Det är skönt med ordning

Den kom! Värmen på min födelsedag. Huset svämmar över av folk och sängplatserna räcker inte till. Och det ordnar sig om man släpper på alla måsten. Ett gammalt tält kom som en skänk från ovan. Barnen ordnar uppsättningen och jag ser på. Blir förvirrad över all oordning. Muggar med skedar i, står överallt. I köket är ingenting sig likt. Jag säger ingenting men går undan en stund och pratar med mig själv. Stå ut! Det ordnar sig. Ett ska erkännas - det blir inte den estetik jag tänkt. Dukningen blir hipp som happ och det jag tänkt raseras. Allt jag tänkt raseras. Papperstallrikar på min födelsedag. Hemskt. Men så blir det. 
    Som en punkterad ballong sitter jag och ser på, förmår inte komma med ett enda förslag. 
  Hursomhelst blir alla mätta och vinet svämmar över. Jag flyr när det är som hetast, flyr till övervåningen dit ingen kan komma. 

Morgon och uppbrott. Gästerna vill hem och jag försöker inte få dem att stanna. Kram och tack!
   Hela dagen pågår städning. När kvällen kommer och huset är i ordning frågar jag min kärlek om det verkligen inte är någon som har glömt sig kvar.

Lugn bland mossa och ris

                                Lugnet kommer bland mossa och ris

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.
     Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.

 

                                

Klart väder en stund och vi hastar ut i skogen. Ett har regnandet med sig, blåbären har kommit. Visserligen fläckvis, men det är fläckar som inbjuder mig att falla på knä.

Plockar för hand och tar bara de stora och fina bären. Och jag tänker på den senaste tidens rapporter om blåbär som plockats i Sverige och skickas jorden runt för att återkomma i tablettform som dyra antioxidanter.

    Skogen gör något med mig. Suset som kommer och går i vågor, mossan som en heltäckande matta och stenarna som installationer. Skalbaggar i skimrande färger, fjärilar i konstfulla mönster. Furorna står glesa i givakt och kronorna vänslas i ovanför.

Inget kyrkorum kan konkurrera med det jag upplever. Skogen blir en sal utan tak, en oändlig kupol där jag kan andas och bli lugn. Ett och ett plockar jag de förnämliga bären och undrar om de kan bromsa mitt åldrande. En bärfis försöker slinka med men han bedrar sig. Sakta fylls yoghurtburken och inte ett blad finns med. Jag förflyttar mig på knä och det känns behagligt. Vinden tar en paus och då passar myggen på. De inar mot mig och ska anfalla men vänder av någon anledning, gör nya ettriga försök och vänder.

    Naturligtvis, kommer jag på, det är gårdagens vitlöksintag som skrämmer dem. Något annat som gör att de backar kan jag inte erinra mig.

    Tidigare år har jag känt en viss stress i plockande. Jag har rivit och försökt få ihop allt fort och manat på mig själv framåt. Nu står jag på knä och låter lugnet styra mitt plockande. Resultatet blir rena bär och hela.

    Mitt mediterande avbryts av en störtskur och jag älgar iväg till bilen.

Vilken människosyn representerar Monarkin?

Är man övertygad om alla människors lika värde och att alla har samma rättigheter och skyldigheter kan man väl inte förespråka ett statsskick med en kung. Som det nu förhåller sig är det dock möjligt. Men Sverige har inte demokrati fullt ut.

Tror man på att en människa är förmer än någon annan blir det mer förståeligt att försvara monarkin. Visserligen har vi i Sverige skrivit kontrakt med kungamakten där garantin mot enväldets godtycke begränsas. Trots detta har vår kung privilegier som häpnar den som fördjupat sig i demokratibegreppet. Jag tänker på den immunitet som skyddar monarken. Han kan göra vad han vill!

Jag tror på svenska folkets lika värde och vill att vårt land utvecklar demokratin fullt ut. Insyn i kungahuset är otänkbart trots ett socialbidrag på 398 miljoner kronor. Fru Andersson som har socialbidrag att hon utförsäkrats och är sjuk nagelfars och ifrågasätt. Sjuka som är sängliggande ombeds att vara arbetssökande och försöka få ett arbete i liggande ställning.

Argument för monarkin håller inte om vi vill ha en demokrati fullt ut. Kungamakten avlas fram och är tillsatt med Guds nåde.

Jag vill inte ha en kung som enar Sverige, men en president som jag kan rösta fram eller rösta bort. Kungamakten representerar en överhöghet som inte passar i ett modernt samhälle. Reformen torde bli att avsätta monarkin och införa allmänna val där en president utses.

När de flesta sover

Vi får vänja oss vid att springa ut och in mellan uppehåll och regn. Klimatförändring sa en expert. Nåja, det går ingen nöd på oss som inte odlar i stort. Sommaren tuffar på och en gång har jag med viss svårighet kommit upp innan fåglarna börjat sjunga. Det kändes fel i kroppen
att stiga upp, den vägrade i en kvart och sedan fick viljan ta över.
När matsäcken är nerpackad börjar koltrasten trevande att sjunga. Än är det stilla och himlen lovar klart väder. Ekan väntar intill bryggan, skaver mot en stolpe i svaga jämrande toner. Över vattnet dansar daggen. Den drar sig in mot land, vänder och tar sig ut igen som om den var dirigerad. Än är det en stund kvar. Årbladen skär genom vattenytan och dropparna som faller bildar cirklar på ytan. Cirklar i cirklar som vidgas och försvinner bakom ekan. Varje årtag samma procedur. Plötslig befinner vi oss vid en stor bäverhydda, lägger upp årorna och glider sakta förbi. Ingen syns. Tålmodigt väntar vi och det ger resultat.
En kraftig smäll eller mer ett plask kommer alldeles bakom ekan. Strax plogar en bäver i väg mot andra stranden. Den vill helt klart ha bort oss. Vi ger oss inte och fortsätter. Nu kommer plasket från två håll. Fienden måste bort och vi tar till flykten, låter dessa mästerbyggarevara ifred.
Vid en holme mitt i sjön dricker vi kaffe och väntar. Och så händer det som vi väntat på. Tre och femtiofem (egentligen två och femtiofem). Ovanför grantopparna smyger solen sakta upp, ett rött fenomen som vi är så beroende av. När den visar sin helhet börjar daggen dra bort mot land och skådespelet över sjön är över för den här gången.