittar du någon som du tycker om och slår dig ihop med.
– Jag ska hjälpa dig.
– Det blir nog bra med det ska du se. Först ska du hjälpa dig själv.
Modern fyller pannan med vatten och lägger på några mått kaffe, hänger den över elden. Plockar fram skorpor, brödskivor som rostats över glöden.
Allt regnande gör att köket blir ruggigt och fuktigt om inte spisen matas på med ved.
– Tur var det att jag träffade far din. Han var stilig som båtsman. Vi hade tur som kom till det här torpet. Anders Persson har varit en bra karl.
Matilda har hört modern berätta flera gånger men hon tycker om att höra om fadern.
– Lars-Gustaf hade ett snällt sinnelag, brusade inte upp. Han var mig så kär, säger modern och ögonen ändrar uttryck, blir drömska som om hon ser honom i rummet. Han satt alltid där du nu sitter. Vi möttes en försommar. Han kom gående på landsvägen, lupinerna blommade i dikeskanten. Han hade uniform och en säck hängande över axeln. En liten mustasch. Jag skulle gena och klättra över gärdsgården. Hade fått in korna i hagen. Kjolen fastna. Lars-Gustaf såg och med långa kliv kom han till min räddning. Från den dagen blev vi ett par. Till en början föll jag nog för uniformen. Det gick över. Det var hans sinnelag som bestämde. Det dröjde innan vi fick något barn och när det kom togs det ifrån oss nästa dag. Det gick en tid och du kom. Guds välsignelse en gudagåva var du. Din bror kom, brunnen tog honom. Det är väl någon mening som prästen sa. Far din trodde inte på Gud, han trodde inte på någonting. Han hade sett alltför många orättvisor på båtarna. Nu är vår tid på torpet ute. Kon och grisen gick i vintras. Veden är nästan slut, men vi klarar oss månaden ut.
Moderns blick stannar, kroppen lyfter och hon går mot trappan till vinden, lyfter på kjolen för att inte snubbla. Hon bökar med något. Ett prassel och är på väg ner.
Ett slarvigt inlindat paket läggs på slagbordet. Det bruna papperet tas varsamt bort, viks ihop, kan användas igen. En dag kommer papperet till användning.
– Jag hade tänkt att du skulle få tyget när du konfirmerades, men du behöver det nu. En lång kjol och en jacka till hösten. Ett ylletyg med bruna och grå ränder som modern vävt.
– Ohh, va fint.
Matilda slår ihop händerna, tar tygbunten och håller det frampå, går till fönstret och ser hur fin hon kommer att bli i en färdig dräkt. Snurrar runt och tar ett stort kliv mot modern, sitter ner på huk och lägger huvudet i hennes knä.
Marias ankar går till hennes egen ungdom. Inget har ändrats och vad har Gud gjort för fattigt folk? Fel är det, men vad kan man göra. Min flicka, tänker hon, ditt liv blir som mitt om du träffar en karl som du kan kämpa ihop med. Be till Gud ska jag även om jag tvivlar på hans makt när det gäller fattigt folk. Som jag har bett till Gud och som mina föräldrar har bett om ett bättre liv. Bönhörda har de inte blivit. Kanske att Anders Persson har ett annat knep när han ber eftersom allt han gör frodas och blir mer och mer. Gud måste göra skillnad.
Maria ser hur livet går i arv, blir som det har varit, stryker Matilda över håret, nickar i takt med tankarna som hon inte vill släppa ut. Gud bevare dig min flicka.
Matilda vilar i moderns knä. Blundar och återkommer till sommarfesten för två år sedan. Släkten kom till moderns födelsedag. Mor- och farföräldrar, syskon och kusiner. En sommardag i juli. Bordet, några breda plankor vilade på tre bockar, ovanpå ett lakan av lärft. Prästkragar och blåklockor utströdda på duken. En krans av klöverblommor mitt på bordet, i väntan på att få pryda moderns huvud. Faten med kakor var en blandning som släkten tagit med. Bullar bakade på vitt mjöl. Fint. Greta Maja, kusinen, spelade munspel. Farfadern tog en svängom med farmodern och yngrade till, fick spänst i kroppen. Torpet levde och solen sken. Barnen försökte fånga fjärilar, jagade varandra och lekte kurragömma i det höga gräset. Barfota.
– Akta ormen, skrek någon.
Barnen lyssnade inte, ystra som de var av att leka.
Anders Persson kom och delade ut karameller åt barnen. Såg snäll ut.
Fadern stod upp och berättade hur han mötte Maria. Alla tystnade. Barnen frös till i leken, påverkade av stundens allvar. Höll andan.
– Jag slog ut som en blomma där på landsvägen, trodde inte det var sant att jag skulle bli så till mig. Än idag blir jag varm invärtes när jag ser Maria, sa han och sträckte handen efter hennes. Ögonen värmde. Du väntade och väntade när jag var ute på övningar, fick klara dig på torpet, sa han och dröjde i letandet efter orden, stannade till och såg Maria i ögonen.
– Tack!
Talet var över och en allvarsmin kom över munnen.
Matilda lyfter ansiktet mot modern och säger:
– Festen när du fyllde fyrtio år var rolig.
Modern stryker med handryggen över Matildas kind.
– Vi får gå till sängs tidigt. Du får regla dörren. I morgon är en lång dag.
Kökssoffan dras ut, locket ställs mot väggen och gardinerna dras för.
I kammaren blir Matilda stående framför fönstret. Såpörten blommar vid syrenhäcken och pionen har släppt de röda blommorna. Gräset ligger nerslaget av det myckna regnandet på ängen längre bort. Hela sommaren har hettan bränt sönder säd och blommor. Sedan en vecka vräker regnet ner.
Vill inte, vill inte tänker hon och sätter båda händerna för ansiktet.
Modern tar henne om axlarna och drar ner henne i soffan.
– Mig vill ingen ha. Hjärtat är svagt och orken dålig. Som du har fått göra allt i torpet. Du klarar av hushållet redan.
– Hur ska du klara dig? snyftar Matilda.
– Rotegång.
– Kan jag följa med?
– Det ska du inte, det livet är inget för dig.
– Hur är det då?
– Jag får hysas in i olika gårdar, får mat och en säng. Så är det mitt barn. Se till att du är frisk och stark. Det ska nog bli bra ska du se. Om Gud vill, tröstar modern och trycker Matilda mot bröstet. Snart hittar du någon som du tycker om och slår dig ihop med.
– Jag ska hjälpa dig.
– Det blir nog bra med det ska du se. Först ska du hjälpa dig själv.
Modern fyller pannan med vatten och lägger på några mått kaffe, hänger den över elden. Plockar fram skorpor, brödskivor som rostats över glöden.
Allt regnande gör att köket blir ruggigt och fuktigt om inte spisen matas på med ved.
– Tur var det att jag träffade far din. Han var stilig som båtsman. Vi hade tur som kom till det här torpet. Anders Persson har varit en bra karl.
Matilda har hört modern berätta flera gånger men hon tycker om att höra om fadern.
– Lars-Gustaf hade ett snällt sinnelag, brusade inte upp. Han var mig så kär, säger modern och ögonen ändrar uttryck, blir drömska som om hon ser honom i rummet. Han satt alltid där du nu sitter. Vi möttes en försommar. Han kom gående på landsvägen, lupinerna blommade i dikeskanten. Han hade uniform och en säck hängande över axeln. En liten mustasch. Jag skulle gena och klättra över gärdsgården. Hade fått in korna i hagen. Kjolen fastna. Lars-Gustaf såg och med långa kliv kom han till min räddning. Från den dagen blev vi ett par. Till en början föll jag nog för uniformen. Det gick över. Det var hans sinnelag som bestämde. Det dröjde innan vi fick något barn och när det kom togs det ifrån oss nästa dag. Det gick en tid och du kom. Guds välsignelse en gudagåva var du. Din bror kom, brunnen tog honom. Det är väl någon mening som prästen sa. Far din trodde inte på Gud, han trodde inte på någonting. Han hade sett alltför många orättvisor på båtarna. Nu är vår tid på torpet ute. Kon och grisen gick i vintras. Veden är nästan slut, men vi klarar oss månaden ut.
Moderns blick stannar, kroppen lyfter och hon går mot trappan till vinden, lyfter på kjolen för att inte snubbla. Hon bökar med något. Ett prassel och är på väg ner.
Ett slarvigt inlindat paket läggs på slagbordet. Det bruna papperet tas varsamt bort, viks ihop, kan användas igen. En dag kommer papperet till användning.
– Jag hade tänkt att du skulle få tyget när du konfirmerades, men du behöver det nu. En lång kjol och en jacka till hösten. Ett ylletyg med bruna och grå ränder som modern vävt.
– Ohh, va fint.
Matilda slår ihop händerna, tar tygbunten och håller det frampå, går till fönstret och ser hur fin hon kommer att bli i en färdig dräkt. Snurrar runt och tar ett stort kliv mot modern, sitter ner på huk och lägger huvudet i hennes knä.
Marias ankar går till hennes egen ungdom. Inget har ändrats och vad har Gud gjort för fattigt folk? Fel är det, men vad kan man göra. Min flicka, tänker hon, ditt liv blir som mitt om du träffar en karl som du kan kämpa ihop med. Be till Gud ska jag även om jag tvivlar på hans makt när det gäller fattigt folk. Som jag har bett till Gud och som mina föräldrar har bett om ett bättre liv. Bönhörda har de inte blivit. Kanske att Anders Persson har ett annat knep när han ber eftersom allt han gör frodas och blir mer och mer. Gud måste göra skillnad.
Maria ser hur livet går i arv, blir som det har varit, stryker Matilda över håret, nickar i takt med tankarna som hon inte vill släppa ut. Gud bevare dig min flicka.
Matilda vilar i moderns knä. Blundar och återkommer till sommarfesten för två år sedan. Släkten kom till moderns födelsedag. Mor- och farföräldrar, syskon och kusiner. En sommardag i juli. Bordet, några breda plankor vilade på tre bockar, ovanpå ett lakan av lärft. Prästkragar och blåklockor utströdda på duken. En krans av klöverblommor mitt på bordet, i väntan på att få pryda moderns huvud. Faten med kakor var en blandning som släkten tagit med. Bullar bakade på vitt mjöl. Fint. Greta Maja, kusinen, spelade munspel. Farfadern tog en svängom med farmodern och yngrade till, fick spänst i kroppen. Torpet levde och solen sken. Barnen försökte fånga fjärilar, jagade varandra och lekte kurragömma i det höga gräset. Barfota.
– Akta ormen, skrek någon.
Barnen lyssnade inte, ystra som de var av att leka.
Anders Persson kom och delade ut karameller åt barnen. Såg snäll ut.
Fadern stod upp och berättade hur han mötte Maria. Alla tystnade. Barnen frös till i leken, påverkade av stundens allvar. Höll andan.
– Jag slog ut som en blomma där på landsvägen, trodde inte det var sant att jag skulle bli så till mig. Än idag blir jag varm invärtes när jag ser Maria, sa han och sträckte handen efter hennes. Ögonen värmde. Du väntade och väntade när jag var ute på övningar, fick klara dig på torpet, sa han och dröjde i letandet efter orden, stannade till och såg Maria i ögonen.
– Tack!
Talet var över och en allvarsmin kom över munnen.
Matilda lyfter ansiktet mot modern och säger:
– Festen när du fyllde fyrtio år var rolig.
Modern stryker med handryggen över Matildas kind.
– Vi får gå till sängs tidigt. Du får regla dörren. I morgon är en lång dag.
Kökssoffan dras ut, locket ställs mot väggen och gardinerna dras för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar