Jan

Du finns inte mer vid min sida, söker inte min hand i mörkret. Du behöver mig inte mer och brickan med te, rostat bröd och skinka står där den alltid har stått. Käppen som var ditt stöd i en vinglig tillvaro hänger livlös under hatthyllan. Du förde en kamp för livet och min tillvaro, men ville helst av allt somna in, få slippa den trötthet du kämpade emot och du försökte på alla sätt vara en hoppfull förebild, men under ytan anades en undran om vart vägen bär? Du var inte rädd sa du och oroades över min framtid. Alltid omtänksam, lade din hand på den som behövde bli sedd. Särskilt på den som hamnat på livets bakgård. Dina behov kom för det mest i andra hand. Ibland grumsade vi om det som idag är bagateller. Du var en kvarleva av en tid att lappa och laga, köpa nytt när det som fanns var nött och obrukbart. Där knorrade jag och ruskade på huvudet. Igår omodern, idag är din inställning högsta mode. Du var trogen dina värderingar. Du pratade återkommande och med beundran om originalen Usträngsbo som du i perioder besökte. Historierna från den tiden var många. Kopior hade inte samma dragningskraft i din värdegrund. Varje dag i flera år ringde du dina döttrar. Oroades när någon inte svarade. Du gjorde ingen skillnad och var nogsam med fördelningen dem emellan. Med humor och skratt värmde du de dina och andra i din tillvaro. Dina gåvor var många och många är de recitationer du läste utantill för mig. Du hade ett lager att ösa ur. Våra samtal i litteratur och poesi var inspirerande. Ibland gjorde sig glömskan påmind och då letade vi i kunskapsbanken som hade svar. Lärande stunder i gemenskap Trots dina kunskaper försökte du aldrig att imponera eller glänsa. Din ödmjukhet och förlåtande inställning imponerade. Mohammad som vi tog till våra hjärtan blev den son du inte fick. Vem ska jag nu med kritisk blick läsa mina texter, påpeka hur jag rattar bilen, visa tacksamhet för mina sysslor, se om mina blemmor och lugnt övertyga att det inte är farligt? Vem ska jag nu återkalla alla resor och äventyr med? För länge sedan träffades vi vid en brevlåda och våra gemensamma nämnare visade sig vara många. Nu går du vidare utan mig. Kostymen och dina dansskor har du på dig ifall någon skulle bjuda upp till dans. Men, vi har dansat tillsammans i livet. För det mesta i takt. Jag måste leva vidare utan dig men genom mina minnen ser och upplever jag dig. Tack för att jag fick ett liv med dig! RoseMarie