Förväntningar 

Ännu en stig som låter ljus och skuggor mönstra riktningen där hon är ute och går i blåsten. Det är glest mellan tallarna, blåbärsriset en skimrande matta. Mossan lockar till vila. Än ser hon tiden an även om, livet är på väg att rinna ut.  
    Navelsträngen till barnen är ordentligt avklippt. De klarar sig utan henne och är fullt sysselsatta med sitt i en virvlande karusell. Fint och bra på alla sätt i den nya tiden som pågår där cyberrymden är en del av ett beroende och där hon är delaktig, en som hänger med. Det är som det ska. Hur det nu ska vara?
    För henne blev uppbrottet från hemmet en väg ut mot det okända som skulle erövras. En cykeltur som fick punktering ibland men som alltid fick nya lagningar.
   Navet fortsätter att driva framåt i en ständig förändring. Inne och ute. För henne har den inre förändringen varit störst. Lakan, porslin och möbler finns i överflöd och har konserverats, blir aldrig utnötta, finns där oförändrade. Men den inre möbleringen pågår ständigt och den har inte någon åldersmarkör. Den står ytan för, fårorna som djupnar och blir flera i takt med tiden.
    Barnen har sitt och hör av sig när de behöver hjälp. Ibland känns det som om båda bodde på andra sidan jordklotet. Fast då skulle kanske kontakten vara mer intensiv via internet som tidens människor hellre använder än att mötas öga mot öga i ett samtal.
    Eftertanken håller henne sällskap och saknaden. Främst saknaden efter barnen. Barnbarnen hör av sig, åtminstone de äldsta. Inte alltför ofta, men det är förståerligt när tonåren pågår och annat än en gamling att intressera sig för.
    De yngsta, nio och sex år snart, försöker hon att besöka några dagar varje månad. Då lever hon upp och de får bestämma maten. Och det slår aldrig fel. Plättar eller våfflor. Gott jublar de och vill ha mer. Klart ni ska, säger hon och gräddar på. Lite luras hon och blandar i riven potatis i plättsmeten. Potatis är ingen favorit och det vet hon. Ingen gör så goda plättar, säger båda. Hon ler och är nöjd, diskar och fejar. Barnen försvinner till sitt. Nioåringen bygger ett spel på datorn och samtalar med en kompis via skype. Lurarna sluter tätt mot öronen. Han hör inte hennes frågor och hon väntar, men glömmer vad hon ville när han efter ett par timmar pratat klart med kompisen.
    Minstingen letar filmer på pappas Ipad. Eftermiddagarna ser oftast ut på samma sätt. Ibland dyker kompisar upp och ibland går alla tre till skogen bakom huset och ser på myrorna. Någon gång kommer fyra rådjur och kikar in genom fönstret. Det gillar inte pappa. Rådjur har fästingar och får vara hur söta de vill. Pappa blir arg när vi lägger ut äpplen. Någon djurvän är han inte. Gråsuggorna under stenarna är spännande tycker den yngste, sätter sig på huk, lägger händerna på knäna och nöjer sig med att se hur småkrypen kilar in under en ny sten.
    Hon är genomblåst och lite andfådd efter alla uppförsbackar. Det är väl som det ska tänker hon, går in och trycker på kaffemaskinen.