Glad Midsommar!

Skvattram som skrämmer mygg och ohyra. Giftiga men så vackra.



På väg till en myr för att locka än mer skvattran. Klarade inte av hindret och måste vända.

Utsikt från torpfönstret



Välkommen in i midsommartid när regnet hänger utanför.

Blåsippan

Den har funnits med mig sedan tonåren och har legat i ett mörkt etui, inte kommit fram i ljuset förrän alldeles nyligen. Jag ser på smycket och bilder kommer fram. Minnen som blir till ett collage.

Vad har Gud gjort för fattigt folk?

                                                                                                                                                    

 – Det kommer att gå, säger modern och torkar ögonvrån med kjoltyget. Jag fick ut och tjäna som tolvåring. Vi får gå till Mälargården och höra oss för i morgon.
   I kammaren blir Matilda stående framför fönstret. Såpörten blommar vid syrenhäcken och pionen har släppt de röda blommorna. Gräset ligger nerslaget av det myckna regnandet på ängen längre bort. Hela sommaren har hettan bränt sönder säd och blommor. Sedan en vecka vräker regnet ner.
    Vill inte, vill inte tänker hon och sätter båda händerna för ansiktet.
    Modern tar henne om axlarna och drar ner henne i soffan.
    – Mig vill ingen ha. Hjärtat är svagt och orken dålig. Som du har fått göra allt i torpet. Du klarar av hushållet redan.
    – Hur ska du klara dig? snyftar Matilda.
    – Rotegång.
    – Kan jag följa med?
    – Det ska du inte, det livet är inget för dig.
    – Hur är det då?
    – Jag får hysas in i olika gårdar, får mat och en säng. Så är det mitt barn. Se till att du är frisk och stark.  Det ska nog bli bra ska du se. Om Gud vill, tröstar modern och trycker Matilda mot bröstet. Snart hittar du någon som du tycker om och slår dig ihop med.
    – Jag ska hjälpa dig.
    – Det blir nog bra med det ska du se. Först ska du hjälpa dig själv.
    Modern fyller pannan med vatten och lägger på några mått kaffe, hänger den över elden. Plockar fram skorpor, brödskivor som rostats över glöden.
    Allt regnande gör att köket blir ruggigt och fuktigt om inte spisen matas på med ved.
    – Tur var det att jag träffade far din. Han var stilig som båtsman. Vi hade tur som kom till det här torpet. Anders Persson har varit en bra karl.
    Matilda har hört modern berätta flera gånger men hon tycker om att höra om fadern.
    – Lars-Gustaf hade ett snällt sinnelag, brusade inte upp. Han var mig så kär, säger modern och ögonen ändrar uttryck, blir drömska som om hon ser honom i rummet. Han satt alltid där du nu sitter. Vi möttes en försommar.  Han kom gående på landsvägen, lupinerna blommade i dikeskanten. Han hade uniform och en säck hängande över axeln. En liten mustasch. Jag skulle gena och klättra över gärdsgården. Hade fått in korna i hagen. Kjolen fastna. Lars-Gustaf såg och med långa kliv kom han till min räddning. Från den dagen blev vi ett par. Till en början föll jag nog för uniformen. Det gick över. Det var hans sinnelag som bestämde. Det dröjde innan vi fick något barn och när det kom togs det ifrån oss nästa dag. Det gick en tid och du kom. Guds välsignelse en gudagåva var du. Din bror kom, brunnen tog honom. Det är väl någon mening som prästen sa. Far din trodde inte på Gud, han trodde inte på någonting. Han hade sett alltför många orättvisor på båtarna. Nu är vår tid på torpet ute. Kon och grisen gick i vintras. Veden är nästan slut, men vi klarar oss månaden ut.  
    Moderns blick stannar, kroppen lyfter och hon går mot trappan till vinden, lyfter på kjolen för att inte snubbla. Hon bökar med något. Ett prassel och är på väg ner.
     Ett slarvigt inlindat paket läggs på slagbordet. Det bruna papperet tas varsamt bort, viks ihop, kan användas igen. En dag kommer papperet till användning. 
    – Jag hade tänkt att du skulle få tyget när du konfirmerades, men du behöver det nu.  En lång kjol och en jacka till hösten. Ett ylletyg med bruna och grå ränder som modern vävt.   
   – Ohh, va fint.
   Matilda slår ihop händerna, tar tygbunten och håller det frampå, går till fönstret och ser hur fin hon kommer att bli i en färdig dräkt. Snurrar runt och tar ett stort kliv mot modern, sitter ner på huk och lägger huvudet i hennes knä.

Marias ankar går till hennes egen ungdom. Inget har ändrats och vad har Gud gjort för fattigt folk?  Fel är det, men vad kan man göra. Min flicka, tänker hon, ditt liv blir som mitt om du träffar en karl som du kan kämpa ihop med. Be till Gud ska jag även om jag tvivlar på hans makt när det gäller fattigt folk. Som jag har bett till Gud och som mina föräldrar har bett om ett bättre liv. Bönhörda har de inte blivit. Kanske att Anders Persson har ett annat knep när han ber eftersom allt han gör frodas och blir mer och mer. Gud måste göra skillnad.
    Maria ser hur livet går i arv, blir som det har varit, stryker Matilda över håret, nickar i takt med tankarna som hon inte vill släppa ut. Gud bevare dig min flicka.
    Matilda vilar i moderns knä. Blundar och återkommer till sommarfesten för två år sedan. Släkten kom till moderns födelsedag. Mor- och farföräldrar, syskon och kusiner. En sommardag i juli. Bordet, några breda plankor vilade på tre bockar, ovanpå ett lakan av lärft. Prästkragar och blåklockor utströdda på duken. En krans av klöverblommor mitt på bordet, i väntan på att få pryda moderns huvud. Faten med kakor var en blandning som släkten tagit med. Bullar bakade på vitt mjöl. Fint. Greta Maja, kusinen, spelade munspel.  Farfadern tog en svängom med farmodern och yngrade till, fick spänst i kroppen. Torpet levde och solen sken. Barnen försökte fånga fjärilar, jagade varandra och lekte kurragömma i det höga gräset. Barfota.
   – Akta ormen, skrek någon.
   Barnen lyssnade inte, ystra som de var av att leka.
   Anders Persson kom och delade ut karameller åt barnen. Såg snäll ut.
    Fadern stod upp och berättade hur han mötte Maria. Alla tystnade. Barnen frös till i leken, påverkade av stundens allvar. Höll andan. 
     – Jag slog ut som en blomma där på landsvägen, trodde inte det var sant att jag skulle bli så till mig. Än idag blir jag varm invärtes när jag ser Maria, sa han och sträckte handen efter hennes. Ögonen värmde. Du väntade och väntade när jag var ute på övningar, fick klara dig på torpet, sa han och dröjde i letandet efter orden, stannade till och såg Maria i ögonen.
    – Tack!
    Talet var över och en allvarsmin kom över munnen.
  Matilda lyfter ansiktet mot modern och säger:
    – Festen när du fyllde fyrtio år var rolig.
   Modern stryker med handryggen över Matildas kind.
   – Vi får gå till sängs tidigt. Du får regla dörren.  I morgon är en lång dag.
    Kökssoffan dras ut, locket ställs mot väggen och gardinerna dras för.

   

Vilken fest!

          främling

vem är han som skimrar
när solen slänger skuggor

vem är han som får mig att längta
till det jag inte vet

vem är han som skiftar och drar
ihop sitt skal

vem är han som låter en
osynlig mur få tvivel att växa

vem är han som får mina tårar
att falla mjukt mot kudden  

                          där någonstans             

                            jag ligger på stranden

                               och låter vågorna skölja mig

                                  sövande och länge

                             saltstänk och sand slipar huden

                                    dofter går ihop tränger igenom  

                                       kallar på minnen

                                           jag hör steg som saktar in

                                 en svag vind draperar mig

                                            trevande och varligt

                                                en svallvåg lyfter mig

                                                    tar mig ut jag somnar in

                                                                          är inte rädd

 

                                            Förväntningar 

Ännu en stig som låter ljus och skuggor mönstra riktningen där hon är ute och går i blåsten. Det är glest mellan tallarna, blåbärsriset en skimrande matta. Mossan lockar till vila. Än ser hon tiden an även om, livet är på väg att rinna ut.  
    Navelsträngen till barnen är ordentligt avklippt. De klarar sig utan henne och är fullt sysselsatta med sitt i en virvlande karusell. Fint och bra på alla sätt i den nya tiden som pågår där cyberrymden är en del av ett beroende och där hon är delaktig, en som hänger med. Det är som det ska. Hur det nu ska vara?
    För henne blev uppbrottet från hemmet en väg ut mot det okända som skulle erövras. En cykeltur som fick punktering ibland men som alltid fick nya lagningar.
   Navet fortsätter att driva framåt i en ständig förändring. Inne och ute. För henne har den inre förändringen varit störst. Lakan, porslin och möbler finns i överflöd och har konserverats, blir aldrig utnötta, finns där oförändrade. Men den inre möbleringen pågår ständigt och den har inte någon åldersmarkör. Den står ytan för, fårorna som djupnar och blir flera i takt med tiden.
    Barnen har sitt och hör av sig när de behöver hjälp. Ibland känns det som om båda bodde på andra sidan jordklotet. Fast då skulle kanske kontakten vara mer intensiv via internet som tidens människor hellre använder än att mötas öga mot öga i ett samtal.
    Eftertanken håller henne sällskap och saknaden. Främst saknaden efter barnen. Barnbarnen hör av sig, åtminstone de äldsta. Inte alltför ofta, men det är förståerligt när tonåren pågår och annat än en gamling att intressera sig för.
    De yngsta, nio och sex år snart, försöker hon att besöka några dagar varje månad. Då lever hon upp och de får bestämma maten. Och det slår aldrig fel. Plättar eller våfflor. Gott jublar de och vill ha mer. Klart ni ska, säger hon och gräddar på. Lite luras hon och blandar i riven potatis i plättsmeten. Potatis är ingen favorit och det vet hon. Ingen gör så goda plättar, säger båda. Hon ler och är nöjd, diskar och fejar. Barnen försvinner till sitt. Nioåringen bygger ett spel på datorn och samtalar med en kompis via skype. Lurarna sluter tätt mot öronen. Han hör inte hennes frågor och hon väntar, men glömmer vad hon ville när han efter ett par timmar pratat klart med kompisen.
    Minstingen letar filmer på pappas Ipad. Eftermiddagarna ser oftast ut på samma sätt. Ibland dyker kompisar upp och ibland går alla tre till skogen bakom huset och ser på myrorna. Någon gång kommer fyra rådjur och kikar in genom fönstret. Det gillar inte pappa. Rådjur har fästingar och får vara hur söta de vill. Pappa blir arg när vi lägger ut äpplen. Någon djurvän är han inte. Gråsuggorna under stenarna är spännande tycker den yngste, sätter sig på huk, lägger händerna på knäna och nöjer sig med att se hur småkrypen kilar in under en ny sten.
    Hon är genomblåst och lite andfådd efter alla uppförsbackar. Det är väl som det ska tänker hon, går in och trycker på kaffemaskinen.
  

 

 

            

              skriet

hon fogar ihop sina tankar
ser himlen genom en slöja av moln

och dras emot honom på en våg när
sommarnatten öppnar sig

bilderna därinne måste sparas när livet
osar fylla och synder serveras på ett fat
 
ropet lyfter henne som fågeln
lyfter ur björken
                                 avtrycken lever i henne